De flesta har väl fått nog vid det här laget och tycker att det får räcka nu. Det får väl ändå vara nock. Vi orkar inte mer pandemier, krig, orättvisor, klimatkriser och elände i världen. Är det verkligen för mycket begärt med glädje, lycka och hopp? Lite flyt och lugn och ro? Nej, ge oss det där ljuset i tunneln nu!
Men alla kanske inte känner så. Livet kanske känns på tok för enkelt. Kanske har man till och med tröttnat på att glida fram på räkmacka och halka in på bananskal. Kanske kan man ibland riktigt känna hur välfärden har fastnat i halsen och att lite mörker, smärta och total hopplöshet sannerligen hade suttit fint för att balansera upp all den där medgången.
Då finns I Know This Much is True. Den ligger där på HBO, som en skoningslös späkning för välmående själar. En omvänd hjärt-och-lungräddning. Sex avsnitt av rent lidande.
Ja, det skall sägas direkt att det här är i sanning en prövning och orkar man sitta igenom hela den här lika utmanande som magnifika berättelsen och faktiskt lyckas ta sig hela vägen fram till den stora finalen finns heller ingen katharsis att finna. Ingen balsam för själen. Det står ingen kittel fylld med guld, varken i början, mitten eller i slutet av regnbågen men väl ett glimrande skådespeleri signerat Mark Ruffalo. Två gånger om dessutom men då skall man veta att det gäller att klara sig igenom en synnerligen magstark sittning av självstympning, incest, våldtäkt, psykisk ohälsa och självmord. Och då har vi bara skrapat lite på ytan. Vi som följt regissören Derek Cianfrance genom karriären vet ju dock att det här hans grej. Att slå upp de massiva portarna till livets hårda skola på vid gavel och välkomna tittaren in i en aula av svår ångest, ett stort kollektivt lidande med tragiska livsöden och nattsvarta karaktärer. Välspelat men fullständigt förkrossande. Alla som sett Blue Valentine vet ju. Den som inte har mått åtminstone lite dåligt av att se hur Ryan Goslings och Michelle Williams äktenskap går från att knaka lite i fogarna till att långsamt slitas sönder till fragment av drömmar saknar förmodligen både hjärta och själ.
Miniserien I Know This Much is True spelar tveklöst i samma ultradeppiga liga och är baserad på Wally Lambs bok med samma namn, en hyllad bok jag inte läst men efter en del research har jag i alla fall förstått att HBO-serien ligger väldigt nära förlagan, även om vissa förändringar har gjorts för att anpassa storyn till TV. Precis som man brukar göra. Cianfrance har dessutom ändrat vissa semilyckliga ögonblick för att det inte skall finnas ett uns av hopp kvar. Så att ingen skall behöva sitta där hoppfull i mörkret och tänka att efter regn kommer minsann alltid solsken eller att man faktiskt kommer att hitta den där kitteln med regnbågsguld. Nej, man vill ju inte att någon plötsligt skall få för sig att det finns en morgondag och att allting löser sig. Att alla människor kan gå vidare efter ett nederlag. Eller tjugofem.
Three Rivers i Connecticut är som vilken amerikansk småstad som helst. Det är tidigt 90-tal, ett avlägset krig utspelas på TV-apparaterna och folk går omkring utan större bekymmer i livet. Man lever ett simpelt liv utan större utsvävningar. I butiken hälsar man på varandra och visar alltid upp sin bästa och mest slätstrukna sida. Det gäller nämligen att inte sticka ut. Inte gå runt med näsan i vädret och tro att man är förmer men man får inte heller vara konstig. Det går inte för sig i en håla där alla känner alla för skulle någon stackare hamna på glid vet hela samhället snart att man skiljer sig från mängden och det är något bröderna Birdsey (Mark Ruffalo x2) snart skall bli varse.
Dominick, en bitter frånskild folkilsk målare vars lott i livet är mediokritet. Det är dock inte hans fel, det är andra som har sett till att han aldrig klarat av att gå vidare. Alltid iklädd stor varm offerkofta och han själv sittandes i första rummet. Thomas som lider av paranoid schizofreni och plötsligt har fått för sig att han behöver offra en kroppsdel för att gottgöra för Kuwaitkriget. Med Gud som enda vittne, ja förutom ett stort antal intet ont anande skolbarn förstås låter han den vassa eggen skära genom skuldtyngt kött. Ett litet offer for the greater good tycker han själv. Föga överraskande blir han dock snabbt både omhändertagen och inlagd på mentalsjukhus för sitt tilltag och det är något som får Dominick att bokstavligen släppa allt han har i händerna. Nu gäller det att skydda sin bror från all auktoritära personer med alldeles för lite empati men väldigt mycket makt. Nej, om någon skall ta hand om Thomas så är det minsann han. Inga överbetalda hjärnskrynklare och stelbenta paragrafryttare med pärmar fyllda av diagnoser och recept skall komma och säga vad som är bäst för hans bror. Och skulle det ändå inte gå att få honom förflyttad till hemmets trygga (nåja) vrå skall han åtminstone vårdas på ett vanligt sjukhus. Ergo, inte på psyket bland människor som är sjuka på riktigt. Thomas som mest har varit en börda för Dominick är nu hans ansvar. Hans skuld att betala. Hans kors att bära.
Men inget svårmodigt drama utan ett mörkt förflutet. Demoner och hjärnspöken kastas mot oss i en riktigt oskön mix som går hela vägen tillbaka till 1800-talet och ett efter ett landar de i solar plexus. Slagen. För det är precis så det är i I Know This Much is True. Smärtan är central och just när man sitter där och tror att man har lyckats hitta ett litet ögonblick av lugn, en andningspaus så kommer nästa smocka och det är flera lager av misär. Det räcker inte med två trasiga själar om någon trodde det. Nej, dels har vi problematiken med Thomas i nutid men då Dominick inte heller kan låta bli att gräva i det förflutna rullar även gamla berättelser upp. Sedan länge förträngda och undangömda historier om svek, maktmissbruk och lögner. Den brutala styvfadern Ray (John Procaccino) med sitt stora våldskapital och modern (Melissa Leo) som varken kunde stå emot slagen eller skydda sina barn men också brödernas morfar Domenico (Marcello Fonte) och hans sedeslösa svineri genom den italienska landsbygden, hela vägen till Amerika.
Mark Ruffalo vann nyligen en Emmy för sin insats och sällan har det väl varit så välförtjänt. För även om varenda skådespelare i I Know This Much is True spelar på toppen av sin förmåga, i synnerhet Rosie O’Donnell i rollen som stel socialarbetare och Kathryn Hahn som minst sagt hårt prövad exfru och gör precis allt för att den här berättelsen skall kännas så obekväm som möjligt för tittaren så är det ändå Mark Ruffalo som är juvelen i den berömda kronan. Han är ångest personifierad, en urkraft av dålig stämning och den konstanta känslan är att han kan explodera, implodera eller vaporisera när som helst. Och det kan bli vilket som, samtliga tre alternativ känns fullt rimliga. Lägg då till att han spelar två roller. Två roller som är så olika varandra de bara kan bli och ni förstår att nyanserna inte är lätta att jobba med här. Den bästa liknelse jag kan plocka fram är väl när Joaquin Phoenix är så där utomjordiskt bra som bara han kan vara ibland. Svår och plågad. Magnifik och mustig. Att Ruffalo var bra visste nog de flesta vid det här laget och egentligen fortsätter han väl bara på inslagen väg. Att fortsätta skämma bort sin publik med insatser utöver det vanliga. Jag kan till och med tänka mig att se genom fingrarna när det kommer till Bruce Banner om han fortsätter att leverera på den här nivån på någorlunda regelbunden basis.
Mitt största och egentligen enda problem är att balansgången mellan lätt misär och ren katastrof känns svår ibland. När livet står och lurpassar bakom varje hörn för att dela ut en ny dagsedel kan det nästan kännas parodiskt mörkt. Det är helt enkelt svårt att ta in all hopplöshet på en gång. Kan allt jävligt verkligen drabba två personer med en sådan frekvens och frenesi? Nog för att livet sannerligen inte är en dans på rosor men någon gräns får det väl ändå finnas? Annars har jag hört många klaga på tempot i I Know This Much is True men jag kan inte alls se problemet. Visst, det är något av en slow burner men sett till storyn har jag svårt att se hur man skulle kunna göra det annorlunda. Det är trots allt en komplicerad, djup och vemodig berättelse. En berättelse som måste få ta sin tid. Man skyndar helt enkelt inte på ångest och misär. Inte heller kärlek och uppoffring. Å andra sidan är det förmodligen ingen serie de flesta väljer att sträckglo på. Man kan med fördel göra som jag och dela upp olusten och oron i sex separata sittningar. Eller så är man den där personen som helst drar av plåstret direkt och tycker att ett kort lidande ändå är bättre än en utdragen smärta. Oavsett vilken metod man väljer så är I Know This Much is True en av årets i särklass bästa serier och bör därmed ses, trots att man egentligen kanske inte orkar med mer elände just nu.
I Know This Much is True finns att streama på HBO Nordic
Inlägget I Know This Much is True – Kompromisslöst familjetrauma dök först upp på Onyanserat.