Det är ju lätt att föreställa sig hur Charlie Kaufman har suttit hemma i Coronakarantän och noga reflekterat över sin karriär. Hur han där och då måste ha kommit fram till att det enda han ångrar i livet är att hans filmer har varit alltför lättillgängliga. Inte tillräckligt diffusa. Lite för mycket kontext. Det var han naturligtvis tvungen att ändra på med omedelbar verkan och där låg den plötsligt på Netflix, I’m Thinking of Ending Things.
Att ens försöka sätta ord på denna rulle är rent vansinne men ett tappert försök måste förstås ändå göras. ”I’m Thinking of Ending Things.” Orden rullar som ett mantra i den unga kvinnans huvud när hon (Jessie Buckley) sitter i bilen med sin pojkvän Jake (Jesse Plemons). Hon tittar ut genom fönstret med uttryckslös min. Tänker på det men säger det aldrig högt. ”I’m Thinking of Ending Things.” Men vad är det egentligen hon vill avsluta? Är det förhållandet? Är det livet självt? Eller är det något helt annat, något ännu djupare? Snön är tjockare nu. Den faller snabbare och bilen verkar knappt röra sig ur fläcken trots att vi snart har spenderat en halvtimma tillsammans i den där kalla kupén, i grynigt 4:3-format. En oavbruten dialog i realtid. De är på väg till en middag med Jakes föräldrar. Det är första gången hon skall få träffa sina svärföräldrar och det kommer att bli ett möte de sent skall glömma. Hela den här långa bilfärden är egentligen bara en uppbyggnad inför vad som komma skall, ändå är den så full av diffus insikt och febriga drömmar. Hopp, lycka, sammanhållning och tid. “Other animals live in the present. Humans cannot. So they invented hope.”
Och just när jag känner att jag börjar få koll på saker och ting börjar kvinnan med så många namn och yrken att läsa upp en dikt, Bonedog. Den är fullständigt briljant. Så där otroligt bra att jag vill gråta men inte kan få fram en tår. Samtidigt börjar jag fundera på om jag inte lever i en simulation ändå. Om det är en glitch i Matrix eller vad fan det är som händer. Jag känner att väggarna kryper allt närmare och jag måste ringa ett samtal för att få någon form av verklighetskänsla. Jag är på väg att tappa det. Jag har ju varit här förr. Det är en Classic Kaufman. Jag hör en mänsklig röst på andra sidan jag känner igen och lugnar ner mig för stunden. Jag vet ju att det är så här han jobbar, Kaufman. Genom att fucka med det mänskliga psyket och bygga upp en mystisk stämning där livet långsamt raseras. Hans mål är att ständigt pressa tittaren till bristningsgränsen och få oss att helt tappa fattning. Att börja ifrågasätta världen vi lever i.
”I’m Thinking of Ending Things.” Jaha. Nu är vi tydligen i plugget och får stifta bekantskap med en vaktmästare. Varför? är min naturliga fråga då? Vad har han med saken att göra? Jag känner mig perplex igen. Då knackar det plötsligt på dörren. Är det döden som har kommit för att hämta mig hinner jag tänka innan jag kommer ihåg att jag har beställt hem mat. Jag samlar mig igen och trycker på play. Bilfärden fortsätter och med den Kaufmans lek med tid och rum. Det är något som känns så otroligt fel i den där bilen men jag kan inte sätta fingret på vad. Stämningen är underlig, minst sagt. En annan sak jag reflekterar över är hur lite jag vet om dessa två människor. Efter så här lång tid tillsammans borde jag känna paret bättre men de blir alltmer oklara ju längre filmen går.
Om den existentiella ångesten var i det närmsta outhärdlig innan så är det inget mot vad den blir när de unga tu når sin destination. ”I’m Thinking of Ending Things.” tänker jag och håller ett darrande finger på knappen. Jag klarar det inte längre men samtidigt måste jag veta hur det här kan tänkas sluta. Panikattacken är förestående när den värsta familjemiddagen jag någonsin upplevt, IRL eller på film tar vid. Först tar det så lång tid för Jakes föräldrar (Toni Collette och David Thewlis) att överhuvudtaget dyka upp att flickvännen undrar om de ens visste om att de skulle komma men när de väl sitter till bords börjar den verkliga mardrömmen. Det som utspelas nu går inte att återge i skrift men som kidzen brukar säga; det är fett cringe. ”I’m Thinking of Ending Things.” Usch vilken dålig stämning. Kanske borde jag sjukskriva mig i morgon. Men vilket skådespeleri och vilket brokigt foto! Jag kapitulerar, lyfter på hatten och blåser en ljudlig fanfar. Jag jublar och svettas ymigt. Mår som jag förtjänar.
Efter vad som känns som en evighet i helvetets samtliga kretsar är det dags att åka hem igen och med det också ett av de mest överraskande filmsluten på länge. Ett slut jag naturligtvis inte kommer att spoila.
”Skiten handlar ju inte om nåt!” var det någon som sa. ”Tråkigaste prettodyngan jag sett” utbrast någon annan. Antingen är man där eller inte. I’m Thinking of Ending Things är en sådan där jobbig film där man behöver investera tid och engagemang. Slökoll och samtidigt Instagramscrollande kommer inte att funka. Det är en film som kräver full uppmärksamhet. En unik upplevelse som måste tillåtas att krypa in under tittarens skinn. Den måste ligga där och skava. Göra ont och plåga. Trots att inget verkar rimligt eller ens vettigt måste du hänge dig helt och fullt åt lidandet, livets sanna mörker. Det är ett mästerligt berättande som kommer att få dig att ifrågasätta dina val i livet och livet självt. Men under den surrealistiska ytan handlar det om de mest mänskliga och vardagliga av frågor. Obesvarade frågor om ensamhet, existens och överlevnad. Kärlek, samhörighet, åldrande och identitet.
Jag behöver se om I’m Thinking of Ending Things men jag är samtidigt orolig för om det är särskilt hälsosamt. Det är så mycket jag behöver återuppleva, utforska på nytt men det är en sådan utmattande process. Ett kompromisslöst givande och tagande med själen som insats.
I’m Thinking of Ending Things finns att streama på Netflix
Inlägget I’m Thinking of Ending Things – Surrealistisk existentiell ångest dök först upp på Onyanserat.