När det stod klart att HBO skulle ge sig på en nyinspelning av den gamla maratonserien från 50 och 60-talet var det många som reagerade. Man samlades väl egentligen i tre olika läger och så här efter första säsongen av Perry Mason står de flesta fortfarande kvar vid sina initiala intryck och åsikter. Hyllningar eller raseri. Ofta det ena eller det andra. Inte särskilt många ligger i den så kallade mittfilen.
Vi som är tillräckligt gamla för att veta vem Perry Mason var men ändå för unga för att ha orkat / hunnit trycka 300 avsnitt av originalserien. Vi trillade väl inte av stolen direkt men var generellt sett ändå lite smått exalterade nu när vi äntligen skulle få möjligheten att uppleva en av de mest inflytelserika serierna någonsin i modern tappning. See what the fuzz was all about så att säga.
Sen har vi förstås tablårävarna, alla som var med när det faktiskt begav sig och satt bänkade med TV-guiden varje gång Raymond Burr fyllde den svartvita rutan med sin imposanta kroppshydda. Många var rejält skeptiska och ville absolut inte se ännu en nationalhjälte och ikon falla i den trista remakefällan. Let sleeping dogs lie så att säga.
Sist, de som inte ens hört talas om Perry Mason överhuvudtaget. I regel en yngre generation som skaffat HBO primärt för Game of Thrones. De brydde sig väl inte nämnvärt. Whatevah så att säga.
Men oavsett vilket läger man tillhör så har man någon tillhörighet till Perry Mason, även om man kanske inte vet om det själv. Det är nämligen så att utan Perry Mason, ingen Law & Order. För vem, oavsett generation har inte någon gång legat hemma på soffan och prokrastinerat sina åtaganden, vare sig det gäller att måla husfasaden eller städa sitt rum när signaturen plötsligt ljuder genom rummet och den välbekanta loggan långsamt glider in från ovan för att slutligen lägga sig tillrätta på en helsvart bakgrund. Ett intro tätt följt av en leende Christoper Meloni, en allvarsam Mariska Hargitay eller en djupt bekymrad Vincent Philip D’Onofrio i närbild. Beroende på vilken spin-off.
Faktum är att hela genren ”courtroom drama” är sprungen ur Perry Mason. För även om originalserien nu har över sextio år på nacken så började det mycket tidigare än så. Redan på 30-talet skrevs den första boken och i anslutning med detta släpptes också sex stycken filmer baserade på nämnda bokverk och på detta följde även otaliga radiosändningar. Det sägs till och med att Mason inspirerade John Grisham att plugga juridik så vem vet, det är mycket möjligt att Grisham hade valt att skriva om något helt annat än rättegångar och då hade vi aldrig fått se Matt Damon och Danny DeVito kriga i rätten i Regnmakaren, eller Matthew McConaughey och Sandra Bullock, kämpa för Samuel L Jacksons liv i Juryn. Eller där allt en gång började, Tom Cruise och hans grävande i den mystiska Firman.
Om Perry Mason anno dazumal var ett rent rättegångsdrama där man löste ett fall per avsnitt, i en rättssal är den nya tappningen snarare en regelrätt kriminalare, utspridd över en hel säsong med mycket utredning och vissa inslag av rättegång. Baserad på en verklig historia där ett kidnappat spädbarn mördas i samband med överlämnad lösensumma sätts tonen direkt. Det är mörkt, brutalt och groteskt. Samtidigt räds man inte för att belysa samtida samhällsproblematik med polisbrutalitet, rasism, utanförskap och marginalisering och trots att serien utspelar sig på 30-talet är det mycket som tyvärr i allra högsta grad fortfarande lever kvar i vårt så kallade moderna samhälle. I en scen dödar en polis en man genom att stå på hans hals, vilket förstås väcker en hel del känslor.
Perry Mason (Matthew Rhys) är en privatspanare av klassiskt snitt. Ni kan typen. Dekadent, hårt krökande, inga pengar, utan kärlek men med mycket lidande och en hel del självömkan i bagaget. Då och då blir han anlitad av högljudde advokaten EB (John Lithgow) och hans delägare med nerver av stål, Della Street (Juliet Rylance). Vid sin sida har Mason sin ständiga vapendragare Pete Strickland (Shea Whigham), en man vars moraliska kompass svajar betänkligt men som samtidigt bär runt på ett hjärta av guld och utan tvekan skulle ta en kula för sin bästa vän. Mason bor på sin farm, som gått genom arv i generationer. Han har inte råd att betala amorteringen och det är redan beslutat att den kommer att tas från honom. För att förtränga detta trista faktum dricker han billig whisky och har villkorslöst sex med piloten Lupe (Veronica Falcon).
När allt är som absolut sämst dimper det ner. Det största fallet i stan. En kidnappad baby hittas död på Angels Flight, ni vet den där fräsiga linbanan i Los Angeles man har sett i så många filmer vid det här laget, nu senast i La La Land. Föräldrarna Matthew (Nate Corddry) och Emily Dodson (Gayle Rankin) får se hela sin värld raseras men de har heller ingen aning om vem som skulle kunna göra något sådant här mot dem.
Men den enes död är som bekant den andres bröd och Mason börjar därmed att gräva i det förflutna, som snart skall visa sig leda till både sekter, lögner och svek. Emily är både moder och kvinna och anses därför vara den mest skyldiga när allt skall summeras och hon blir därmed också åtalad för mord med hängning som påföljd. När konstapel Paul Drake (Chris Chalk) upptäcker stora hål i bevisningen och att betydligt mer står på spel än vad man först trott påbörjas ett systematiskt trakasseri. Drake är nämligen svart och har ingen talan bland vita män. Han gör därför bäst i att genast ändra sin utsaga innan någon råkar illa ut. Både poliskår och åklagare har sina fickor fyllda av blodspengar och de kommer att göra allt för att hindra sanningen från att komma fram. Kvinnor, barn och minoriteter kan därmed utan problem offras på girighetens altare. Det är nu upp till Perry Mason och hans bundsförvanter att arbeta dag och natt. Att gräva fram bevisen för att sätta dit de skyldiga och få sin klient frikänd. Det är ett arbete fyllt av smutsig byk, oaktat samhällsklass.
Perry Mason består av ett stort antal karaktärer och många sidospår, vissa mer intressanta än andra så det tar sin tid innan serien kommer igång och när den väl gör det gör den det i etapper och det är märkligt nog aldrig själva mordet som griper tag i mig mest och får mig investerad. Och då snackar vi ändå ett brutalt mord på ett spädbarn, vilket såklart kan låta ytterst morbitt och lätt problematiskt men här är det människorna som är bränslet och gåtan. Det är deras utveckling, livsöden och komplexitet som gör att Perry Mason i slutändan ändå känns som något nytt och fräscht. Tillsammans med det utsökta fotot förstås. Det är osar av noir och trettiotalets Kalifornien är kort sagt betagande. Och med en sådan formidabel ensemble till förfogande är det naturligtvis ett storartat skådespeleri som bjuds, hela säsongen rakt igenom. Det är faktiskt omöjligt att plocka någon som sticker ut, det är så otroligt många starka karaktärer som alla dessutom tar sin rättmätiga plats. Jag kan förstå att tablårävarna känner sig svikna. Det här är en modig produktion, där man verkligen vågat göra något helt nytt och det ligger förmodligen ungefär så långt ifrån originalet man kan komma och därmed också en helt annan typ av serie än den man var van vid där och då. Och det är aldrig oproblematiskt det där. Att behandla gamla hjältar med respekt men samtidigt inte köra fast i nostalgi. Men trots en rätt svag och stundtals rörig story är Perry Mason ändå något så ovanligt som en berättigad, kanske till och med nödvändig reboot och det måste såklart applåderas.
Perry Mason säsong 1 finns att streama på HBO Nordic
Inlägget Perry Mason – Klassiker i ny modig tappning dök först upp på Onyanserat.