Tomas Alfredson var mäkta förgrymmad när hans Se upp för Jönssonligan plötsligt förflyttades från biosalong till streaming på grund av rådande pandemi. Han skämdes tydligen som en hund och satte sig därmed vid datorn för att författa ett öppet brev och inget skriker ju missnöje som ett öppet brev. Det är känt sen gammalt det och det var ett brev som innehöll sensibla och kraftfulla ord som orättvisa och hjärtskärande. Orättvisa då beslutet fattats utan hans närvaro. Ett beslut som i princip innebär att man vaskar hela filmen när man väljer att lägga den bakom en betalvägg. Och det kan man förstås förstå. Det ligger otaliga timmar och kronor bakom ett filmprojekt men det är inte heller bara en fråga om resurser. En film är också ett konstverk, ett tidsdokument och ett arv. Någonting att minnas för när karriären skall summeras någon gång vid vägs ände. Hjärtskärande eftersom om det är något vi behöver just nu är så är det att få skratta tillsammans. Och det låter ju fint på papperet såklart. Att samlas tillsammas och se något som är så roligt att vi glömmer allt elände. Skrattmuskler som får jobba oavbrutet tills de ger upp. Ohämmade glädjetårar som sprutar åt alla håll. Två timmar av total verklighetsflykt. Ett synnerligen ädelt syfte som jag själv kan ställa mig bakom. Inte att fylla biografer med folk mitt i en andra pandemivåg förstås men att hitta nya sätt för folk att fly verkligheten för en stund. Att strida mot en osynlig fiende endast beväpnad med humor. Synd bara att det inte finns ett enda skratt i Se upp för Jönssonligan. Alltså inte ett enda. Jag drog visserligen lite på smilbanden när Sickan undrade vilken socialdemokrat som hade stängt av strömmen men det var det och så här med facit i hand kan jag ännu en gång sorgset konstatera att vi borde låta våra kulturskatter vila i frid. Bara låta allt vara som det är och aldrig mer gräva upp gamla svenska filmklenoder för att anpassa och modernisera.

De flesta har någon sorts relation till Sickan och hans brokiga gäng tjuvar och tänk så mycket glädje, spänning och mystik de tidiga filmerna om Jönssonligan har gett oss genom åren, på analog bio och hemma framför en rejäl tjock-TV med tillhörande toppmatad VHS-bandare. Det var genomtänkta manus och klockrena karaktärer med en perfekt casting. En viss familjevänlig spänning men också en mörk humor. En subtil svart humor som var som klippt och skuren åt karaktärsskådisar som Gösta Ekman, Björn Gustafsson och Ulf Brunnberg och varje gång man hörde introlåten visste man att det skulle bli åka av. Det var ju trots allt det närmaste en svensk Bond vi kunde komma med nagelbitar-heists, hemliga koder och coola gadgets och en ständigt gäckande superskurk i Per Grundéns Wall-Enberg. Till och med Johannes Brost dök upp som krokarmsförsedd, silvertandad skurk, oblygt inspirerad av Bond-filmernas Jaws. Nu var förstås inte Gösta Ekman någon Sean Connery eller ens en George Lazenby men ni förstår.

I Alfredsons Se upp för Jönssonligan finns ingenting av detta. Inte en tillstymmelse till spänning eller humor. Och det som gjorde Jönssonligan till ett omtyckt gäng, trots att de faktiskt var kriminella, nämligen charmen är som bortblåst. Coola gadgets och hemliga koder då? Nja, en ombyggd åkgräsklippare, en odiskad kaffekopp på ett rep och klotter i en pissoar är väl det närmsta vi kommer när det gäller den biten och det är förstås minst sagt en besvikelse men kanske också ett tecken på hur långt före sin tid originalen var.

Sickan spelas den här gången av en Henrik Dorsin som inte riktigt vet vilket ben han skall stå på. Ibland försöker han vara Gösta Ekman så tydligt att det nästan blir smärtsamt, andra gånger är han Ove Sundberg och ibland blir det en märklig blandning av båda, nästan som om att han har glömt bort vem han är. Då skall man ändå veta att Dorsin är behållningen och det säger väl egentligen det mesta om den här tillställningen. Hur som helst blir han frigiven efter avtjänat straff för en myntkupp och upphämtad av gänget och redan nu märker jag vart det här är på väg. Dorsin babblar på om att han har en plan och försöker i alla fall vara Sickan. Alla andra karaktärer har helt genomgått någon form av komplett personlighetsförändring där ingenting längre stämmer in. Vanheden (Anders Johansson) har i princip tappat talförmågan och flyttat hem till morsan och farsan där han lever precis som de gör, vilket är ett tämligen tragiskt liv i identiska kläder och ett passiv-aggressivt familjehäng. Och därmed har en av svensk films mest underhållande filmkaraktärer, med det mest välsmorda av alla munläder plötsligt förminskats till någon form av sorglig soy boy. Dynamit-Harry (David Sundin) och Doris (Hedda Stiernstedt) har blivit hipsters och bor i något slags kollektiv som också är ett dagis, för både ouppfostrade barn och hyperaktiva vuxna.

Kommer ni ihåg när Dynamit-Harry var synonymt med just dynamit men också billig bärs på burk? Well, den tiden är över. Nu får man väl inte ens vara periodare med osunt intresse för sprängmedel i det här jävla landet längre. Nej, Harry är istället numera söderfarsa med en uppsjö blandade ungar och trots att han tycker att det är upprörande att fängelserna numera mer består av folk som har begått bokföringsbrott än hederliga tjyvar och banditer så vill han helst av allt bara släppa allt, flytta med familjen till bagarmossen och lägga sitt gamla liv bakom sig. Och kommer ni ihåg när Doris svepte in som en stormvind, helt från ingenstans, full av energi och förändrade originalserien totalt genom att bidra med ännu en dimension av excellens. Nu är hon flamsig sekundärkränkt morsa i tracksuit som gärna crashar barnpartyn. Av någon outgrundlig anledning anser Sickan att han behöver just det här gänget för att kunna stjäla ett föremål värt 32 miljoner svenska kronor men som i ärlighetens namn ser ut att vara inköpt på AliExpress för en tjuga.

Det är stabila namn ur den svenska humoreliten och de gör väl egentligen vad de kan med det de har att jobba med, även om de definitivt inte ligger på toppen av sin förmåga. I många fall, långt därifrån men jag menar, får man en roll som en kuvad Vanheden, vad skall Ankan göra? Får Hedda en roll där hon skall prata med vuxna som om de vore barn, vad skall hon göra? Det är, i min mening i manus det i första hand brister, om jag skall uttrycka mig riktigt julsnällt.

Kuppen då? Det är förmodligen den mest överhypade och utdragna kuppen i filmhistorien och det skall väl creddas på något sätt ändå för det är i sanning imponerande hur mycket luftslott det byggs under filmens väl tilltagna speltid på två timmar. Museichefen på Nordiska museet Jan Poppe (Sven Ahlström) och en privatägd entrepenör, Knut Enberg (Henric Holmberg) skall tillsammans med sin dotter, Regina Wall (MyAnna Buring) försöka införa monarki i Finland för att kunna göra affärer i landet. Genom att dupera en gammal tronarvinge från förr skall man alltså kunna höja lönsamheten likt i övriga nordiska länder, där man redan har satt sina giriga klor i respektive monark. Detta skall göras genom en offentlig kröning av Henrik Adlerstierna (Pekka Strang) med den finska kungakronan, komplett med stenen ”karelens hjärta.” En till synes obetydlig sten men samtidigt en sten som tydligen har format hela det finska folket med en utomordentligt fånig hittepå-historia om krig, nationalinstrument och gråtande björnar. Denna skall förstås stjälas av Jönssonligan och i den här rullen skall både kids och katter med när livsavgörande beslut skall tas. Som till exempel skillnaden mellan att fortsätta att leva utblottad eller att bli ekonomiskt oberoende.

Sidospåren är många och långa. Oftast är de helt ointressanta och förnedrande mot det finska folket och har inget annat syfte än att boosta speltiden men den lika överraskande som orimliga duon Lena Olin som Anita och Reine Brynolfsson som Televinken har i alla fall lite bäring och ger ett välbehövligt break från storyn som mer irriterar än engagerar vid det här laget och nu bara är en ren transportsträcka fram till den slutgiltiga kuppen mot storskurken själv. Och på tal om det. Henric Holmberg som Knut Enberg kan vara den märkligaste casting jag sett på år och dar. Antingen trollar han just for the lulz och då är det bara att ställa sig upp och applådera eller så är det precis så här det är tänkt att vara och då lämnar det mig helt kall. Filmens superskurk spenderar hela sin aktiva speltid på att sitta framför en kontrollpanel i babyblå gubbpyjamas och mumla åt de olika knapparna eller att gorma i telefon. Detta är alltså en multimiljardär som skall vara ett ständigt hot och en antagonist att frukta. När det kommer till upplösningen går den utmärkt att räkna ut ungefär halvvägs in i filmen, vilket också är ungefär när filmen borde ha slutat. Det är nämligen så mycket material man har för att kunna göra en film. En timma. Max.

Nej, det här gör ont såklart. Att se inhemska filmskatter stjälas och göras om till något de aldrig var tänkta att vara. Att en ständig strävan efter förnyelse och förändring alltid resulterar i ett trött konstaterande om att vissa saker trots allt var bättre förr. Inte allt men vissa, och inte sällan just i kultursammanhang. Se upp för Jönssonligan hade kunnat passera som en ren bagatell och ett, visserligen totalt misslyckat men ändå ett oförargligt försök till att bringa glädje i en orolig tid men eftersom den bygger på en filmserie många håller nära sitt hjärta och med tanke på hur desperat kampen har varit att försvara filmen redan innan den lanserades blir känslan mest att det är ett cash grab. Så kan vi bara låta Bröderna Lejonhjärta vara nu tack?

Se upp för Jönssonligan finns att streama på C More nu

(Fotocred omslagsbild: SF Studios)

Inlägget Se upp för Jönssonligan – Ett jönseri av sällan skådat slag dök först upp på Onyanserat.

2020. Året när livet knackade på, hårt och brutalt. Jag låste dörren direkt, redan tidigt i mars månad och har därefter likt de flesta andra tryckt så mycket streamingmaterial att dagar och nätter flutit ihop. För egen del förmodligen tillräckligt mycket för att min mentala hälsa numera måste ifrågasättas. Jag har bytt fysiskt umgänge mot ett digitalt dito och då och då har jag haft svårt att veta vad som är mina egna minnen från förr, något jag faktiskt har upplevt eller om det bara är något jag har sett i en TV-serie. Ibland har det känts som om att jag varvat både Netflix och HBO och jag har nästan förväntat mig att en ruta skall dyka upp på skärmen. ”Grattis! Du har sett allt vi har att erbjuda. Här får du rabattkoder på samtalsterapi, synundersökning och ortopedi.”
Och det skall sägas direkt att det har varit högt och lågt. På en bra produktion har det gått 4-5 mindre bra och så någon ren katastrof på det. Men vad skall man göra när social distansiering rekommenderas och man lever i en digital tidsålder.
Så fort arbetsdagens sista videomöte har avslutats har jag därmed dykt rätt ner i en outforskad ocean av mörker och rödvin. Det kan jag nämligen konstatera nu när året skall summeras, att det har inte varit någon särskilt upplyftande repertoar. Nej, precis som världen utanför har det varit synnerligen deppigt. Till stor del mitt eget val förstås men det råder samtidigt ingen tvekan om att samtiden präglat utbudet. Samtidigt skall vi förstås vara tacksamma för just utbudet i dessa märkliga tider. Utan streamingtjänster hade vi mycket väl kunnat sitta isolerade ett helt år med bara en TV-tablå och marksänd television där man helt enkelt fick ta det som erbjöds. Det känns förstås avlägset nu men så där som det var för faktiskt bara ett par år sedan. Där ett fullt rimligt scenario kunde vara att dagen börjar med Helgmålsringning, fortsätter med ett dubbelavsnitt av Paradise Hotel, Arga Snickaren på det, lite Kenodragning och så avslutas kvällen med Mimmi & Reine i Fjällen. Och det mina vänner, finns det inget vaccin i världen som hjälper mot. 

Men nog tjötat om det lidandet, nu plöjer vi årets lista! 

Årets bioupplevelse – Årets bioupplevelse är enkel att plocka ut. Enklare än någonsin faktiskt. Det inte på något sätt synonymt med årets bästa film. Inte alls men då jag såg en enda film på bio i år blir det Christopher Nolans snygga men överkomplicerade Tenet som får knipa platsen. Lättförtjänt får man säga då jag delade ut en modest trea i betyg till filmen men efter ett halvår med stängda biografer, svår streamingångest och total blockbustertorka var det en ynnest och en plötslig känsla av eufori att faktiskt få sjunka ner i en riktig biofåtölj och trycka ansiktet fullt av baconsnacks. Om så bara för en kväll.

Årets ligg – Han har kronkalle i hasorna, är på väg att bli hemlös och lever på en diet av billig sprit. En kombination som enligt kvällstidningarna lätt kan leda till svår prestationsproblem i sänghalmen men det hindrade inte Perry Mason från att leverera årets mest uppfriskande sexscen. Tillsammans med Veronica Falcón rev Matthew Rhys av en lika delar dekadent som rolig scen som låg så långt ifrån generiskt, koreograferat och vältränat Hollywoodsex man kunde komma. Med en flaska whisky, vacker hatkärlek, normal dagsform och ett dåligt balanssinne vann de i alla fall mitt hjärta i år.

Årets dåliga stämning – När karantänångesten låg som tätast damp den ner. Likt ett illavarslande omen. I’m Thinking of Ending Things. Bara titeln fick det att klia i den svarta själen. Lite mer lidande tack, om möjligt. Och nog var det möjligt alltid. Charlie Kaufman dränkte den där redan fuktiga filten i ren extistensiell ångest så att den kvävde varje uns av lycka och förnuft. Han gav mig en fruktansvärd upplevelse jag än i dag inte till fullo har förstått innebörden av.

Årets duo – Mark Ruffalo vann en Emmy för sin insats i I Know This Much is True och sällan har det väl varit så välförtjänt. Han var ångest personifierad, en ursinnig urkraft. Svår och plågad, magnifik och mustig och den konstanta känslan var att han kunde explodera, implodera eller vaporisera i vilken bildruta som helst. Och det kunde bli vilket som, samtliga tre alternativ kändes faktiskt fullt rimliga. Att han sedan spelade två roller gjorde bara det hela än mer imponerande. Två roller som dessutom var så olika varandra de bara kunde bli. Nej, nyanserna kan inte ha varit lätta att jobba med här så det var bara att lyfta på hatten.

Årets superhjältar – I ett år som har varit relativt befriat från trötta Marvel-reboots står Supes ut extra tydligt. Viss oro fanns förstås. Oro för att första säsongen av The Boys bara var ren flax och att det nu skulle störtdyka, stagnera, bli övermodigt, kreativitetsfattigt. Men icke. Säsong 2 var större, starkare och elakare än någonsin. Och man vilade inte på hanen heller. Precis som i första sässen small det till direkt i inledningen och man drog inte i bromsen förrän sista eftertexten rullat ut. The Boys fortsatte leverera dubiöst underhållningsvåld i ett furiöst tempo som aldrig någonsin blev slentriant eller förutsägbart. Anthony Starr fortsatte att vara magnifikt ond i rollen som Homelander men fick i den här säsongen hård konkurrens av minst lika illasinnade Stormfront, spelad av en superb Aya Cash. En dynamisk duo med tillhörande repertoar av våld, kön och svineri som jag förstås älskade med hela mitt hjärta.

Årets karaktärsmord – Dialog mellan Vanheden och Dynamit-Harry vi aldrig skulle få höra i Se Upp för Jönssonligan

”Akta lacken pappskalle! Hur kör du?”
”Hur fan parkerar du?”

Vanheden, känd för sitt munläder, för korta kostymbyxor och Stockholmsjargong hade i princip tappat talförmågan, mumlade då och då på bred östgötska och hade flyttat hem till morsan och farsan där de levde ett tämligen tragiskt liv i identiska pikétröjor och ett passiv-aggressivt familjehäng. Och därmed hade en av svensk films mest underhållande filmkaraktärer plötsligt förminskats till någon form av sorglig soy boy. Dynamit-Harry hade tillsammans med Doris blivit hipsters och bodde i något slags kollektiv som också var ett dagis, för både ouppfostrade barn och hyperaktiva vuxna. Dynamit-Harry hade väldigt lite med just dynamit att göra. Eller bärs. Eller Jönssonligan överhuvudtaget.

Årets lir – Det stormade en del kring Naughty Dog både innan och efter releasen av det som bara kan beskrivas som en milstolpe i TV-spelsberättande. Det gick tidigt rykten om dåliga arbetsförhållanden och sedan kom förstås ögonblicket när internet välte. När forum och kommentarsfält fylldes av folk som aldrig varit så här arga tidigare (enligt egen utsago) men nu fick det tamejfan vara nog. Hur kunde man ta sådana beslut och sådana friheter (med sin egen franchise skall sägas) som regissören Neil Druckman (Cuckman kallad av de som var allra argast) gjorde? Beslut och friheter som jag inte tänker spoila här för de som ännu inte spelat årets bästa spel. Högröda i ansiktet av vrede gick tusentals kränkta gamers in på metacritics och reviewbombade The Last of Us II och resten är historia. Men redan i tokhyllade The Last of Us från 2013 kunde vi ana att det var saker på gång. Det fanns ett samspel mellan huvudaktörerna Joel och Ellie som saknade motstycke i branschen. Det var annat än pixlar och trötta standardrepliker och resultatet var stundtals så nära film att gränsen så sakta började suddas ut men tekniken var ännu inte riktigt där. 2020 var den det dock och den ambitiösa fortsättningen på ett av tidernas bästa spel såg äntligen dagens ljus. Folk som hade undvikit läckta spoilers på nätet var saliga och hade tagit ledigt, skolkade och sjukanmälde sig i veckor för att få uppleva Joel och Ellies äventyr ännu en gång men det skulle inte riktigt bli som de tänkt sig. Själv anser jag att storyn i The Last of Us II är den starkaste som någonsin har berättats i ett TV-spel och det med en karaktärsutveckling långt utöver det vanliga. Lägg sedan till en grafik som slog i princip allt på marknaden och smygande zombieslakt har aldrig känts så belönande.

Årets dokumentär – År 1990 brann Scandinavian Star utanför Lysekil. 159 personer omkom och så här trettio år senare finns det fortfarande ingen klar bild av vad det egentligen var som hände eller vem som eventuellt var skyldig. Den danska dokumentärserien Scandinavian Star grävde djupare i tragedin än någon tidigare gjort och upp till ytan kom den ena skamliga sanningen fram efter den andra. Scandinavian Star är sex avsnitt ren och skär panik, vrede och sorg. Det finns tillfällen där det känns som om att man själv befinner sig ombord. Så välgjord är den.

Årets whodunit – Var det onkologen, frun, ungen, farsan, maken, katten? Det saknades inte misstänkta i David E. Kelleys The Undoing där en ung kvinna plötsligt mördades efter ett cocktailparty. Kanske inte det mest originella man sett men en synnerligen intressant väg fram till en gärningsman. Eller kvinna. Eller husdjur. En riktig old-school-mordgåta utan krusiduller, där man vackert får vänta med nedbitna naglar tills sista avsnittet är klart innan någon form av upplösning på dramat kan serveras. Dessutom med tight skådespeleri och riktigt snyggt foto.

Årets hedidit – Här var det inga tvivel om vem som hade gjort det. Ett av landets mest brutala och omtalade mordfall dramatiserades på ett respektfullt och sanningsenligt vis av rutinerade Mikael Marcimain i SVTs enastående miniserie Jakten på en Mördare.
Helénmordet var ett monumentalt misslyckande för den svenska poliskåren men också en seger för ett fåtal hjältar som vägrade att rätta sig i ledet och aldrig någonsin gav upp hoppet. Trots omorganisationer i kåren och pedofiler i varje buske lyckades de till sist hitta den där nålen i en ytterst motbjudande höstack och kunde sätta dit en gärningsman för dådet. I en saklig och autentisk produktion med äkta skånsk dialekt och ofta helt okända skådespelare fick vi bekanta oss med delar av ett Skåne som verkligen inte var någon lantlig idyll. Man kunde riktigt känna stanken av mögel, hembränt, gula blend och stekflott i varje husrannsakan.

Årets – Tom Hardy är normalt sett en kompetent skådis som oftast väljer rätt rullar för karriären men här gick det rejält snett för Capone är en av de i särklass tråkigaste filmer jag sett på väldigt länge. Att följa en dement gangster med inkontinensproblem mumla tills han dör i ensamhet är inte så jävla upplyftande. Eller kul. Faktum är att en redan trist tillvaro blev rent outhärdlig under en och en halv timmas speltid.

Årets nervdaller – Redan i januari satte jag det kolsvarta morgonkaffet i halsen när jag utan några större förväntningar slängde på Kalifat. Jag kunde knappt slita blicken från TVn innan hela serien var avverkad och med en puls och perception som hos en orm -och spindelfobiker på middagsbjudning hemma hos Skansen-Jonas konstaterade jag med darriga händer och nervöst dregel i skägget att det här blir svårslaget. Och så blev det ju. Kalifat är fortfarande något av det bästa jag såg i år och det var flera debutanter som stod för några av årets tveklöst starkaste insatser när en potentiell svensk terrorattack skulle stoppas.

Årets överraskning – Visst hade jag hört surret. Att The Queen’s Gambit på Netflix skulle bräda mig. Göra mig helt matt. Att jag inte skulle kunna hålla mina känslor i schack men samtidigt, kom igen. Hur kul kunde det vara egentligen, det där med brädspel? Efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre utan var tvungen att se vad allt snack handlade om. Det slutade med att jag brände samtliga avsnitt i en sittning och tomheten som mötte mig när det var slut var drabbande. Hur kunde det redan vara slut? Det var så enkelt men samtidigt så briljant.
När något är så här känslosamt och storslaget brukar det vara baserat på en verklig händelse men inte The Queen’s Gambit, vilket ytterligare stärker känslan av att det här var något utöver det vanliga och vi får förmodligen vänta länge innan vi får uppleva något liknande igen. Men å andra sidan vem vet. Med en Anya Taylor-Joy i samma storform och med tanke på att hennes kommande roller är i filmer av George Miller och Edgar Wright så kan det mycket väl smälla till direkt. En sak är säker i alla fall och det är att världen ligger vid hennes fötter.

Årets du kan lita på mig – Likt en livboj ligger den där och guppar. I okända streamingvatten. En trygghet och något att klamra sig fast vid om det skulle börja blåsa upp till storm. Ni vet hur det är, ibland vill man prova på något nytt. Kasta ankar och ge sig ut på djupt vatten. Kanske fiska upp något med Adam Sandler. Det kan bli det sista man gör. Ibland får man Will Ferell eller Seth Rogen på kroken och då kan det sluta lite hur som helst. Inte sällan med tinnitus och bensodiazepiner. Men då finns Better Call Saul. Inne på femte säsongen är den tajtare än någonsin och Bob Odenkirk och Rhea Seehorn har snart tagit den här spin-offen till samma sjuka höjder som ursprungsserien Breaking Bad låg på när den slutade. Vem hade trott det? Men det är väl som Saul själv säger “I travel in worlds you can’t even imagine!”

Årets mys – Det verkade ju så fånigt. Att kunna bli uppladdad i molnet efter döden men Amazonserien Upload från Greg Daniels, som tidigare har gett oss lättsmält mys i form av både The Office och Parks & Recreations lyckades förvandla pajigt till något coolt, hjärtligt och roligt. Jag menar, det var nördig sci-fi, smetig romantik och amerikansk humor man egentligen inte vill skratta till men ändå inte kan låta bli. Lökigt men härligt.

Årets mindfuck – Alex Garland. Detta geni i genren. Till och med under ett år där alla tänkbara mindfucks stod som spön i backen lyckades han trolla bort mig i en artificiell labyrint av tidsresor och terror som jag fortfarande irrar omkring i till och från. Devs var en makalös techno-thriller som fick mig att längta ohälsosamt mycket efter krypteringsnycklar, VPN-tunnlar, trojanska hästar och DDoS-attacker.

Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Här är årets eufori och årets bottennapp!

Eufori är väl kanske att ta i. I ett år där biofilmen har fått ta ofattbart, och kanske till och med orimligt mycket stryk har förstås även utbudet varit mer skralt. Å andra sidan har mindre filmer och filmskapare kunnat ta större utrymme på bekostnad av dyra blockbusters. För egen del står det i slutändan mellan 1917, Waves och Light of my Life. Jag väljer ändå den sistnämnda, Casey Afflecks avskalade lidande i en pandemi. Men visst är man trött på det. Att det inte skall räcka med att ha eländet utanför dörren utan att det skall in via streamingtjänsterna också. Det har kommit så mycket pandemifilmer och serier i år att det nästan hade varit komiskt om det inte vore så tragiskt. Det var också ett år då Steven Soderberghs rätt mediokra och, tyckte man då, långsökta Contagion från 2011 seglade upp som mest streamade film och dessutom plötsligt kändes helt rimlig. Och precis så är det också med Light of my Life. Den släpptes i USA redan sommaren 2019, vilket alltså är strax innan Covid-19 bröt ut, något som gör en redan stark och nervig rulle ännu tyngre. Casey Affleck har varit med i några av de deppigaste och ensammaste rullarna jag sett i modern tid och den här är sannerligen inte roligare eller mer befolkad den.

Ja du Nicke, vad skall man säga? Kanske är det ändå dags att lägga grejerna på hyllan nu ändå? Kvantitet före kvalitet har sällan varit ett problem för allas vår favorit när det skall överspelas med råge, Nicolas Cage men nu börjar det bli riktigt smärtsamt. Skillnaden på den Nicolas Cage vi såg i filmer som The Rock, Face/Off och Farväl Las Vegas och den vi har sett på senare år i filmer som 211, Kill Chain, Primal, för att nämna några är synnerligen markant. De senaste fyra åren har han spottat ur sig sex rullar per år och det är riktigt risiga grejer rakt igenom. Det är som att ösa ur en till synes outtömlig källa av dåliga livsval och nu är det värre än någonsin vågar jag påstå efter att ha sett Jiu Jitsu. Det här är förmodligen en rulle som är tänkt att appellera unga män som fortfarande bor hemma. Kanske har de en mamma eller flickvän som sagt att de inte får lira mer TV-spel den här dagen för den goda stämningens skull men har ändå godkänt en film på kvällen. Lite samkväm och socialt umgänge. Då kan man luras med att slänga på den här. Stora delar av denna pekorala pinsamhet utspelar sig nämligen i first person shooter-perspektiv och om någon undrar över storyn så är det mothafuckin marines, kampsport och aliens. Utomjordingar kom hit genom en portal för länge sedan och lärde oss Jiu Jitsu. Förstås.

Inlägget Onyanserats årslista 2020 – Lindman dök först upp på Onyanserat.

This is the way skaldade Martin ”E-type” Erikson redan 1994 när han red på en eurodiscovåg som höll på att dränka världen i en elektronisk härdsmälta. Han slängde med våfflat hår på scen, sköt raketer, mumlade och lät andra sjunga refrängen. E-Type gjorde något nytt -ish av en fruktansvärd genre vi egentligen borde ha tröttnat på långt innan plattan Made in Sweden passerade 100 000 sålda exemplar men det rullade ju på med oförtruten styrka. Under alldeles för lång tid.

Lite så där är det också med Star Wars och Disney’s The Mandalorian. This is the way är nämligen även det givna svaret på den intrikata och synnerligen känsliga frågan; hur gör man Star Wars relevant igen efter så många år i den mörkaste av skamvrår? Efter en kolsvart era med dumstrut på. Med fatala fadäser som Jar Jar Binks, risig CGI, en skohornad politisk subplot och inkonsekventa och ibland helt orimliga tidslinjer i bagaget mådde förstås en av tidernas största franchiser pyton och mången var vi som undrade om Star Wars någonsin skulle kunna resa sig igen. Kunde man verkligen gå vidare? Eller var utmaningarna helt enkelt både för stora och många? Nya tittare behövde värvas och man behövde den gamla publikens förlåtelse.

Men hur lockar man en helt ny publik? En generation som inte har växt upp med en plastig Darth Vader-kruka på skallen och sprungit runt och vevat med lasersvärd kring matbordet till sina föräldrars stora förtret. Och hur undviker man samtidigt att göra just dessa uråldriga fans rålack? De som de facto har gått genom hela barndomen med hjälm på hjässan och slagit sina stackars förmyndares mjältar sönder och samman med lysande hårdplast. En generation som fortfarande inte kan hålla saliven inne när Imperial March drar igång. De som närmast självantänder när någon förbannad n00b citerar Darth Vader i The Empire Strikes Back med ”Luke, I’m your father.”
”Men suck! Han säger faktiskt inte så, alls. Rätt citat är förstås, No. I am your father. Och det går inte ens att kalla en Mandelaeffekt, det har alltid varit så. Vi i innersta kretsen (läs: Lödöse Jedi order) vi vet.”
Ni vet, de där som himlar med ögonen och lägger ifrån sig besticken i illa dolt vredesmod när någon mindre bevandrad vid en middagsbjudning råkar kläcka ur sig. ”Aaa den såg man ju aldrig komma, att han skulle vara farsan liksom”
”Men hallå! Det kunde man ju visst det. Vader är nästan vater och det betyder faktiskt fader på tyska!”

Så hur når man båda dessa motpoler? Genom The Mandalorian på Disney Plus. This is the way. 

För många inbitna Star Wars-fans är det bästa med George Lucas saga inte alls Jedi-mystik eller berättelser om hjältar utan snarare världen som sådan. Platserna där storyn utspelas och det var något han verkligen gjorde briljant. Hur han ständigt fick avlägsna och rätt öde ställen att fullständigt sprudla av liv. Det kändes verkligen att, ja men här levs det ändå. Här är livet och det går sin gilla gång bland planeter, nebulosor och svarta hål. Okej, invånarna kanske inte endast hade två ben. De kanske inte hade näsa. Eller hår men de levde sina vardagliga liv i periferin, precis som vi. Oavsett om de hade snabel och lirade i ett obskyrt band, bar pansar och jagade byten för krediter eller hade Svampbob Fyrkants kallingar på huvudet och smugglade prylar till andra planeter så kändes det genuint, gemytligt och levande. Disney’s The Mandalorian gör exakt allt det där. Med bravur. Det är en serie som lever på de enklaste premisser och inte krånglar till det i onödan och det är märkligt tillfredsställande. Det är bara att konstatera att trollgubben som en gång i tiden med största sannolikhet räddade superhjältegenren från undergång har gjort det igen. Jon Favreau kan förmodligen lägga på CV:t att han räddat Star Wars också.

Förutsättningarna är simpla som sagt. Mando, som huvudpersonen gärna kallas av både antagonister och allierade hoppar sonika in i sin illa medfarna rymdkärra och åker till en plats där hans expertis behövs. Han löser problemet på under halvtimman och åker sedan vidare till nästa planet där något annat krisar och så där fortsätter det. Mando, eller Din Darjin som hans riktiga namn är är visserligen en intergalaktisk prisjägare utan skrupler men han är sannerligen ingen ondskefull person. Möjligen kan man stundom ifrågasätta hans moraliska kompass men han är ju så otroligt lätt att tycka om. Personligen har jag både sympatiserat och applåderat. I synnerhet när han plötsligt blir låtsasfarsa och far runt i galaxen med den gulligaste av Jedis, Grogu. Det är en riktig sötchock som kvällstidningarna hade uttryckt det i fetstil. Ett tårdrypande far-och-son-drama som sliter mitt hjärta rakt ut ur bröstet. Och det här gör Favreau och The Mandalorian så otroligt bra. Man fyller varje avsnitt med karaktärer som alla har betydelse för den fortsatta utvecklingen och det är inget annat än imponerande hur stark den ensemblen är med tanke på det komprimerade och begränsade formatet. Förutom Mando själv, ypperligt spelad av Pedro Pascal så är åttiotalsikonen Carl Weathers och den forna MMA-fightern Gina Carano de två karaktärer som dyker upp mest frekvent men tio minuters speltid med komikern Bill Burr i rollen som rymdgangstern Migs Mayfeld ger mer liv och energi åt sagan än vad någon i The Rise of Skywalker lyckades göra. Andra tunga roller axlas av fullblodsproffs som Werner Herzog, Giancarlo Esposito, Amy Sedaris, Nick Nolte och en och annan överraskning som icke kommer att spoilas. Och nog för att det skohornas friskt även här men till skillnad från de senaste filmerna känns det aldrig någonsin obekvämt. Snarare är det imponerande hur mycket mys man lyckas klämma in i en story där en cynisk Mando är helt ignorant inför Grogus och Jedins historia och krafter.

De sexton avsnitten är skapade och regisserade av flera namnkunniga regissörer och även om det bidrar till en skön känsla av variation gör det även tyvärr att kvaliteten på avsnitten stundtals svajar betänkligt. I både tempo och innehåll. Jag kan se ett avsnitt signerat Dave Filoni eller Taika Watiti och lyriskt konstatera att det är förmodligen är det bästa jag någonsin sett i genren för att sedan se ett avsnitt av Peyton Reed eller Robert Rodriguez som inte alls håller samma nivå. Det är inte dåligt. Inte alls, det är bara inte fullt lika bra. Då hade det blivit full pott. Sedan undrar jag förstås om man bara får bli stormtrooper om man inte klarar av att träffa en ladugårdsvägg från fem meters avstånd.

Något som dock är precis lika bra genom hela serien är Ludwig Göranssons magnifika soundtrack som stryker den mest motsträviga och obstinata entusiasten medhårs och det otroligt vackra fotot som fullständigt skriker matiné och våta drömmar om forna Hollywoodtider och storslagna popcornproduktioner. Att sedan avsnitten bär titlar som ”The Gunslinger”, ”The Prisoner” och ”The Rescue” gör bara känslan av påkostade filmverk ännu tydligare. Jag älskar också den breda och oblyga repertoaren av influenser där allt från Sergio Leone till Akira Kurosawa har varit tydliga inspirationer och det för mig tillbaka till början av texten. Atmosfären. Hur mycket av franchisens storhet som låg i skapandeglädje och kreativitet. Hur George Lucas lyckades fylla sina klassiska verk med liv och nu, tack vare Mando är vi äntligen tillbaka där igen. Ut ur mörkret och in i ljuset. Det finns så otroligt mycket att upptäcka och njuta av i The Mandalorians två första säsonger och det slutar knappast här.

Faktum är att när två säsonger är över har man redan krattat manegen för ytterligare minst en säsong samt tre spin-offs och det blir säkert ännu fler med tiden. Visst är det lätt att bli lite cynisk. Att tänka att allt bara är big bucks, brand awareness och revenue i slutändan men så fungerar det ju helt enkelt i showbiz och det är bara att försöka släppa alla sådana tankar och bara njuta av en actionpackad intergalaktisk saga full av värme och humor. The Mandalorian är underhållning i sin renaste form. En fanservice vi aldrig trodde att vi skulle få uppleva. Ett sentimentalt kärleksbrev till Star Wars och en hjärt-och-lungräddning i sista stund. Jon Favreau har gett oss ett nytt hopp, en ny dag och en ny början.

The Mandalorian säsong 1 och 2 finns att streama på Disney Plus nu 

Inlägget The Mandalorian – Ett sentimentalt kärleksbrev till en galax långt, långt borta dök först upp på Onyanserat.

Okej, du är amatörmurvel. Du bloggar lite och styr en pod på orten. Du är ambitiös och en hyfsat empatisk person med sunda värderingar. Visst, du har väl ett par gamla benrangel som står och skramlar någonstans längst in i garderoben men vem har inte det och det är inte värre än hos gemene man i alla fall.

En dag ramlar du över världens scoop och det är något som vid en första granskning innehåller precis allt det där härligt konspiratoriska som foliehattar från Jordens alla hörn drömt plaskvåta drömmar om i decennier, århundraden, ja i vissa fall millennier. Då kommer frågan. Likt ett sommarbi du inte kan vifta bort surrar den ilsket i ditt huvud tills du håller på att tappa förståndet.
Vad är du beredd att göra för din story? Hur djupt ner i kaninhålet är du redo att krypa? Hur långt kan du gå för sanningen?
Well, pretty fucking far om du frågar Lia Haddock (Jessica Biel) i C Mores nya serie Limetown.

Det finns väl egentligen inte så mycket att spoila i ärlighetens namn eftersom Limetown är ett gigantiskt antiklimax men det som finns kommer att avslöjas i kommande text så tänk på det om ni vill se Limetown utan att veta något. Vi vet redan att det inte kommer att komma någon andra säsong så det är detta vi får.

Kommer ni ihåg när Arkiv X var som allra bäst? När sanningen fanns någonstans därute. När alla ville vara Mulder & Scully. Hemma, på jobbet eller i plugget, det spelade ingen som helst roll. Ni vet när man på fullt allvar stod hemma i fönstret och spanade efter flygande tefat mitt i natten och hoppades på att bli bortförd.

Facebookserien Limetown som är baserad på podcasten med samma namn och som nu alltså dyker upp på C More är inte den serien. Den är inte ens nära men den vill ju så gärna vara där. Sola sig i glansen från nyss nämnda Arkiv X men även andra succéer i genren, såsom Twin Peaks och The Leftovers. Så gärna att man mycket väl kan tänka sig att Mark Zuckerberg någon gång i framtiden gör verklighet av seriens premiss, hjärnkontroll. Om han nu inte redan gjort det förstås. Det finns ju de som hävdar att Zuckerberg är en android som är konstruerad av Illuminati. Å andra sidan finns det även de som säger att han är en ödla från en annan planet och bär färgade linser för att dölja sina gula ögon så vem vet. Han ligger förmodligen också bakom Covid-19. Hur som helst är han här för att utplåna oss och ta över vår planet genom Facebook och man kan tänka sig att Limetown är ett första steg i den processen.

Det är en enkel och effektiv procedur. Dra in tittaren med en mystisk händelse som man bara MÅSTE ha svaret på. Fortsätt sedan att mata objektet med varenda klyschig konspiration och observera hur det inte kan slita sig från skärmen. Studera hur objektet förgäves kämpar med att förstå. Ge inga som helst svar och släpp sedan lös objektet hjärntvättat och ifrågasättande.

Den lilla staden, och tillika forskningsanläggningen Limetown hittas öde. Okej, inte helt öde. Ett förkolnat lik ligger kvar för allmän beskådan men alla andra invånare, ca trehundra till antalet har försvunnit spårlöst och samtliga grisar har också dött. Vad i allsin dar har hänt här, frågar sig journalisten Lia Haddock flera år efter händelsen och börjar genast att intervjua folk på löpande band. Anledningen är en vag koppling till hennes morbror Emile, spelad av Stanley Tucci och frågan är ju om det någonsin har intervjuats så frekvent i något som inte är rent dokumentärt och för att ytterligare vräka på med skräck och mystik så börjar intervjuoffren dö ett efter ett men hon får faktiskt fatt i ett par överlevande som kraftigt överspelande förklarar att det är något fruktansvärt som ligger bakom.

Det är inte av denna jord. Portarna till helvetet står på vid gavel och armageddon är så sjukt nära nu att du riktig kan känna hin håle flåsa dig i nacken. Ungefär på den nivån ligger vi enligt de som var med. Och det hade ju varit schysst, om det var så. Jag menar, vid det här laget har Lia gått så långt i sitt sökande efter sanningen att hon har hotat sin chef (Sherri Saum), svikit sin flickvän (Kandyse McClure) och dödat sin arbetskollega (Omar Elba), ett mord som hon dessutom försöker mörka genom vilseledande manövrar och rena lögner.

Hade portarna till helvetet verkligen stått vidöppna och armageddon låg där och smög runt hörnet så hade det i alla fall motsvarat förväntningarna jag sitter med nu men det skall istället visa sig vara en makthungrig, lätt salongsberusad kvinna (Janet Kidder) som bor i en vinkällare med militären på speed dial som ligger bakom konspirationen. Förklaringen? De ville ha teknologin från Limetown för eget bruk. Förstås.

Hon tar ett dödspiller och faller ihop. Lia vägrar i sin tur att ta den erbjudna kapseln och blir därmed tagen av soldater. Och så var det med det. Mer spännande än så blev det helt enkelt inte. Och att landa i ett sådant trist och slött standardslut som är så simpelt att man nästan inte kan föreställa sig att det faktiskt skulle kunna vara sanningen eftersom det är så otroligt uppenbart redan från början är såklart en monumental besvikelse. I synnerhet efter att ha suttit och hyperventilerat över i slutändan meningslösa villospår med black sites, övernaturliga fenomen, raspiga ljudfiler, visuell poesi, feng shui, flat earthers, fibonaccital, gyllene snitt och fan och hans moster, allt du kan hitta i en bok av Dan Brown hittar du också här så är upplösningen inget annat än wishy-washy. Det onaneras även friskt och frekvent av högst oklar anledning så det vill man ju också veta mer om. Eller varför inte något så trivialt som, hur hamnade vi här överhuvudtaget?

Men nej. Så blir det alltså icke och att i 10 avsnitt med konstant självförhärligande pondus locka sin publik med mondänt mindfuck och mustig mystik utöver det vanliga men sedan leverera det minst överraskande slutet på väldigt länge är faktiskt nästan en skymf. Nu har jag inte hört podden av Zack Akers och  Skip Bronkie skall sägas och det är förstås mycket möjligt att det finns djupare förklaringar att finna där eller att en eventuell andra säsong hade bjudit på en helomvändning och därmed också tillfredsställelse men Limetown i nuvarande skick är i alla fall ett hån mot god TV-sed och vanligt jävla folkvett. Så gör man helt enkelt inte. Luras så där.

Eller så är det jag som är helt lost och har missat precis allt och därmed bör packa ihop mina prylar och dra. Kanske är Limetown större än så. Kanske är jag inte värd ansvaret. Kanske är det i själva verket precis som Jesus en gång sade. Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor åt svinen. Nu är det visserligen korta avsnitt, runt halvtimman långa så min investering var inte särskilt tung men ändå.
Det skall dock sägas att Jessica Biel och Stanley Tucci gör sitt bästa för att hålla intresset uppe och ingen skugga skall falla över dem. Utan deras engagemang hade jag nog gett upp redan efter avsnitt ett.

Det är synd och skam egentligen för Limetown är på pappret synnerligen salivdrivande och ett koncept rätt upp i min allé. Serien har den där tunga mörka atmosfären och det skönt gåtfulla. Det finns mystiska försvinnanden och ond bråd död och den bjuder på märkliga karaktärer med oklar bakgrund och skapligt skådespeleri. Tråkigt bara att det inget av det där betyder något i slutändan.

Limetown finns att streama på C More nu

Inlägget Limetown – Mycket väsen för ingenting dök först upp på Onyanserat.

Visst känns det som att kärleken väntar sjöng Jocke Berg en varm sommarnatt för alldeles för många år sedan. Men det där stämmer ju inte alls. Kärleken väntar inte på någon och när den väl kommer är det bäst att du är redo. Vadå? Är du inte redo säger du? Synd, för här kommer jag och flyttar in i ditt hjärta, fyller hjärnan med oxytocin och river upp din själ.

Nej, det är förstås precis tvärtom. Kärleken kommer ju alltid när man minst anar det och den kan dessutom dyka upp precis var som helst, oftast finns den inte alls där man trodde. Där det var mest rimligt. För så är det ju. När man väl slutar leta och lever på precis som vanligt, bara låter dagarna gå och gör vanliga saker så dyker den plötsligt upp. När vi inte jagar den och slutar leta på alla tänkbara platser efter desperat närhet så finns den där en vacker dag och förändrar våra liv.

Eller som random post på Instagram kastade i ansiktet på mig då jag låg på pandemisoffan och scrollade genom flödet, just när karantän-tristessen var som värst. ”Someday, someone will walk into your life and make you realize why it never worked out with anyone else.” Jag tänkte direkt att det här kommer jag nog att kunna använda någon dag. Jag måste måste ha den, komma ihåg den. Jag måste spara den och screenshotade därmed, lätt darrande på handen i FOMO-panik. Och tänk så rätt jag hade.

För det är precis den känslan jag har när jag är klar med novellfilmen Thank You For Your Patience. En liten film om livet och kärleken men det är inte tal om någon klassisk romcom med surfer dudes, cheerleaders, skolbal-ångest med tillhörande makeover, lyxshopping på ett snöigt Manhattan, skruvade familjemiddagar och kraschade bröllopsfester på Waikiki Beach. Visst, är det USA och boy meets girl med allt vad det innebär men det är samtidigt så minutiöst avskalat, äkta och vackert. Ibland känns det nästan som om att jag inkräktar på någons privatliv, vi står obehagligt tätt i deras personal space. Så nära tillåts vi komma två helt okända människor som genom ett ödets nyck träffas på en tunnelbanestation i New York.

”Thank you for your patience” ljuder det ur högtalaren när tåget inte kan avgå som utlovat och plötsligt står de där, helt ensamma på perrongen. Två främlingar. En tydligt ansträngd och uppenbart nervös dialog inleds. Vad heter du? Vilken är din station? Vad jobbar du med? Skall vi gå?

Han heter Jabbar och skall på anställningsintervju. Han är på, han är drivande. Emily jobbar som analytiker på Wall Street. Eller nej förresten, kontoret ligger på en tvärgata men hon går av vid Wall Street. Det känns bäst så. Hon är avvaktande. Skeptisk till en början. Två unga människor med olika bakgrund och förutsättningar i livet. Efter viss tvekan och oro, ”kan jag verkligen lita på den här människan?” ger de upp tågresan och lämnar stationen för att kasta sig ut i något nytt, något okänt. Obekväma frågor och klumpiga försök till humor. När de vandrar gata upp och gata ner blir frågorna mer och mer intima. Den sociala bubblan runt omkring dem, i början fylld av massiva mängder oklara intryck krymper allt eftersom och snart finns det bara plats för två.
De sitter på ett café. Pratar om ex och språket blir allt grövre. Frågorna är tydliga, närgångna och känsliga. När hade du senast sex? Varför tog det slut? Otrohet och omogna beslut. Uppgivenhet och ett liv på distans. Kärleken som kan vara hård och orättvis men också mjuk och ärlig. Omgivningen är tyst och osynlig. I parken steppar en ung man i kostym och rosa skor.
”Jag ville bli dansare när jag var yngre.” viskar Emily. Drömmar och ambitioner, tidigare så svåra att prata om känns plötsligt helt självklara.

Thank You For Your Patience är ett perfekt exempel på hur man kan skapa magi med små enkla medel. Det finns egentligen ingen handling, i alla fall inte en traditionell storyline som en publik ofta förväntar sig. Här finns ingen bakgrund, ingen spännande twist. Inget utrymme för misstag. Ett första intryck är allt. Precis som i livet kastas vi in i verkligheten och låter framtiden visa vägen. Handlingen är livet, livet är kärleken och kärleken är här och nu. Ta emot den, den väntar inte.

Långa scener av dialog mellan Jabbar och Emily och långt över 10 000 steg på stegmätaren. Det finns några få övriga personer med dialog, som mest existerar i periferin, bland annat en parodiskt stereotyp försäljningschef men annars är det Jabbar och Emily. De är filmen och filmen är dem.

”Men hallå det där är väl ingen film?! Det måste ju finnas en handling!” kommer säkert någon belackare att tycka. ”Nähä, så det behövs inte? Okej, men då kan ju lika gärna jag plocka med mig mobilen och filma lite när jag och frugan ska ta femmans vagn från Valand till Sankt Sigfrids plan. Vi kan säga att den är inställd, eller i alla fall försenad. Det är den ju alltid ändå. Vi kan glida in på Espresso House och snacka gamla ligg och sen gå ut och gå på tvärgator till Avenyn. Kika på någon snubbe som spelar panflöjt i parken. Sen slänger jag väl upp skiten på YouTube och cashar in. Hur svårt kan det vara? Kan ju vem som helst lösa.”

Nej, så fungerar det förstås inte. Marcus Faheys Thank You For Your Patience är en micro-budget-film som aldrig någonsin känns som en sådan. Jag menar förstås inte att det vilar en blockbuster-känsla över produktionen, snarare är det så att jag aldrig tänker på den smala budgeten eller att det i grunden ”bara” är två personer i New York som filmas när de gör vanliga saker och pratar om livet i allmänhet och känslor i synnerhet. Jabbar Adam White och Emily van Raay är strålande i sina roller, där utmaningen förstås ligger i att det inte skall kännas som några roller alls. Bara två personer du plötsligt möter på gatan. De skall kunna vara vem som helst.

Filmen är producerad av Johan Stavsjö, verksam inom film och TV de senaste fem åren, nu senast på Netflix Kärlek och Anarki. Samtidigt producerar och regisserar han independent-kortfilmer genom produktionsbolaget Canelake Films och Thank You For Your Patience är alltså ett samarbete med den New York-baserade regissören och manusförfattaren Marcus Fahey.

Både foto och ljud håller hög klass rakt igenom och New York känns levande och spännande, precis som New York skall göra. Men framför allt är det en film som framkallar känslor. Positiva sådana och det kan sannerligen behövas i tider som dessa. Lite värme och medmänsklighet. Tyvärr är slutet väl sockersött och ”Hugh Grantigt” för att det skall hålla hela vägen men jag är ändå lycklig över att jag hade tålamod och väntade in den här sköna indiepärlan. Se den du också. För det fina hantverket men också för lite ljus och hopp när livet känns mörkt och deppigt. Den är dessutom helt gratis.

Thank You For Your Patience har premiär på Vimeo, Facebook och YouTube 29 januari

Vi intervjuade Johan för några år sedan. Här kan du läsa intervjun.

Inlägget Thank You For Your Patience – Om livet, kärleken och att åka kommunalt dök först upp på Onyanserat.

I tider som dessa kan det ibland vara svårt att hitta motivation, glädje och energi i livet. Kanske är allt det där redan borta. Många är vi som känner att ingenting är riktigt roligt längre, inte känns det heller särskilt viktigt och ofta får vi försöka krama ur oss den sista lilla gnistan av energi för att ens orka kliva ur sängen på morgonen. För sådan är verkligheten, nu när livet för så många har gått i stå och där framtiden är allt annat än viss. När psykologers kalendrar plötsligt är fullbokade, samtidigt som det ekar tomt i våra egna. När det massiva mörkret sakta lägger sig över allt det ljusa och fina och den där tjocka deppdimman som drar fram och ser till att vi inte längre kan se handen framför oss, än mindre framtiden. Allt det där vi en gång hade som nu är borta och här står vi kvar, en liten människa bredvid ett stort svart hål av tvivel och oro. Vad händer om vi tar steget och hoppar ner? Var är vår belöning nu? Vad kan vi göra för att bryta en tristess och en bottenlös brist på socialt umgänge och uppmärksamhet? Visst, vi kan alltid gå in på LinkedIn och skriva ett inlägg om att vi är bäst i världen och inkassera snabb digital belöning för skryt och en endorfinkick för stunden. Vi kan förstås också lägga upp en bild från svunna tider på Instagram. När vi satt där på en fjärran strand för två år sedan och tänkte att det här var livet minsann. Solbränna och hjärtan i sanden, #tbt och # Minnen och ett hopp om en ljusare framtid. Kanske kan vi komma dit igen. Någon gång.

Tycker vi dock inte att verkligheten är tillräckligt mörk och inget hellre vill än att vältra oss i tragik finns SVT:s skotska drama i fyra lika becksvarta delar där, redo att sänka oss en gång för alla.
En Mördare Bland Oss, är dock en väldigt missvisande titel. Det är en titel som får oss att tro att det vankas välbekant mördarjakt enligt traditionellt upplägg. Ett mystiskt dödsfall i en prunkande trädgård utan vittnen. Var det Överste Senap med en ljusstake eller var det kanske Fröken Röd med dolken? Visst begås det ett mord, ett av de mest vedervärdiga man kan tänka sig dessutom, och visst utreds det av en liten men samlad poliskår men för oss i publiken handlar det egentligen inte om att hitta en mördare, det går djupare än så. Det står dessutom klart redan från början att det bara kan vara en av två personer och avslöjandet är också helt odramatiskt. Känslomässigt är det absolut. Det river sönder varje hjärta och själ och dödar den lilla tro på mänskligheten man kanske ändå har kvar men någon överraskning eller komplicerad twist är det inte tal om.

En Mördare Bland Oss heter på originalspråk Deadwater Fell, vilket känns betydligt mer passande än den svenska översättningen som lätt kan lura oss in en ”whodunnit-fälla” när det i slutändan snarare handlar om en psykologisk skärskådan av ett trasigt hem, med trasiga människor och oskyldiga offer än en intrikat mordgåta där en gäckande gärningsman ständigt höljd i dunkel jagas över kontinenten men det är den titeln vi har att jobba med här så det får man ha med sig när man bänkar sig i hemmet för lite British crime drama. Nu följer lättare spoilers för den som är känslig för det. Dock inget avslöjande av gärningsperson! 

Det skotska höglandet breder ut sig som ett vykort postat i paradiset. Det är en idyll där alla känner alla. Ni vet, en sådan där vacker liten plats avskild från civilisationen. Inte så att man saknar el och vatten eller att man går runt i höftskynken och gör upp brasor med flintsten. Nej, snarare att det är en avkrok i världen där man inte vallfärdar till köpcentret när en ny spelkonsol släpps, inte deppar ihop för att grannen har köpt en ny bil eller postar bilder på dagens lunch. Det är en plats i världen där du endast svarar i telefonen om du är hemma. En fristad där man föreställer sig att allt är tyst, vackert och harmoniskt. Och det är också så det verkar, timmarna innan ondskan visar sitt allra fulaste ansikte.

Plötsligt brinner makarna Kendricks hem och byborna rusar till olycksplatsen för att hjälpa till. De lyckas dra ut Tom (David Tennant), knappt vid liv men Kates (Anna Madeley) och de tre döttrarnas liv går inte att rädda. De dör i flammorna och tragedin är ett faktum. Snart upptäcker man dock att samtliga familjemedlemmar har små nålstick i armarna och drar därmed den fullt rimliga slutsatsen att det inte alls var någon olyckshändelse. Någon ville försäkra sig om att alla sov när elden slukade huset. Ingen annan än de som befann sig i huset kunde ha gjort det, det konstateras omgående och barnen var inlåsta så nu återstår alltså Tom eller Kate.

Den allmänna uppfattningen är att det är Kate som är den skyldiga. Hon brottades trots allt med depression och eftersom Tom, den enda överlevande även han var drogad så talar förstås det mesta för att det var mamman som hade utfört ett så kallat utökat självmord och därmed tagit med sig hela familjen. Hon gjorde slut på allas lidande eftersom hon själv inte längre orkade med. Det skall dock visa sig att Tom inte alls är så lugn, städad och timid som alla verkar tro. När familjevännen Jessica (Cush Jumbo) och hennes man inom poliskåren, Steve (Matthew McNulty), som själva skall komma att hamna i en nedåtgående spiral mot egen undergång börjar gräva i makarna Kendricks liv visar det sig att det mesta krackelerat. Kvar fanns bara spillror av två liv, där alla varma känslor dött för länge sedan. Det enda som återstod nu var hat och apati. Det mesta tyder dessutom på att Tom faktiskt drev Kate in i sin depression genom manipulation och fruktansvärda härskartekniker.

Vi får se flashbacks som hela tiden ger oss fler ledtrådar till vem som egentligen var skyldig till att fyra liv släcktes den där natten. Är Tom en kallblodig och kalkylerande mördare eller är han ”bara” en sociopat, skyldig till att indirekt driva sin fru till att utföra ett vansinnesdåd? Är Kate en känslostyrd mördare som ville ta med sig hela familjen i graven eller är hon ”bara” en syndabock i en osedvanligt ondskefull plan iscensatt av sin make? Ett av alternativen är rätt, det vet vi redan och oavsett svar är det förstås fruktansvärt och vi förstår ju redan att det inte kan finnas något lyckligt slut på den här berättelsen, hur gärna vi än önskar.

En Mördare Bland Oss omtalades tidigt att vara en ny Broadchurch men det håller jag inte med om. Visst är det skotskt och visst är det mörkt men där Broadchurch var en klassisk deckare med ständigt nedtuggade naglar och svettig panna som resultat är det här mer dov ångest och tragiska livsöden. Visst, var Broadchurch även den väldigt fokuserad på offren och människorna bakom brottet och hur ett samhälle påverkades av gärningarna men vi fick vänta på upplösningen och den var ofta överraskande och inte sällan rent av chockerande. Här står det som sagt tidigt klart att det är 50/50 och motivet är inte heller det särskilt viktigt i sammanhanget. Inget motiv i världen kan förstås rättfärdiga en sådan gärning.

David Tennant är i vanlig ordning fenomenal, det har vi vant oss vid nu och han lyfter även den här obekväma orgien i mänsklig misär till höjder den förmodligen inte annars hade nått. Även Cush Jumbo är lysande i sin roll som våra ögon in i det mänskliga psyket. Det hon ser, det ser också vi och det är också hon som till slut ger oss svaret på vem, hur och varför. Var vet vi ju redan.

En Mördare Bland Oss kommer förmodligen inte att uppskattas av alla då den verkligen är nattsvart från början till slut och ytterst svår att ta sig igenom. Inte ens de få glada scenerna känns äkta. Förmodligen för att man vet att under ytan vilar ett oändligt mörker och ett lidande som inte tar slut. Det är ett utdraget lidande också, ihållande och långsamt. Och långt efter de fyra avsnitten är avklarade tänker jag på tecknen. Alla de små tecken som hela tiden fanns där som förnimmelser av något fruktansvärt. Vad hade hänt om någon förstått vad som var på väg att hända? Hade man kunnat förhindra det eller var slutet oundvikligt? Kunde historieböckerna ha skrivits om? Det skall förstås sägas att En Mördare Bland Oss inte är baserad på någon verklig händelse, även om den lika väl skulle kunna vara det. Psykisk ohälsa, förtryck och barn som hamnar mitt emellan. Det här är en berättelse vi tyvärr känner igen alltför väl. Den träffar otäckt nära hemmet så att säga.

Hela miniserien En Mördare Bland Oss finns att streama på SVT Play 

Fotocred omslagsbild: Kudos Film and Television

Inlägget En Mördare Bland Oss – Ett oändligt mörker och ett lidande som inte tar slut dök först upp på Onyanserat.

Är det nu genren true crime börjar changera på allvar? Är detta spiken i den berömda kistan? Det har ju varit på gång nu ett tag. Förfallet. Nu när alla Mansons, Bundys och Dahmers har minst en handfull filmer och serier var. Nu när de mest intressanta och välkända fallen redan har avverkats försöker pengahungriga producenter i ren panik att försöka gräva fram något obskyrt, relativt okänt brott, fylla ut det med mängder av irrelevant innehåll för att kunna kalla det en miniserie. Minst fyra avsnitt krävs. Släng in vad som helst, anything goes.

Ibland görs det fortfarande rätt med ett intressant fall som belyses och anhöriga, offer och direkt drabbade personer som får berätta om sin smärta. Ge sin syn på en eventuell rättvisa. Hur de går vidare i livet och har hittat sina egna sätt att kunna hantera det fruktansvärda som hänt. På senare tid har jag dock märkt att det emotionella har bytts ut mot mer lättsam underhållning, i brist på bättre ord. Nu låter man mer känslomässigt avlägsna personer ta mer plats än själva fallet, lite skön tid i rampljuset. 15 minutes of fame blir snabbt minst det dubbla och det spelar ingen roll huruvida personen har någon som helst insyn i ärendet eller ej. Nej, ofta räcker det att man bär samma efternamn eller har gått på samma skola en gång i tiden. Kanske känner man inte den avlidne alls utan man har så att säga följt fallet på avstånd. Suttit hemma och googlat, bloggat, twittrat och ringt in till den lokala polisstationen med egna teorier och spekulationer. Då är det bara att slänga fram en stol i en korridor, rikta en strålkastare i ansiktet på vederbörande och ställa samma frågor om och om igen.

Netflix nya serie Crime Scene: The Vanishing at Cecil Hotel gör precis detta och som en true crime-serie misslyckas man kapitalt på varenda punkt. Det är välproducerat men förvånansvärt tomt på innehåll.

Precis som titeln avslöjar handlar det om det ökända hotellet Cecil i Downtown L.A. och dess mörka historia men serien försöker även att avhandla det mystiska försvinnandet av den studenten Elisa Lam. Hon checkade alltså in på nämnda hotell men checkade aldrig ut. Hon är förstås varken den första eller enda personen som har försvunnit från ett hotell, det finns det gott om människor som har gjort. Det intressanta här är att just Cecil Hotel har ett rykte av att vara seriemördarnas favoritplejs när det skall övernattas på hotell och framför allt lyfter man fram Richard Ramirez, a.k.a. The Night Stalker som en frekvent gäst. Men det stannar inte där. Totalt 16 personer har mördats eller dött av oklara anledningar sedan hotellet slog upp sina portar år 1927 och det har varit allt från giftmord till avskurna halsar och eftersom det är Amerika, ett stort antal dödskjutningar. Dessutom ligger hotellet precis bredvid Skid Row, området för samhällets utstötta där mer eller mindre total anarki gäller. Ett område som förstås dras med sina egna problem och man misstänker att hotellgäster som lämnat hotellet för att aldrig mer komma tillbaka har fallit offer för rånmördare och andra dubiösa karaktärer precis utanför dörren.

Redan efter de första fem verksamma åren mördades fyra personer och man kan ju fundera lite på varför man inte stängde hotellet förrän 2017 men det är klart, ägarna som puttade in 20 miljoner, en summa som på 20-talet förstås var enorm tyckte väl helt enkelt att lite svinn får man räkna med.

Låter det intressant och en utmärkt grund för en dokumentärserie? Ja men visst gör det! Tyvärr går det snabbt utför och ett av de stora problemen genom hela serien är att det mesta bara är rena spekulationer och den ena idiotiska konspirationsteorin efter den andra. De går till och med så långt att de jämför Elisas försvinnande med händelser i filmer och självklart dyker även den oundvikliga teorin om att hon var en hemlig agent som blivit mördad av andra länders agenter upp. En kvinna kan uppenbarligen aldrig försvinna från ett hotellrum eller dö i detsamma utan att hon skall vara Mossad eller KGB. Inte ens i Norge. Men vilka är det då som spekulerar och öser konspirationsteorier runt sig undrar ni kanske nu? Är det polisen? Är det hotellets egna säkerhetspersonal? Nej, det är YouTubers! Såklart. Och det kan man tydligt se, att de har aldrig haft roligare i sina liv. Här sitter de på alla lösningar, alla svar och någon är beredd att lyssna på dem. Under många år har de blivit avfärdade och utskrattade men nu ges de både tid och, får man väl förmoda någon form av monetär ersättning.

Nog har så kallade web sleuths varit med och löst brott tidigare men då har man haft ett betydligt starkare case än vad man har här men framför allt har det mest rört sig om avgörande pusselbitar när fallet varit nära en lösning och inte sällan i nära samarbete med lokal poliskår. Här är det open season för allt och alla. Googla. Gissa. Skjut. Skjut på allt som rör sig. Ingen teori är för dum. Det är ju förstås betydligt mer troligt att den konstaterat deprimerade Elisa var ett biologiskt vapen än att hon råkat ut för en olycka, tagit sitt liv eller mött sin baneman någonstans på eller utanför hotellet. Det skall också sägas att en stor anledning till att just Elisa Lam blev ett tacksamt offer för YouTubers och web sleuths var att hon själv var väldigt aktiv på nätet, där framför allt hennes Tumblr-konto ständigt gick varmt. Hon var en i familjen så att säga och så är det ju, när en av dina egna försvinner så är du förstås där och levererar content. Problemet är bara att detta content redan ligger synnerligen tillgängligt på nätet så det blir lite som när Filip och Fredrik sitter och vevar gamla klipp från tuben genom ett halvt program. Vill jag se på ett par hissdörrar som halvt öppnas och stängs i 6 minuter så går jag själv in på nätet och kikar. Då behöver jag bara se just det klippet en gång, inte som här. I nästan varje avsnitt.

Det största problemet är dock precis det jag var inne på i början. Det är bara spekulationer. Det finns inga svar, ingen känd gärningsperson eller egentligen någonting som motiverar fyra avsnitt av Crime Scene: The Vanishing at Cecil Hotel. Det kokas rikligt med soppa på en enda spik, och det är en ytterst liten spik det. Ett nubb snarare. Det görs gigantiska hönor av fjädrar och halmgubbar byggs för fullt. Personligen hade jag velat veta mer om Elisa. Hon verkar trots allt ha varit en intressant personlighet med många bottnar. Det hade också varit mer värdigt. Nu porträtteras hon mest som en creepypasta för en online-kultur. En wikipediasida och en subreddit. Och tyvärr är det väl också så att om hon inte hade försvunnit från just det som kallades seriemördarhotellet och inte hade några konton på sociala medier så hade hon förmodligen endast varit en fotnot i lokaltidningen.

Crime Scene: The Vanishing at Cecil Hotel finns att streama på Netflix nu

Inlägget Crime Scene: The Vanishing at Cecil Hotel – En rejäl portion creepypasta serverad i väl tilltagen foliehatt dök först upp på Onyanserat.

News of the World kan vara Tom Hanks sista film. Det vill säga om man skall tro på de rykten som cirkulerat på nätet senaste året. Då har han nämligen kidnappats av Trump och mördats på Guantanamo Bay på grund av sitt samröre med Hillary Clinton och sin inblandning i beryktade pizzagate. Utåt sett heter det dock att han avlidit i sviterna av Covid-19. Eller så är han helt enkelt i Australien och filmar med Baz Luhrmann, som han själv påstår. Ett starkt bevis för att han dock faktiskt är borta är att hans Instagram inte har uppdaterats på ett halvår och starkare bevismaterial än så är ju svårt att hitta. Förstås.

Framtiden får helt enkelt utvisa om vi får någon nytagen bild på Tompa hållandes en dagstidning med datum tydligt synligt. Det är nämligen det som krävs eftersom korta intervjuer inte är tillräckliga, då de är tydliga deepfakes. Tills vi vet helt säkert kan vi i alla fall njuta av en synnerligen stabil men tillrättalagd western filmad redan 2019.

Året är 1870 och amerikanska inbördeskriget är över men landet ligger förstås fortfarande och skakar i sina grundvalar. Oro och ödeläggelse råder på flera håll och kanter och många saknar en trygg punkt i livet men det är här Captain Kidd kommer in i bilden. Captain Jefferson Kidd (Hanks) är en nyhetsuppläsare som kuskar land och rike runt med häst och vagn för att sprida kunskap bland byarna. En välkommen tjänst för de som inte kan eller orkar plocka upp en tidning själva. Han är alltså Twitter innan Twitter fanns.

När han når sin destination ställer han sig mitt i rummet och läser högt ur diverse dagstidningar, utvalda delar som han tror att publiken skall uppskatta. Det kan vara spännande berättelser, roliga historier eller hemska skildringar från verkligheten och det kan ju låta lite simpelt för en film men eftersom det är just Tom Hanks som står för rösten så är det engagerande vilken historia han än väljer att berätta. Invånarna välkomnar honom med öppna armar och tar sig alltid tid att lyssna till hans nyheter och som sagt, ibland lämnar han sin publik upprörd, ibland lycklig men han lämnar alltid ett bestående intryck när han hoppar upp i sin risiga vagn för att styra kosan mot nästa stad.

Han är nämligen alltid på resande fot och han reser alltid ensam. Han har en fru, någonstans men han har ingen brådska hem enligt honom själv, även om han ofta plockar fram hennes foto och tittar längtande på kvinnan i ramen.

Men plötsligt står hon där. Mitt i ingenstans. Hans nya följeslagare på vägen. Johanna (Helena Zengel),  en ung kvinna en gång tagen av Kiowa och uppfostrad i deras läger. Nu är hon ensam överlevande efter att alla hennes familjemedlemmar har blivit brutalt slaktade av amerikanska soldater. Hon försöker nu att hitta en ny samhörighet i världen där första steget är att hitta sina biologiska föräldrar, utan att ens veta var hon skall börja leta.

Ett stort problem är att hon inte känner till någonting utanför den isolerade värld där hon tillbringat hela sitt unga liv. Ett annat är att hon inte talar engelska. Alls. Inte ett ord. Efter vissa svårigheter lyckas Kidd till slut övertala Johanna att följa med honom för att tillsammans kunna leta upp hennes släktingar. Hon är förstås inte helt nöjd med upplägget och är rejält bångstyrig och obstinat men så småningom påbörjas i alla fall en knut att knytas, en knut som i sinom tid skall resultera i ett starkt vänskapsband. Tillhörighet och sammanhang. De börjar bry sig om varandra och inser snart att de kan lära av varann och kanske de till och med behöver varandra.

Det kan kännas som en tunn story, en road trip light men då skall vi ha i åtanke att det är Paul Greengrass som står för regin och det är en karl som aldrig lämnar något åt slumpen. Tillsammans med alltid lika pålitliga Tom Hanks levererar han här en ren uppvisning av elegans och stabilitet. Det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. Visst stöter Kidd och Johanna på trubbel då och då i form av skjutglada cowboys och random kidnappare men största delen tillbringas ändå på väg någonstans eller ståendes i en folkmassa. Då de båda huvudrollsinnehavarna är rejält lost in translation så slipas det såklart även på kommunikationsformer där vi får följa utvecklingen när de sakta men säkert upptäcker nya detaljer. Som att Johanna till exempel visar sig kunna tala tyska.

Texas visar upp sin allra vackraste sida när den ena magnifika panoramabilden med tomma vidsträckta vidder efter den andra rullar förbi, perfekt ackompanjerat av James Newton Howards enastående soundtrack. Rent estetiskt är News of the World förmodligen den snyggaste filmen som landat i år och det är utan tvekan Greengrass allra vackraste rulle. Vilket kanske inte säger särskilt mycket med tanke på hans modus operandi med skakiga kameror och close-ups. Det är inte alls lika tydligt och frekvent här, även om tendenserna absolut fortfarande finns där. På gott och ont.

News of the World är en trivsam filmupplevelse, kort och gott. Den må vara simpel, trygg och bekväm och Captain Kidd är tveklöst amerikanska söderns i särklass trevligaste cowboy. Han är så förbannat hakuna matata ibland att det nästan blir provocerande men så tänker man på att det är Tom Hanks och då blir man genast glad igen. Han ringer förstås in sådana här roller vilken dag som helst i veckan men det är irrelevant i sammanhanget. Vill man bjuda publiken på mys och gemytlig stämning så väljer man Hanks. Det vet varje regissör värd namnet vid det här laget och Greengrass är förstås inget undantag. Det är en western som puttrar på och bara känns genomfin. Den tar det bästa från gamla produktioner och adderar en nutida touch. Resultatet är en modern western för boomers. En pappawestern helt enkelt. Och det lyfter jag på Stetsonhatten för.

News of the World finns att streama på Netflix nu

Inlägget News of the World – Stabil Tom Hanks i mysig pappawestern dök först upp på Onyanserat.

Den som begravs i snö, dyker alltid upp stendö. Det är premisserna som gäller när David Pastor, Àlex Pastor och David Troncoso tar sig an den gamla fina genren, ond bråd död bland forskare som lämnat allt för att bo isolerade i svinkall miljö. En genre där vi framför allt minns klassiker som The Thing och…  The Thing. Men det är inte den enda inspirationskällan som ligger till grund för en inte särskilt originell men förvånansvärt fängslande miniserie på Viaplay, the Head.

Kreativiteten måste verkligen ha flödat när ett stolt produktionsteam samlades på kontoret efter slutfört arbete för att gemensamt enas om en titel för sin nya TV-serie. ”Alright, gott folk. Nu har vi bränt hela budgeten på svajiga skådisar från Jordens alla hörn, dassiga effekter och billiga kulisser men tamejfan om vi inte har lyckats spika ihop en spännande story ändå. Seriemördare och mystik, det är grejer det. Det gillar folket. Nu skall vi bara komma på ett schysst namn för skapelsen. Något att bli ihågkommen för. En gåva att lämna kvar till efterlevande. Något slagkraftigt som gör att streamingtorskar i alla tänkbara åldrar helt enkelt inte kan motstå att trycka på knappen när de sitter där och bingear som lobotomerade soffzombies. Nej, här skall pengarna rulla in! Någon som har några ideér? Vad som helst, inga förslag är för dumma.” Ja, kanske var det precis så där det gick till när en rätt hygglig sci-fi-skräckis förärades med en historiskt usel titel.

Visst, det finns ett huvud i The Head, ett avhugget sådant dessutom. Ett huvud som hittas nedgrävt i snön i första avsnittet men som snart läggs till handlingarna för att sedan glömmas bort helt i takt med att offren börjar staplas på hög.

Tio personer samlas på en forskningsstation på Sydpolen och det är det vanliga persongalleriet som vi känner till så väl vid det här laget. En läkare, en kock, en vaktmästare och forskare av olika slag. Experter inom sina respektive områden. Gräddan av eliten, vetenskapens crème-de-la-crème och de är där för att rädda Jorden. Såklart. Den här gången är det klimathotet som hägrar och de har naturligtvis hittat en lösning. The Winterers, som de kallar sig själva har otroligt höga tankar om sig själva och säger sig agera i mänsklighetens namn men snart skall det visa sig att en seriemördare härjar i gruppen. Någon som avverkar forskare på löpande band. Redan tidigt in i första avsnittet står det ställt utom rimligt tvivel att John Carpenters The Thing har varit en enorm inspirationskälla i den här produktionen och om någon mot all tänkbar förväntan skulle råka missa detta faktum så rullar nämnda film på forskningsstationens TV redan första kvällen. Vi får omgående veta att det är tradition för alla forskare. Och det förstår man ju. Ingen polarstation utan The Thing. Det är ju som att sitta här och tro att inte Christer Fuglesang såg Alien första natten ombord på Discovery. Ett helt orimligt scenario förstås.

Annars är flashbacks mäkta poppis i The Head. Det är så vi får se hur de olika personerna dör och det är otroligt jävla frustrerande för att tala klarspråk och att hålla reda på den här ensemblen av potentiella offer är en utmaning i sig men det är en ännu större utmaning att hitta empati nog för att överhuvudtaget bry sig om vem som överlever. För det är sannerligen ingen sympatisk skara vi har att göra med här, dock en väldigt internationell sådan. Danske Alexandre Willaume spelar forskningsledaren Johan. Hans fru Annika spelas av lika danska Laura Bach, senast sedd i Gangs of London och irländaren John Lynch spelar den gåtfulla Arthur Wilde. Tyske Richard Sammels dyker upp som lätt paranoida Erik, spanjoren Álvaro Morte är den obligatoriska kocken som drömmer om att vara stjärnkock och alltid blir misstänkt först. Aki (Tomohisa Yamashita) är från Japan så han kan mycket om teknik. Avancerade saker som ingen annan i det hyllade teamet av vetenskapsmän och kvinnor fattar. Lösenord och sånt. Sverige får också vara med på ett hörn och reppa genom trion Sandra Andreis, känd från Morden i Sandhamn och Box 21, Hannes Fohlin, mest känd från Vår Tid är Nu och Andreas Rothlin Svensson från Innan vi Dör. Viktigast i skaran är dock läkaren Maggie, spelad av skotska Katharine O’Donnelly. Hon är en av de få som överlevde vintern och som nu berättar för oss vad det egentligen var som hände de där långa kalla månaderna när forskare plötsligt dog som flugor.

Men trots oräkneliga flashbacks som retar gallfeber på mig och nästan resulterar i en whiplashskada av allt hoppande och ett lika spretigt som osympatiskt persongalleri kan jag inte låta bli att tycka att det är här rätt trivsamt. Men det är klart, är man en obotlig sucker för den där gamla fina genren ond bråd död bland forskare som lämnat allt för att bo isolerade i svinkall miljö så är det förstås oerhört svårt att motstå lockelser som The Head. Det är en easy sell helt enkelt. Jag menar, kom igen. Vi snackar sex månader utan solljus, en forskningsstation långt bort ifrån civilisationen och en seriemördare som inte avslöjas förrän i sista avsnittet. När Johan anländer till Polaris VI och upptäcker ödeläggelsen och kropparna efter sina vänner och kollegor vet jag att det kommer att bjudas på både ångest och paranoia framöver och jag gnuggar händerna febrilt. Jag vet ju precis hur det kommer att bli, Det blir mycket snö men lite ficklampa i trånga utrymmen, människor man inte vet om man kan lita på, intriger och en gäckande mördare som smyger de mörka kulisserna.

Men The Head handlar inte bara om att överleva sina nära och kära för att så småningom kunna hitta en seriemördare bland just dessa. Det finns en fiende till som kan slå till när man minst anar det. Moder natur. Iskyla och förrädiska miljöer utgör ett ständigt hot mot de som inte är nog förberedda att ta sig an utmaningen. På det viset är The Head inte bara inspirerad av The Thing utan även filmer som Polarstation Zebra Svarar Ej och inte minst The Hateful Eight. En whodunnit i isolerad miljö. Bland snödrivor och tunna väggar. Vi vet tidigt att det är en i ensemblen men vem och varför? Det är det välkända låsta rummet-mysteriet även om rummet är betydligt större den här gången och Agatha Christies ande svävar tydligt över de sex avsnitt som utgör säsong 1, en säsong som jag hoppas blir den enda trots en del obesvarade frågor. För så är det. The Head ger mig inte de svar jag vill ha, den bjuder på pinsamt dåligt skådespeleri till och från och en polarmiljö som kanske inte alltid övertygar, förmodligen för att serien är filmad på Teneriffa men samtidigt levererar den allt det där andra. Det som är så viktigt i en sådan här produktion. Spänning, atmosfär, nerv och twisten jag visserligen kunde se komma, men ändå inte. Och med den tvetydiga cliffhangern uppmanar jag er att genast se The Head. Det är en blast from the past. Ett homage till en tid när B-rullar var, well.. the thing. Något som gick hem i alla hushåll. Den är långt ifrån perfekt men samtidigt förrädiskt svår att motstå. När jag väl hade börjat titta kunde jag inte sluta och det är ett gott betyg om något. I synnerhet när jag i själva verket är omåttligt less på både isolering och kyla.

The Head finns att streama på Viaplay

Inlägget The Head – Långt ifrån perfekt men förrädiskt svår att motstå dök först upp på Onyanserat.

Sällan har jag ramlat av stolen så många gånger som till Netflix-serien Behind Her Eyes.
Jag parkerade arslet, bekvämt och tryggt i tron om att jag hade ännu en högst ordinär dussin-thriller framför mig. Något som visserligen kunde vara skapligt spännande men som med största sannolikhet skulle raderats ur minnet redan nästa dag, i bästa fall. Något som bara skulle avverkas helt enkelt. Kanske kunde jag dela upp den om den nu skulle bli alltför medioker och trist men så blev det ju icke. Inte överhuvudtaget. Redan i första avsnittet ramlade jag omkull och med skakiga ben och genomsvettig panna reste jag mig åter. Jag satte mig ner på nytt och trillade omgående. Rev ner en liten bokhylla i förbifarten när jag försökte häva mig tillbaka upp. Och så där höll det på under sex hysteriska timmar. Var det inte på grund av den genomgående dåliga stämningen så var det någon av de fullständigt galna twisterna som aldrig tycktes sluta komma. Tidigt funderade jag på hur det här skulle sluta egentligen och nog gjorde det det. Slutade alltså. Med ett av de svettigaste sluten på år och dar och det är en final du antingen älskar eller hatar men oavsett vilket, du kan vara säker på att du kommer att komma ihåg den.

Det skall sägas direkt, att jag inte har läst boken serien är baserad på så det är förstås mycket möjligt att det inte är något märkvärdigt alls för den insatte men som intet ont anande publik jublade jag på utsidan och led inombords. Behind Her Eyes är flera lager av otrohet, lögner och svek. Den är naken och utlämnande, ångestfylld och personlig. Dunkel och erotisk. En 50 shades of förbannat dålig stämning om man så vill. Men det handlar inte bara om sveket mot andra, Behind Her Eyes handlar lika mycket om hur man ständigt lyckas att svika sig själv.

Någon är rik, en annan hankar sig fram. Ett ego och självförtroende som utåt ser ut att kunna riva murar men en människa som innerst inne mår fruktansvärt dåligt. En tjusig fasad på väg att rasa. Någon annan tvivlar på sig själv, är sårbar och endast ett misslyckande ifrån total härdsmälta. En annan låter livet styra ödets fotsteg men redan i berättelsens början får vi veta att trots sina sociala skillnader så delar de alla en gemensam smärta och det är väl också därför jag, trots en hel del händelser som väl närmast kan beskrivas som svårbedömda köper allt. Jag inte bara köper det, jag släpper aldrig, inte ens för en sekund tanken om att det här känns faktiskt helt rimligt.

Något som till stor del kan tillskrivas britterna och deras förmåga att ständigt lyckas hålla ihop grejerna med starkt manus och relevanta karaktärer med djup. Karaktärer som har sina egna drivkrafter och visserligen motiveras av en mängd olika beslut i nuet men framför allt plågas av händelser i det förflutna. Händelser som vi inte har en aning om till en början men som successivt avslöjas i hejdlöst många twister som kan göra den mest sävliga och rofyllda av själar både skogstokig och speedad. Gemensamt för alla är dock livet självt. Samtliga involverade vill, precis som de flesta bli älskade av någon, ha ett tak över huvudet, känna sig trygga, lita på människor och leva gott. Det är en transportsträcka, från födseln till döden. En sträcka som måste avverkas och den vill man ju fylla med så mycket bekvämt innehåll som möjligt och ytterst få, eller allra helst inga motgångar alls. Men det är ju inte så det blir. Varken i verkligheten eller i Behind Her Eyes.

Louise (Simona Brown) är en ensamstående mamma som försöker balansera livet med allt det där som kommer med en skilsmässa, saker som ekonomiska utmaningar, delad vårdnad och stresspåslag. En kväll är hon ute i London och svingar några bägare när en stilig skotte plötsligt får henne att glömma allt vad räkningar, griniga ex-makar och klockslag heter. David (Tom Bateman) är så där självsäker och okomplicerad. En klassisk brittisk charmör, direkt ur textboken och de faller direkt för varandra. En snabb kyss utanför baren. Intensiv och varm. David avbryter dock omgående och de båda skyndar iväg i mörkret, åt varsitt håll. Nästa dag skall det visa sig att David är Louises nya chef. Förstås. Inga överraskningar där. Han är psykiatriker och hon är hans sekreterare. Han är dessutom olyckligt gift så inga överraskningar där heller men tack och lov blir storyn snabbt bättre, mycket tack vare frun Adele (Eve Hewson).

Louise inser att hon redan sitter fast i den där rävsaxen. Hon kan förstås berätta men då kanske hon förlorar jobbet. Hon kan också låtsas som ingenting men det kändes ju så bra, där utanför baren. Hon bestämmer sig ändå för att hålla en så låg profil som möjligt och det fungerar väl rätt bra ändå. Tills hon bokstavligen springer in i Adele vill säga. Det skall visa sig att hon är en svårt kuvad hemmafru som helt saknar socialt umgänge och hon har redan bestämt sig. De skall bli BFFs. Dela allt och berätta allt. Rävsaxen klämmer åt ännu lite hårdare. Nu skall Louise alltså behöva välja sida. Är hon pro David eller Adele? Eller kanske kan hon jonglera ett kompishäng med Adele och samtidigt småligga med David utan att avsluta något för den andra parten? Och vad är det värsta som kan hända egentligen? Att de får veta? Men det är ju knappast hennes roll att agera varken samvete eller moralpolis. Jeeez, de är vuxna människor och David är ju dessutom hjärnskrynklare så han vet väl om någon. Ett triangeldrama som inte liknar något annat tar nu vid och mer än så avslöjas inte här.

Behind Her Eyes är en njutning för alla sinnen. Förutsatt att man inte gillar feel-good då förstås. Den varan finns det nämligen inte mycket av här. Det är obekvämt och ångestladdat om vartannat. Tragiskt och smärtsamt rakt igenom. Egentligen är storyn inget speciellt, vi har sett många av den sorten genom åren. Förbjuden kärlek som går från kittlande till något farligt och där man inte riktigt vet vem man skall lita på. Jag vågar dock påstå att så här har den aldrig gjorts tidigare. Samtliga huvudrollsinnehavare lever i ständig skräck och oro, en känsla av att något skall hända dem eller någon som står dem nära och samma sak gäller mig när jag med ohälsosamt hög puls konstaterar att jag själv sitter där och bara väntar på nästa vändning. Det är en känsla som är svår att förklara, den måste upplevas. Brown, Bateman och Hewson levererar också ett skådespeleri som får mig att hela tiden undra vad som sker. Vad pågår egentligen inuti en människa. Hur trasig kan man bli och hur många gånger kan ett hjärta bli krossat. Varför går saker och ting som jag nyss fått förklarat för mig inte alls ihop och finns det överhuvudtaget något som kan kallas för sanning i den här berättelsen?

Behind Her Eyes finns att streama på Netflix

Inlägget Behind Her Eyes – Triangeldrama som aldrig slutar att överraska dök först upp på Onyanserat.

Justice League från 2017 var som bekant en smärre katastrof. Det var en rulle som i sina värsta stunder var ren och skär tortyr att ta sig igenom. Två timmar av platta karaktärer, med knappt en ursäkt till story och mängder av smetig datorgrafik. Jag liknade den då vid en plankstek, en jävla massa medelmåtta ihopslafsat på en alldeles för liten yta och med en ytterst fadd eftersmak och den samlade kritiken lät heller inte vänta på sig. Hur kunde det bli så här igen när DC comics skulle bli film? Marvel lyckades ju gång på gång men hit raten på DC var verkligen bedrövlig.
Det spekulerades förstås omgående på nätforum vari felet kunde tänkas ligga och man kom ganska snabbt fram till att den största anledningen till att filmen blev som den blev var för att regissören Zack Snyder tvingades hoppa av halvvägs in när en obeskrivlig tragedi drabbade familjen. In kom då Avengers-regissören Joss Whedon och hans uppdrag var tydligt. Snickra ihop det här vingliga bygget och saknas det några skruvar här och där så är det inte hela världen. Så länge skiten står upp och inte rasar ihop under premiärhelgen är vi good to go. Passa även på att slänga in lite ”kul” barnvänlig ”humor” så att vi kan nå kidZen också och sälja lite merch.

Resultatet blev som sagt gränslöst platta karaktärer, fullständigt orimliga dialoger, ohyggligt mycket brofist och en total avsaknad av några som helst känslor. Denna infantila lekstuga skulle sedan kombineras med Snyders mörka och grandiosa vision, en vision som dessutom till allra största delen utspelar sig i slow motion. Man behövde ju ingen doktorsexamen för att haja att det där inte skulle flyga alls. Och så blev det ju också. Fans världen över var rasande och krävde upprättelse via diverse kärnfulla hashtags och det tog sin tid men Warner och DC pudlade till sist och drog ut kniven som man en gång satte i ryggen på Snyder. Han fick nu helt fria händer att göra vad han ville.
Det tog ett år och kostade över 700 miljoner men nu är den alltså färdigställd. Originalvisionen av Justice League, så som den var tänkt från början. Filmen som Snyder drömde plaskvåta drömmar om, förmodligen i slo mo. En superhjältesaga världen aldrig tidigare skådat och det är ett epos som klockar in på fyra timmar där över hälften av materialet sägs vara helt nytt. Med andra ord, i princip en helt ny film än vederstyggelsen från 2017. Frågan är ju bara, varför är den då inte bättre?

En stor problematik är förstås att storyn är exakt densamma, den lyckas fortfarande vara både dyngtrist och tunn som flor. Ben Affleck glider runt i kostym och försöker samla ihop ett gäng kombattanter som kan hjälpa honom att stoppa en förestående undergång Superman (Henry Cavill) berättade om innan han dog. Affleck har aldrig varit något direkt energiknippe eller en muntergök på film men här finns verkligen ingenting av den varan. I den här versionen har han dessutom fått betydligt mycket mer speltid och det är sannerligen ingenting positivt. Faktum är att det till och med är svårt för mig att acceptera att det faktiskt är samma snubbe som kliver i Batmandräkten till och från. Så trött och träig är han. Hade jag inte vetat så hade jag snarare gissat på att han skriver offentliga upphandlingar på något kommunkontor i Småland än lajvar runt i tajt fladdermusdräkt på nätterna. Mer vänta in pensionen och fuska med tidrapporteringen än kastknivar och änterhakar om man säger så.

Målet är i alla fall, precis som tidigare att fiska upp Aquaman (Jason Momoa) från sin drinking bender på Island, övertala en traumatiserad Cyborg (Ray Fisher), locka med en lättkränkt The Flash (Ezra Miller) och framför allt få med sig Wonder Woman (Gal Gadot) som sin högra hand. Tillsammans måste de hitta tre utomjordiska lådor som vaktas av de tre olika civilisationerna. Människor, Atleaner och Amasoner.
Det är nämligen så att en legion av demoner har anlänt till Jorden för att ta över. I frontlinjen, den hejdlöst generiska superskurken Steppenwolf (Cirián Hinds) iklädd en helt ny och synnerligen vass dräkt och smidandes ränker i bakgrunden, DeSaad (Peter Guiness) och Darkseid (Ray Porter). De påminner inte så lite om de två gamla gubbarna på balkongen i Mupparna. Ständigt sura och trätande. För att kommunicera med Steppenwolf på Jorden ringer de genom Zoom och frågar varför det tar sådan tid att ta över planeten, vilket förstås är hysteriskt roligt. Det är dock det enda som är roligt i Justice League. Trots dubbel speltid.

Och det är väl också en del av det övergripande problemet. Att det är gravallvarligt hela tiden. Det är till och med så stelt att jag ibland nästan faktiskt saknar humorn i den första versionen, även om den var fruktansvärt krystad och enerverande men fyra timmar av stenansikten och gråtoner blir för mycket i längden. I synnerhet när jag tvingas köpa den där allvarliga premissen när jag trots allt vet att filmen i grund och botten handlar om att springa omkring i galaxer och diskutera moderlådor, magiska boxar som kan förstöra världar om de synkroniseras. Att dessa moderlådor sedan jagas av två griniga muppar och ett levande rakblad som är skyldig sin chef 50 000 världar gör det förstås helt omöjligt att ta på allvar.

Men vad är nytt då? Ja, det är ju frågan man rättmätigt ställer sig. Två timmar extra speltid måste förstås innebära nytt material och det finns det såklart. Faktum är att det finns mängder av nya och omgjorda scener, problemet är dock att det mest handlar om utfyllnad. Det är ingenting  som driver berättelsen framåt även om det faktiskt ger mer bakgrund, till framför allt de två karaktärer som fick ta allra mest stryk i Joss Whedons hopp och lek-version, Cyborg och The Flash. Här får vi i alla fall veta lite om deras mörka drivkrafter och vad som motiverar dem att stiga ur sängen och möta ännu en dag. Hur det blev som det blev och i Snyders version får de minsann vara mer än två hopplöst underutvecklade side-kicks. Tyvärr får inte Wonder Woman samma typ av uppmärksamhet och hon blir nu mest en innehållslös krigsmaskin som, när hon inte tvingas lyssna på Batmans gnäll inte tvekar att döda folk inför publik. I en scen spränger hon en terrorist i luften mitt framför ögonen på ett barn som naturligtvis ställer den obligatoriska frågan i en superhjälterulle ”Can I be like you someday?” varpå hon svarar med ett leende, ”You can be anything you want to be!”

Annars är det mest effekter som har adderats och här har det sannerligen inte sparats på krutet. Den inledande timman är fullständigt furiös och helt absurd. Jag kan riktigt se Michael Bay sitta hemma i sitt lekrum med knäna uppdragna mot bröstet och gråta av ren avundsjuka. Det sprängs som aldrig förr och det är så många strider som sker i så smärtsamt långsam slow motion att jag har haft svårt att uppfatta riktiga händelser i verklig hastighet de senaste dagarna. Av två nya timmar innehåll är säkert minst hälften i slo mo. Zack har dessutom haft den tveksamma smaken att blanda allt fräsigt på en gång.
Det är bombastiska Sagan om Ringen-slag på öppna fält, grekisk mytologi, nordisk asatro och asiatisk krigskonst, allt på en och samma gång och det utspelar sig dessutom i både himmel, hav och allt mittemellan. Det är bullet time på yxor, knivar, kulor, treuddar och missiler.

Det är naturligtvis inte bra men det är helt klart imponerande. Man kan säga vad man vill om Snyder men att karln vet hur man slänger ihop en produktionsteknisk orgasm står väl ställt utom allt rimligt tvivel vid det här laget och var man inte helt säker innan så får man definitivt det bevisat här. Men han är också sin egen värsta fiende. Precis som Bay är Snyder en filmskapare som aldrig vet när det är dags att stoppa. Kanske stanna upp och fundera en stund. Borde jag verkligen tonsätta den här scenen med Aquaman i slow motion med en låt av Nick Cave där han väser fram “They told us our gods would outlive us but they lied.” Och kanske borde den här scenen med Cyborg där han upptäcker att han kan manipulera aktiemarknaden stanna på ritbordet? Men nej, istället får den representeras genom en fight mellan en datoranimerad björn och en tjur, i någon form av febrig Wall Street-dröm.

Och det är klart. Det är svårt att inte bli uppslukad av galenskaperna. Fyra timmar speltid blir trots allt aldrig segt. Det blir definitivt alldeles för mycket men aldrig någonsin slött. Det händer verkligen saker hela tiden och det är snyggt och högljutt. Som vanligt när det vankas superhjältar vet man precis vad man får, noll procent kroppsfett, korkad dialog, datoranimationer och ännu en demolerad storstad.
Den här viktiga storyn och visionen som Snyder själv har hypat till förbannelse är dock förstås ren bullshit. Det finns ingen djup story att köpa här trots svårt Kristuskomplex men i en era där vi fullständigt blivit översköljda av superhjältefilmer så är vi väl vana vid det här laget. Allt är redan gjort och nu handlar det mest om att överträffa varandra och där finns det ingen som slår Zack Snyder’s Justice League på fingrarna. Den är störst, längst, dyrast och hårdast. Och kanske räcker det, kanske inte. För egen del har jag svårt att motivera en sådan speltid. Framför allt efter den briljanta The Boys. Zack Snyder’s Justice League är visserligen imponerande och där och då är känslan mäktig men den är ack så tillfällig. Filmen vägrar stanna kvar i minnet och det enda jag kommer ihåg efter fyra timmar är Supermans svarta dräkt.

Zack Snyder’s Justice League finns att streama på HBO Nordic

Inlägget Zack Snyder’s Justice League – Dubbel speltid är inte dubbel glädje dök först upp på Onyanserat.

Det är populärt att racka ner på Hollywood och den forna drömfabrikens oförmåga att komma med nya idéer, för att istället servera kolossala mängder lastgammal skåpmat. Jag vet ju, för jag har själv gått där längst fram i protesttåget och raljerat relativt högljutt över rebootade superhjältar och nyinspelningar av gamla rullar, både storslagna klassiker och trötta medelmåttor. Gastat över hur det minsann var bättre förr och att filmmagin är död. Så här i pandemiska tider, mer än någonsin.
Apples nya serie Calls är däremot något vi aldrig någonsin sett tidigare. Eller sett och sett, allting är ju relativt. Här finns nämligen inget filmfoto i traditionell mening. Istället är det korta berättelser i ljudformat.

Va? Alltså som en ljudbok? Du menar ett begrepp som grundades redan 1932 för synskadade? Något som hade Sverigepremiär samma år som Blue Velvet och Stand by Me? Som alltså har funnits i vår svenska ägo ända sedan Palme sköts i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan och Tjernobyl stod i lågor? Samma år som vi möttes mellan Dover-Calais när The Final Countdown toppade listorna världen över?
Eller podcasts, som dyker upp lika ofta som nya padelhallar? Så inte alls något nytt alltså. Ja, så där tänker du kanske nu.

Nja, svarar jag då. Visst finns det likheter, det vore ju konstigt annars då vi trots allt snackar ljudupplevelser och visst, jag läste också något om att det lanseras en ny podcast och öppnar en ny padelhall varje minut. Uppgiften är inte verifierad men det behövs inte, jag tror på den. Utan några förbehåll.
Så lite så där är det ju visserligen men glaset är ändå halvfullt här och i sina bästa stunder är Calls som en mix mellan The Confession Tapes och Arkiv X. Men utan skådespelare då. Eller ja, skådespelare finns det ju men aldrig i bild. Ja, ni ser ju att det är en utmaning i sig att bara försöka förklara serien Calls, trots sitt nästan retfullt simpla koncept.

Varje avsnitt snittar 15 minuter och gemensamt är att de bygger på fiktiva telefonsamtal mellan två eller flera parter. I dessa samtal får vi följa med i diverse paranormala eller helt enkelt oförklarliga händelser som slugt, sakta och successivt bygger upp stämningen för att till sist kunna leverera en storartad final.

Det börjar dock inte särskilt lovande. Det första samtalet tar ett par minuter att komma in i och anledningen till det är förmodligen en kombination av att försöka förstå någonting som är helt nytt för branschen och att det helt enkelt behöver starta precis så där för att kunna sätta scenen för vad som komma skall. Och belöningen för att sitta igenom de svaga första minuterna är skyhög för det som nu följer är nämligen ingenting annat än magnifikt, skrämmande och nyskapande.

Att det inte finns något filmfoto med tillhörande skådespelare gör ju att vi måste använda vår egen fantasi för att skapa de där fruktansvärda bilderna som vi nu bara får ljudbilden till. Telefonsamtal fyllda av panik, ångest, isande skräck och paranoia. Ibland är mottagningen kristallklar, ibland skrapar det och bryts för att sedan komma tillbaka med en helt annan ton. Ibland är det helt tyst i bakgrunden, andra gånger hör vi sirener, skrik eller andra atmosfäriska bakgrundsljud som skapar en egen verklighetsbild i vår hjärna. Vi får materialet men måste själva montera ihop slutresultatet. Använda fantasin och likt Peter Stormare får man locka fram den där sköna gör-det-själv-känslan helt enkelt. Va? Alltså som en ljudbok… och så vidare.

Ja, som i en ljudbok. Vi vet namnen, vi vet deras berättelser men vi har inga ansikten, inga miljöer. Dessa får vi skapa helt på egen hand och kanske är det precis det som gör Calls till något av det mest obehagliga jag sett på länge. Skillnaden från en ljudbok är förstås att vi inte bara hör någon sitta och läsa högt ur en bok. Det är inte heller ovanligt att somna till den lugna, harmoniska rösten som sällan byter varken tempo eller läge. Det är ingen som somnar till Calls. Här får vi nämligen lyssna in på själva dialogerna. Vi får vara med precis när det händer. Vi är vittnen till brott och övernaturliga händelser. Röster som pendlar mellan kärlek, panik och hat i ett och samma samtal. Samtal om svek, hämnd och ond bråd död. Ibland hinner jag tänka ”åh nej!” innan det hemska inträffar. Det är minimalistiskt intensivt och simplistiskt gastkramande.

Som luttrad skräckfabror tänkte jag såklart att det blir en walk in the park det här. Jag som aldrig kände något skräckel till fejkrysare som Blair Witch Project eller Paranormal Activity skulle naturligtvis inte sitta där med någon byxångest och panikgreppa om kudden över några riggade telefonsamtal. Men så blev det ju inte alls. Istället var jag paralyserad och lyrisk efter en säsong av skräckinjagande surr, paranoid panikångest och teknologisk terror. Jag tvivlade på verkligheten och kröp längs golvet, knackade på väggar och letade mikrofoner. Jag stod där gömd bakom gardinen med svettpärlor i pannan och tittade på mobilen och undrade när Pedro across the street skulle ringa.

Men finns det ingen bild alls, är rutan helt svart liksom? undrar någon säkert nu. Nej, så är det förstås inte. Till varje samtal finns det en illustrerad ljudbild, en digital topologisk bild som rör sig till ljudvågorna. Tänk ett oscilloskop men med olika teman. Eller Windows Media Player, för den som kommer ihåg. Ibland är det olika färger, ibland pendlar ljudvågorna mellan 2D och 3D, beroende på samtalets struktur. Enkelt, genialiskt och vackert på sitt sätt.

Man skulle kunna tänka sig att illusionen krackelerar tidigt då erfarne skräckregissören Fede Alvarez till stor del valt att använda riktiga skådespelares röster till samtalen men det fungerar faktiskt helt utan fnurror på tråden då detta inte var något jag tänkte på alls. Välkända namn som Rosario Dawson, Pedro Pascal, Jennifer Tilly, Judy Greer och Mark Duplass gör dessutom ett storartat jobb i det fördolda och de förmedlar det viktigaste av allt. Atmosfär.

Atmosfären är nämligen allt här och för att få ut så mycket som möjligt ur Calls bör den avnjutas med hörlurar och gärna på en vådligt hög volym, helt emot läkares rekommendationer. Rummet skall vara helt nedsläckt, alltså så pass mörkt att du inte ser handen framför dig innan du slagit på TV:n. Du skall vara utvilad och fokuserad och lämna mobiltelefon utom räckhåll. Helst skall du inte ha ätit på hela dagen heller så att du får det där riktiga suget i magen när paniken är som värst. Är det rimliga krav att ställa för att se en TV-serie? Absolut. Är det rimligt att dela ut högsta betyg till vad som i grunden kanske egentligen bara är en glorifierad ljudbok eller ännu en podcast? Absolut!

Inlägget Calls – När ett ljud säger mer än tusen bilder dök först upp på Onyanserat.

”Äh, det där är bara ghettostress. Gå hem och vila så blir det bättre.” Det är budskapet Salim (Alexander Abdallah) får när verkligheten till slut kommer ikapp honom. Efter att ha skjutit ihjäl folk på löpande band och sett sina närmaste vänner dö i ett meningslöst gängkrig vill han bara dra sig ur och lämna det där livet. Starta ett nytt liv med sin nya guss och hennes barn. Han vill inte längre sitta själv i sin mörka, nedgångna lägga och röka på. Han har ruttnat på att hans vänner ständigt hugger varandra i ryggen och att allt bara handlar om pengar, eller para som det heter i branschen. Men gängkriminalitet är som de flesta vet helt omöjligt att lämna. Man kan förstås säga till sin gängledare att ”Nu får det räcka, jag skiter i det här nu. Ring inte mig så ringer inte jag dig” och då få tidernas utskällning och riktade hot mot sig men man såklart även få ett ”Jag hör dig. Jag förstår dig, ta hand om dig nu bror” tillbaka men det är såklart bara tomma ord. Ett spel för gallerierna. Nej, det är som med det där berömda hotellet i Kalifornien. You can check-out any time you like but you can never leave.

För Leya (Evin Ahmad) är det annorlunda. Hon bor förvisso också i orten men lever sitt liv utan gängkrig på knuten. Inga uppgörelser på gatan med tunga automatkarbiner och tjallare i varje kåk. Hon står inte nere i Kista Galleria och becknar på nätterna eller pressar sina närmsta vänner på stålar. Vi får veta att hon en gång i tiden har levt det där livet och att hon därför numera är ensamstående mamma. Nu är hon dock helt och hållet uppslukad i tech-träsket. Som entreprenör på startup-scenen försöker hon att genom mer eller mindre affärsetiska metoder få någon att investera i hennes bolag och det är inga småslantar som skall in heller. Det är många miljoner som skall byta händer men precis som i Salims verklighet i förorten går det inte att lita på någon i affärsvärlden. Investerare och vänner. Alla är till salu för rätt summa. Ingen relation är mer värd än ett par buntar ovikta rödingar under bordet och ett par larre köper en vänskap som varar över lunchen. Löften är till för att brytas och allt som inte sker bakom ryggen på någon är inget värt, det är bara en fasad för att lugna ner en upprörd situation. Gjuta olja på vågorna. Problemet är bara att trots ständigt svek och fulspel rullar inte paran in.

Då, när allt ser som mest hopplöst ut glider den parodiskt yuppiestekande Tomas Storm (Olle Sarri) in på ett bananskal och med sin laxrosa säckiga kostym, svindyra Maserati och snabba sneakers övertygar han naturligtvis alla om att han är på riktigt. En äkta bre. Han är den svenska tech-branchens Elon Musk och Jeff Bezos i en klyschig over-the-top-skildring som stundtals saknar motstycke. Det är så överdrivet och hysteriskt töntigt att det blir omöjligt att inte gilla allt med konceptet Tomas Storm. Trots att han precis som alla andra i Snabba Cash är både motbjudande och avskyvärd.

Det är å andra sidan svårt att inte gilla det mesta med Snabba Cash och det är inte så konstigt med den förebilden som verkar ligga till grund för serien. Inte för att jag har något som styrker det mer än en känsla och ett starkt igenkännande men för mig är det tydligt att en av inspirationskällorna, förutom själva filmserien med samma namn är The Wire och här har man lyckats med mycket som många andra misslyckas med genom åren. Precis som, i det som fortfarande för mig är världens bästa TV-serie har manusförfattare Oskar Söderlund och regissören Jesper Ganslandt prickat helt rätt när det gäller karaktärerna. Här finns nämligen inga hjältar, inga vinnare, inga lyckliga slut och precis som David Simons målar upp sitt Baltimore som en naken, våldsam stad där droghandel och dödskjutningar har tagit överhanden gör Söderlund/Ganslandt samma sak med Kista. Nu är förstås inte Kista något Baltimore men känslan finns där hela tiden. Hopplösheten, det sociala arvet, politiken och segregationen som har lett fram till ett socialt landskap som ständigt står i lågor och för att svärtan och smärtan skall nå oss tittare måste både den goda och den onda sidan lida. Vi måste känna det de känner, de måste se vad andra inte ser och varje dag vakna upp till en ny dag i helvetet. Abstinensen skall tränga igenom varje por i kroppen och ångesten skall ligga där, tung som en filt dränkt i formalin. Här finns dock ingen god sida, ingen alls och det är verkligen hopplöst på riktigt.

Här finns hierarkin med springpojkar som Tim (Ali Alarik) en ung kille som har tröttnat på Svenssonliv med sin töntiga farsa och hellre vill klättra i rank hos gängledare som Ravy (Dada Fungula Bozela) men också de som sitter högre upp och styr spelet, väljer vilka pjäser som skall offras och när och har man sett The Wire känner man igen dem alla. I Snabba Cash stöter vi på svenska motsvarigheter till Omar Little, Avon Barksdale, Marlo Stanfield och Snoop, den kaxiga unga tjejen i rastaflätor som åker runt i en svart van med stereon på högsta volym och pressar både underhuggare och baselement till lydnad.

En annan tydlig koppling kan göras till SVTs monsterhit Tunna Blå Linjen men där den serien fokuserade på polisens arbete gör Snabba Cash precis tvärtom. Här existerar endast polisen i periferin. De lyser med sin frånvaro när fulla magasin töms mitt på ljusa dagen eller när någon avrättas kallblodigt i en trappuppgång och de har ingen som helst aning om att planer ständigt smids i källaren under en matvarubutik. När de väl dyker upp är de alltid för sena och det är väl ofta så det ser ut i kriget mot gängkriminalitet. Polisen är chanslös på egen hand och behöver samhällets hjälp för att kunna ingripa. Ett samhälle som är tyst.

Den som tyckte att brottslingarna i Tunna Blå Linjen var för mesiga och inte alls i paritet med verklighetens undre värld lär få sitt lystmäte mättat här. I Snabba Cash är ingen människas liv värd mer än pengarna han eller hon kan skaka fram. När hoppet ibland ändå tänds släcks det snabbt igen och precis som i verkliga livet hjälper det inte att fälla en knarklangare då det alltid står någon annan bakom, redo att ta över gatorna. Oftast någon med ännu större våldskapital. Alla vill uppåt men vad väntar på toppen? Ett pris på ditt huvud och ett liv i ständig skräck. Knarkpengarna spenderas på vapen, skottsäkra västar och lyxklockor. Ännu en fasad som måste upprätthållas för att inge respekt. Man lever för dagen och gör inga planer för framtiden. Nej, det är inte Maslows behovstrappa som står i fokus här direkt.

Skådespelarna gör sitt yttersta för att jag tidigt skall upptäcka att min empatiskål är snustorr. Den är tom långt innan första avsnittet är slut och jag sitter bokstavligen och håller tummarna för att ingen skall nå framgång. Ingen i den här tragiska ensemblen är värd någon som helst lycka. Det är nämligen en bedräglig skara människor som inte tvekar en sekund när pengarna ligger på bordet. Då spelar det ingen roll om man behöver köpslå med sitt eget barn, vara golare mot sina polare, lura investerare eller använda blodspengar för att köpa sin egen falska lycka. Det handlar om karaktärer som i sina egna huvuden är de smartaste som någonsin gått på denna Jord men som tar så otroligt många korkade och giriga beslut att jag flera gånger under seriens sex intensiva avsnitt övervägt att stänga av. Detta är dock ett synnerligen gott betyg då Dada Fungula Bozela, Alexander Abdallah, Evin Ahmad, Ali Alarik och Olle Sarri framkallar känslostormar i mängder. Må vara att det inte är de vackraste av känslor men så är det heller ingen vacker värld som skildras i Snabba Cash.
Något som språkbruket också gör väldigt tydligt. Hade jag fått endast en krona för varje gång någon skulle penetreras i munnen, skjutas i de nedre regionerna, någons mamma skulle lägras, någon anklagades för att bedriva otukt eller vara prostituerad eller när någon helt enkelt skulle fuckas upp skulle jag kunna köpa mig en skottsäker väst nu.

Snabba Cash i serieform krossar alla mina lågt ställda förväntningar och levererar istället en av årets starkaste upplevelser, om än något utdragen. Den är brutal, snortajt, girig och packad med svek. Precis som livet självt.

Snabba Cash har premiär på Netflix 7:e april

Inlägget Snabba Cash – Pulshöjande drama utan vinnare dök först upp på Onyanserat.

Knutbydramat är en story som inte de mest välbetalda manusförfattarna i Hollywood hade kunnat slänga ihop. Det närmsta man har kommit är väl Ari Asters Midsommar som definitivt delade ett antal gemensamma nämnare men inte ens där lyckades man matcha tyngden i den där helt absurda händelsekedjan med sin nästan orealistiska ensemble. Visst, Midsommar var en synnerligen otäck historia med tillhörande dålig stämning men det spelade ingen roll hur många obekväma scener Aster slängde in, man visste att det trots allt var ren fiktion. Bara hittepå och dramatisering. Det var inte så där det gick till i Hårga, Hälsingland. Tyvärr kan man inte säga samma sak om Knutby, Uppland. Där var precis allt sant och det som började som, vad man trodde, en ”vanlig” grannfejd på landsbygden skulle successivt utvecklas till ett av det mest bisarra mordfallen i Sverige i modern tid. En helt osannolik historia med så många obesvarade frågor. Men trots alla dessa frågetecken som fortfarande hänger över byn vet de flesta förmodligen vad som skedde i Knutby år 2004. Skotten som avlossades, barnflickan som hade blivit ledd i fördärvet av sin egna pastor och Kristi brud som var troförlovad med Jesus själv men i själva verket framställdes mer som Djävulen. Bilderna som kablades ut i media visade en snötäckt idyll med tända lampor i alla fönster. Utspridda trävillor med vita knutar och rykande skorstenar. Ja, på ytan såg Knutby mest ut som det där obligatoriska julkortet man på den tiden skickade till sina avlägsna släktingar. Ni vet, innan sociala medier såg till att man slapp stressa med det där mitt i julhandeln. Nu är det bara att skicka en tomte-emoji och en gran.

Samtidigt fick vi veta att något hade hänt i Knutby. Ett mord och ett mordförsök. Och det var förstås inget nytt med det, eller uppseendeväckande. Det var knappast varken första eller sista gången det skulle begås ett mord och mordförsök, varken på landet eller i storstaden. Det som gjorde att just Knutby stack ut från statistiken var naturligtvis att det hade skett i en frikyrklig miljö. Då visste man inte av vem eller varför men när sanningen började rullas upp var det nog få som inte satte både glögg och lussebulle i halsen. Lilla Knutby skulle visa sig vara en högborg för dekadens och en synnerligen smutsig härva av religion, sex och ond bråd död uppdagades. Kvällstidningarna firade förstås julafton varje dag men vi som följde det hemifrån, i familjesoffan trodde knappt våra ögon och öron. En sexsekt? I Sverige? Hjärntvätt? I Knutby?

Efter en riktigt rörig utredning och rättegång straffades de som ansågs vara skyldiga men samtidigt var det många som inte riktigt kände att man var helt nöjd med utfallet. Inte gällande själva påföljden då, den var det inga klagomål på men det var för mycket som inte stämde med själva bevisningen. Alldeles för många lösa trådar som ingen hade velat eller orkat nysta i. Man ville ha svar helt enkelt. Två som definitivt inte tänkte nöja sig var journalisterna Anton Berg och Martin Johnson, kanske mest kända som grävare i podden Spår där de utforskar alternativa lösningar på juridiskt uppklarade fall. En duo som nyligen lyckades presentera ny bevisning i fallet Kaj Linna, och därmed fick honom frikänd efter att ha suttit inlåst i tretton år.

Jag har själv Spår som en av mina personliga poddfavoriter och gillar allt de har gjort så det var klart att jag var både eld och lågor över nyheten att Berg och Johnson skulle börja göra true crime för TV. Jag menar, först började Nils Bergman bakom Rättegångspodden att göra TV och nu dessa två högst kompetenta herrar. What a time to be alive! Knutby var jag väl inte riktigt lika exalterad över. Jag kände väl någonstans som de flesta, att det hela var utagerat och funderade på hur de skulle kunna blåsa nytt liv i den där gamla härvan igen och helt, ärligt, ville jag ens det? De som var skyldiga var onekligen så skyldiga man kan vara så låt de sitta där de sitter och bli bortglömda. Men samtidigt var jag ju medveten om den enorma potentialen i en TV-serie av Berg och Johnson och dessutom på HBO, med regissören till Bron (Henrik Georgsson). Det där var förstås en kombination som fullständigt skrek kvalitet och efter att ha sett Knutby: I blind tro kan jag konstatera att jag hade helt rätt i den känslan och att Berg och Johnson gjorde helt rätt i att fortsätta gräva för här ligger det fortfarande en hel kennel begraven.

Jag kommer nu att gå in på detaljer där gärningsmän och detaljer kring brottet avslöjas. Det här var som sagt en väldigt uppmärksammad händelse så alla vet säkert vilka, hur, var och varför men jag slänger ändå ut en SPOILER ALERT från och med nu.

Den stora anledningen till att just det här mordet blev så uppmärksammat var ju att mordoffret visade sig var Alexandra Fossmo, fru till Knutbyförsamlingens pastor Helge Fossmo och att den som utförde mordet var deras barnflicka, Sara Svensson. En ung församlingsmedlem som Helge dessutom hade ett utomäktenskapligt förhållande med. Det hade varit skruvat nog men det stannade ju inte där. Bevisningen pekade på att han hade fått henne att tro att Gud ville att Alexandra skulle dö, att hennes tid på Jorden nu var ute och att hon måste ”hem.” Genom anonyma SMS fick han Sara att både köpa mordvapen och skjuta hans fru. För så är det ju med anonyma SMS gällande mord. De kommer förstås alltid från Gud fader själv. Hon tvekade först men fick veta att om inte hon gör detta så kommer Gud att straffa henne.

Under utredningen skulle det även visa sig att Helge hade sexuella förhållanden med merparten av församlingen, inte minst den skottskadade grannens fru men även med Åsa Waldau, den kvinnliga pastor som utmålades som Kristi brud. Det vill säga trolovad med Jesus själv och hon var alpha och omega. Hon var början och slutet. Hela församlingen gick i princip bara runt och väntade på att frälsaren skulle dyka upp och claima sin hustru. Men eftersom detta aldrig inträffade blev Waldau skogstokig och vände sig mot sin egen flock, beskyllde dem för att vara svaga i sin tro och bestraffade sina adepter med både fysisk och psykisk terror. Under tiden bytte församlingen partners som andra byter underkläder. Man låg i princip med alla, förutom sina egna partners. En spade var förstås inte en spade i Knutby utan istället för att säga att man helt enkelt knullade runt så var det istället tal om själavård och att det var det enda sättet att komma närmare Gud. I kombination med de ständiga lögnerna solkade det förstås ner församlingen rejält men det var inget man tog i beaktande under rättegången. Åklagaren sade själv att det var bevisen som betydde allt, sanningen var sekundär. Och visst, Helge Fossmo fick livstid för anstiftan till mord och Sara Svensson blev dömd till rättspsykiatrisk vård och det var det. Bevisen räckte. Skulden var utredd och där släckte man ljuset och gick hem. Siste man stänger dörren.

Knutby: I blind tro vill göra precis tvärtom. Här vill man veta sanningen och den får mig faktiskt att tvivla på allt. Inte på själva skulden hos de inblandade, det handlar fortfarande om ett gäng hjärntvättade, lögnaktiga tokstollar som mördade sina vänner och skyllde på Jesus för att få ligga runt men på bevisen och även om de som nu sitter, sitter precis där de skall så kan jag inte låta bli att känna att betydligt fler borde skaka galler. Berg och Johnson presenterar helt nya detaljer i utredningen och har dessutom fått till unika intervjuer med de inblandade, vilket såklart är oerhört imponerande. I synnerhet när det kommer till Sara Svensson som konstant vägrat intervjuer i femton års tid men det är ju så de jobbar och det är bara att än en gång lyfta på hatten. Det är nämligen en hel del nytt som avslöjas och vissa saker fick mig verkligen att haja till och ifrågasätta utredningen. Inte minst med tanke på det chockerande slutet. Serien är dessutom oerhört snyggt orkestrerad med en minutiöst återskapad miniatyr av Knutby där vi får insyn i varje utredningsteknisk detalj och som tittare får vi under samtliga sex avsnitt ta del av Berg och Johnsons egna tankar kring fallet i dialogform, vilket ger en känsla av interaktivitet som man normalt inte får i en true crime-serie. Visst kan det säkert uppfattas som riggat och lite överdramatiskt men personligen tycker jag att det blåser nytt syre i en genre som börjar bli lite mättad.

Så får vi äntligen veta sanningen nu? Nej, och det får vi förmodligen aldrig. Precis allt tyder på att den tar de inblandade med sig i graven även om man kan tycka att det är ett rejält hyckleri och att sätta käppar i de egna hjulen. Församlingens mål var trots allt att få Jesus att stiga ner från himmelen för att gifta sig med Åsa Waldau och med tanke på att själslig renhet, något det alltså inte fanns minsta tillstymmelse till är en förutsättning för Jesu återkomst så torde den affärsidén tidigt varit tämligen stekt. Det skulle ju dock snart visa sig att för Åsa så lockade guld och kändisskap förmodligen mer än religionen och när skandalen gjorde så att hon inte fick fler dyra gåvor, resor eller inbjudningar till talk-shows bet hon och slog sina lärljungar istället. Hennes reservmake i väntan på Kristus ankomst, pastorn Urban Fält hade dessutom ”själavård” med minderåriga så känslan är väl att Jesus nog inte var så taggad på det där giftermålet längre. Han stannade helt sonika hemma och vem kan klandra honom?

Knutby: I blind tro finns att streama på HBO Nordic 

Inlägget Knutby: I blind tro – Sekten är fortfarande värst när Knutbydramat skärskådas på nytt dök först upp på Onyanserat.

I år är det 30 år sedan en okänd gärningsman spred skräck i hela Stockholm, och i synnerhet hos medborgare med invandrarbakgrund. Och det där överdrivs ju både ofta och gärna för maximal massmedial publicitet men i det här fallet var det verkligen precis så det var. Jakten på Lasermannen pågick i nästan ett års tid och polisen stod helt handfallen. De kunde bara se på när det ena slumpmässiga offret efter det andra attackerades på lika slumpmässiga platser. Det gick till och med så långt att dåvarande statsministern Carl Bildt, i full kostym åkte ut i orten och svamlade så hejdlöst mycket floskler att hans side-kick Birgit Friggebo, kulturminister med ansvar för invandrarfrågor drabbades av panik och kläckte ur sig det första hon tänkte på. Och det vet ju alla vad det var. ”Nej, nu tycker jag att vi alla sjunger We Shall Overcome.”

I alla möten är förberedelse A och O och helst skall man också kunna läsa av rummet som det så fint heter och här kan man väl lugnt säga att duon inte lyckades särskilt bra på någon av dessa två fronter. De hade förmodligen inte alls tagit sig den tiden utan tänkte säkert. ”Äh, vi kör väl på bara. Precis som vanligt. Publik som publik liksom. Och vi är ju ändå ministrar” men det blev förstås fel. Helt fel. Rent av pyramidalt fel, som Calle själv skulle sagt. Om han erkänt fadäsen vill säga. Nu resulterade det bara i att redan utsatta människor som fruktade för sitt liv upplevde att ingen lyssnade på dem, utan att det mer var ett spel för galleriet. Det kom helt enkelt inte från hjärtat. Den allmänna känslan var snarare att det var någonting man tvingades göra för att inte förlora väljare.

Till sist kunde dock en gärningsman gripas och han skulle visa sig vara något av en enigma för rättsväsendet och nu kommer dokumentärserien om jakten som ledde fram till gripandet. Jakten på Lasermannen är en serie i sex delar och den är producerad för SVT av Pål Hollender, som efter sin sejour i Expedition Robinson har botaniserat allt mer frekvent i kriminalfall och han har bland annat producerat Brottskod, GW:s mord och Kapten Klänning – polischef och våldtäktsman. 

Jag kommer nu att gå in på detaljer där gärningsman och detaljer kring brottet avslöjas. Det här var som sagt en väldigt uppmärksammad händelse så alla vet säkert vem, hur, var och varför men jag slänger ändå ut en SPOILER ALERT från och med nu.

Den 3:e augusti 1991 föll de första skotten i centrala Stockholm och det som skulle bli upptakten till en till synes hopplös och bevisfattig jakt på en gärningsman som verkade välja sina offer slumpmässigt. Under en period på sex månader sköt John Ausonius sammanlagt elva personer i Stockholm och Uppsala och den enda gemensamma nämnaren var att offren var män med utländsk bakgrund. Med så lite att gå på var det förstås minst sagt en utmaning för polisen att få grepp om en rimlig motivbild och dessutom med ett modus som ändrade sig med tiden. Visst, så småningom låste man sig vid att det faktiskt var tal om ett rasistiskt dåd men det var inte självklart från början. Det här var också en period i Sverige då det fanns väldigt tydliga politiska motsättningar i samhället och flera tongivande högerextrema organisationer var både synliga och synnerligen högljudda men det här kändes för utstuderat och planerat. Det måste vara tal om en ensam gärningsman och så skulle det också visa sig vara även om Ausonius i förhör har berättat att han inspirerades av högerpopulisterna Ny Demokrati och deras folkligt invandrarfientliga partiprogram.

Det arrangerades manifestationer mot våld och rasism och trycket på polisen från press och allmänhet var vid den här tiden monumentalt. Samtidigt som polisen famlade i mörkret steg antalet skadade offer och attackerna blev också alltmer våldsamma. För det skall sägas, att på grund av ett ytterst klent vapen för ändamålet överlever faktiskt samtliga män utom en. De blir svårt skadade för livet och för evigt dömda till ett liv med fysiska komplikationer och psykiska men, men Lasermannen lyckas alltså bara verkställa sin onda plan vid ett tillfälle. Han är förstås inte nöjd med ett sådant utfall och skall senare byta vapenmodell men trots kraftigare kaliber överlever även kommande tilltänkta offer.

Att offren faktiskt överlever och att flera attacker skedde mitt bland folk innebar förstås att det fanns gott om vittnen som kunde beskriva en eventuell gärningsman och det kom också att leda till en fantombild. En bild som förmodligen snarare stjälpte än hjälpte då den inte skulle visa sig vara särskilt lik Lasermannen John Ausonius. Det som så småningom istället skulle leda fram till rätt gärningsman var gammalt hederligt polisarbete med spaning och registergräv.

Till slut kunde en hårt ansatt polismyndighet gripa en man som själv visade sig ha utländskt ursprung och som under sin barndom också hade blivit utsatt för rasism. Som vuxen bytte han namn och gjorde en mindre lyckad blondering av håret och ögonbrynen samt satte in blå kontaktlinser för att dölja sina bruna ögon men det hjälpte förstås inte. Han var fortfarande samma person på insidan. En avart med ett massivt självhat. Den enda logiska lösningen var då att utrota andra med utländskt påbrå. Enligt honom själv höll landet nämligen på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare, och i denna situation var det dags att någon tog på sig ansvaret att med vapen i hand reagera och agera. En tragisk retorik som fortfarande lever kvar trettio år efter Lasermannen.

Jakten på Lasermannen är en stabil dokumentärserie av det klassiska slaget. Det är en faktadriven berättelse från början till slut. Här finns inget utrymme för några spekulationer och det känns ofta mer som ett långt avsnitt av Veckans Brott än en serie och har man full koll på ärendet sedan tidigare och kanske till och med har läst förundersökningsprotokollet finns här inga överraskningar. Ingen ny teknisk bevisning, inga nya vittnen. Faktiskt inga nyheter alls. Det är klart att vi får höra versioner från utredare, kriminaltekniker, förhörsledare och åklagare för allra första gången men det är fortfarande ett välkänt utredningsmaterial och det är förstås inget negativt i det utan det beror helt enkelt på vad man har för förväntningar. För egen del handlar true crime om att få nytt perspektiv i ett gammalt brottsfall eller insyn i ett, för mig helt okänt ärende som väckt mitt intresse.

Istället är det intervjuerna med Ausonius offer som är den stora behållningen i Jakten på Lasermannen. Den brasilianske musikern Heberson som sköts i en scenlokal mitt på ljusa dan när han inväntade bandets soundcheck och gatuköksägaren Isa som desperat kämpade för sitt liv när Lasermannen attackerade honom i hans kiosk på Djursholm. Det är här serien är som absolut starkast. När man låter offren komma till tals. När man får höra dem berätta om hur det är att leva med de fysiska och psykiska minnena efter attackerna. Hur de trots allt har hittat sätt att kunna gå vidare i livet och deras syn på gärningen i dag, så här trettio år efter angreppen. Det är hjärtskärande på riktigt.

De regisserade spelscenerna som dyker upp då och då är dock riktigt risiga. Det är stundtals pinsamt dåligt och tyvärr drar det ner helheten och kväver effektivt den där stabila dokumentära känslan som ändå vilar över produktionen. Det bjuds på ett skådespeleri som omgående får mig att tänka snabbspolning och en John Ausonius som mer ser ut som en stamgäst på Sturecompagniet än en empatilös serieskytt som satte en hel huvudstad i skräck.

Jakten på Lasermannen finns att streama på SVT Play

Inlägget Jakten på Lasermannen – Stabil skildring av en huvudstad i skräck dök först upp på Onyanserat.

Det tog sin tid men nu är den äntligen här. Den sexfaldigt Oscarsnominerade Sound of Metal, som hade premiär redan på Torontos filmfestival 2019. Varför det tog hela två år innan den nådde våra breddgrader är förstås oklart och något de lärde fortfarande dryftar men på listan över de få saker i livet som faktiskt varit värda att vänta på placerar sig debutanten Darius Marders fullständigt briljanta drama Sound of Metal synnerligen högt upp för det här är något utöver det vanliga. Till sin hjälp har han dessutom haft Derek Cianfrance och det räcker ju med att se namnet för att veta att det är tal om en föreställning i D-moll. Mörkt, ångestfyllt och smärtsamt. Med manus till produktioner som Blue Valentine, The Place Behind the Pines, Fyren Mellan Haven och förra årets deppfest This Much is True på CV:t står det liksom redan skrivet i stjärnorna och visst åker också näsdukarna fram tidigt. Anledningen till det stavas Riz Ahmed, en skådespelare som visserligen har varit lovande ganska länge men som för mig slog igenom ordentligt och tinade upp mitt iskalla hjärta när jag en regnig natt rev av en av de bästa miniserier jag någonsin sett, The Night of. Jag kunde inte pausa under hela sittningen. Nästan tio timmar rakt av och där satt jag i mörkret och mådde både pyton och prima. Ett tragiskt människoöde som brände ända in i själen. I Sound of Metal har han tagit ytterligare steg och har alltså spelat till sig en Oscarsnominering och det tragiska människoödet står åter i fokus.

För den som har sett It’s All Gone Pete Tong kommer premissen att kännas bekant men istället för en sorglös partyprisse i ett DJ-bås på Ibiza är det nu en metaltrummis och nykter narkoman med existensiell ångest som stegvis förlorar sin hörsel. Och det börjar direkt. I Rubens (Riz Ahmed) första bildruta sitter han bakom sitt trumset med bar överkropp och slaktar både trumskinn och trumhinnor, det sistnämnda är han dock inte medveten om ännu. Volymen är öronbedövande och hans flickvän, tillika vokalist i bandet skriker ut social vånda i bästa emocore-manér.

De två är en. De har den svåra kärleken till varandra och den lika komplicerade kärleken till musiken men inte så mycket mer och ibland är det allt man behöver.
Ruben och Lou (Olivia Cooke) bor i en sliten husbil och det är också där vi möter dem, ute på turné. Vi ser djupa skärsår och gamla sprutmärken på armarna. De är trasiga ända in i själen men håller ihop varandra, ser till att de hela tiden ligger på rätt sida. De är balansen i livet. Klistret och kittet.
Till tonerna av smäktande jazz kör de runt mellan städer och pratar gamla och nya minnen. Roliga upplevelser, galna saker och tragiska händelser de har tacklat tillsammans. I ur och skur. I nöd och i lust. Tillsammans står de där. Som vågbrytare mot livets svallvågor. Starka tillsammans men översköljda på egen hand.
Ingen av dem vet om att deras största prövning och livets största svallvåg snart skall slå till med både kraft och ironi.

De stannar till vid en second hand-butik och plötsligt smäller det till, helt från ingenstans. Med ett gällt tjut som skakar väggarna i mitt hem förstår jag att det är nu det händer. Det här är sekunden då Rubens värld tystnar. Men det blir inte helt tyst, det är mer som om han vore under vatten. Ett dämpat och instängt ljud. Han tänker först att det såklart går över och försöker hålla för näsan samtidigt som han blåser ut för att få locken för öronen att släppa men efter att det omgående bara blir sämre och sämre drabbas han av panik och uppsöker läkare. Beskedet? Hörseln är 24 % på ena örat och 28 % på andra och den hörsel som redan är borta kommer inte tillbaka. Nu gäller det att rädda det som räddas kan, nämligen den lilla hörsel han har kvar. Han får dock veta att det finns en möjlighet till operation, en mycket kostsam sådan som möjligen, med betoning på möjligen skulle kunna återställa viss hörsel. Det viktigaste är dock att inte utsätta sig för fler höga ljud men Ruben vill förstås inte lyssna på det örat utan tänker att det där inte skall kunna stoppa honom från att trumma vidare. Han måste ju dessutom dra in stålar för att kunna bekosta operationen, som i hans värld redan är en done deal så några konserter till eller från spelar knappast någon roll. Det är såklart heller inte särskilt hårdrock att avstå en spelning för lite tut i lurarna. Det blir naturligtvis sämre, mycket sämre och nu kan han varken höra sina egna trumslag eller Lous tårfyllda ord när hon ber honom på sina bara knän att inte spela mer.

Hon lyckas till slut att övertala honom att ta in på ett rehabiliteringscenter med en väldigt specifik målgrupp, döva med stökig bakgrund. Stället drivs av den guruliknande Joe (Paul Raci) och han och Ruben har väldigt olika syn på vad anledningen till hans vistelse på centret faktiskt är. Ruben ser det som en väntan tills han kan höra igen och återta sin naturliga plats på trumpallen men Joe vill att han skall acceptera sitt öde och börja bete sig som en döv. Det är dags att lära sig teckenspråk och att läsa på läppar, sälla sig till ekosystemet. Acceptera att det inte blir något mer trummande och att det nu väntar en helt annan typ av liv. Ett liv i evig tystnad.

Men livet har en tendens att alltid kasta ut sina passagerare på de krokigaste av vägar där ingen resa är enkel och Rubens förflutna ligger hela tiden tätt bakom och hotar att preja honom av vägen.
En inre konflikt i krig och till och med när filmen är som ”lyckligast” färgas den av en oro som kan riva upp allt, kasta honom tillbaka till ruta ett. Rubens oförmåga att acceptera sitt öde gör honom nämligen inte bara döv utan även blind för verkligheten. Han skjuter ifrån sig de som bryr som om honom och vältrar sig i självömkan “What I need is a gun in my fucking mouth!” vrålar han i affekt när Lou försöker få honom att försöka hitta en ny väg, en ny mening med livet men han har bara ett enda mål och det är att vrida tillbaka klockan. Inte bara i närheten av samma klockslag utan exakt på sekunden. Han accepterar inte något annat än att allt skall bli precis som förr.

Sound of Metal är en film så tyst visceral att den kan skära genom metall. Trots att Ruben är en batterist av rang är det ingen ”trummisrulle” så den som förväntar sig en metal-musikal kammar noll här. Istället är det en film som är medvetet emotionellt utmattande och den vilar på en bastant grund, byggd av Darius Marder och Derek Cianfrance med en glödhet Riz Ahmed i huvudrollen men filmen hade förstås inte varit lika effektiv utan en högklassig ljudmix och redigering. Vi kastas trots allt in i Rubens sinne för att höra vad han hör, ett pulserande och dämpat ingenting. En ljudbild som hela tiden kontrasteras med vardagliga ljud när vi rycks ut ur hans huvud för att följa någon annan karaktär eller miljö. Det är unikt, det är påfrestande, det är fasansfullt och det är inget annat än rent fenomenalt.

Nej, efter en sådan här känslomässig överkörning är det bara att kapitulera helt och fullt och utnämna Sound of Metal till årets hittills bästa film och @Hollywood ge Riz Ahmed en Oscar bara. Vad är det ens att fundera på?

Sound of Metal finns att streama på Amazon Prime

Inlägget Sound of Metal – Riz Ahmed är fenomenal i smärtsamt sökande efter hörsel och hopp dök först upp på Onyanserat.

Det är en dag som alla andra i Easttown, Pennsylvania. Småstaden som en gång i tiden var ett blomstrande småstadsparadis för kolonister men numer är mer känt som ett tillhåll för missbrukare, våldsverkare och annat löst folk som har gått, eller fortfarande krigar på i livets hårda skola utan att någonsin ta examen. Det är en färglös avkrok utanför Philadelphia som Gud helt har glömt av eller kanske helt enkelt förträngt, av ren och skär skam. Här härbärgeras allsköns karaktärer som antingen inte har fått möjligheten att ta sig vidare eller rätt och slätt inte har tagit den när tillfälle getts. Istället sitter de fast between a rock and a hard place som en berömd poet en gång diktade och visst är det så. För precis som Odysseus behövde passera mellan två människoätande havsvidunder måste Mare Sheehan (Kate Winslet) klara av att navigera mellan ilskna familjer som inget hellre vill än att äta upp henne och spotta ut henne i HBO Nordics nya dramaserie Mare of Easttown. Hon är kriminalinspektör och en av dem som blev kvar.

Nu har hon fått ett brutalt mordfall på halsen men det är inte i den rollen hon är lokalkändis. Nej, en gång i tiden satte hon ett matchvinnande skott i en basketmatch och ända sedan dess kallas hon Miss Lady Hawk men frågar man henne själv så är hon mest av allt trött och förbannat less. Less på människor, less på stan, less på jobbet, less på känslor. Ja, less på allt egentligen och inte blir det bättre av att folk inte klarar av att följa samhällsregler och protokoll utan ringer direkt till henne om småskaliga brott. ”Ring in till centralen” suckar hon uppgivet och fäster lappen på kylskåpet i ögonhöjd hemma hos den upprörda anmälaren.
Hon är så förbannat trött över att ständigt behöva vara den enda vuxna i rummet. Den motvilliga rektorn på livets hårda skola.

Hela Easttown vilar på en instabil grund av oläkta sår där en ung flicka, Katie Bailey försvann för över ett år sedan men fortfarande inte har hittats och Mare är besatt av att lösa fallet. Inte bara för att hon gick i samma klass som modern utan även för att hennes familj också har haft sin egna beskärda del av tragedier. Hennes son som begick självmord och rädslan för att hennes barnbarn har ärvt hennes pappas neurologiska sjukdomsbild.
Mare har även en dotter, Siobhan (Angourie Rice) som inte heller lever ett liv på några rosor och som grädde på det berömda moset, en morsa (Jean Smart) som i bästa fall kan benämnas som a fucking pain in the ass.
Som granne har hon sin till synes känslomässigt helt oberörda ex-man Frank (David Denman). En ex-man som dessutom skall gifta om sig nu och börja om och hitta den där lyckan igen. Vem har gett honom tillåtelse att börja om? I Easttown stannar man kvar och lider. För det är så det är här. Smärta, lidande och våld mot kvinnor. Döden som ständigt stryker omkring och knackar på diverse dörrar i grannskapet, kikar in och annonserar sin närvaro. ”Tjena! Snart är det dags hörni.” Trasiga familjer som krossas under ödets och syndernas tunga ok och mörka hemligheter som långsamt flyter upp till ytan och det är precis som om att försvinnandet av Katie har format hela samhället. Att försvinnandet eller vad som kanske till och med är ett mord inte bara förändrat människorna utan hela samhället. Det är en kvävande ångest som ligger över hela staden som en plastpåse utan hål och att bara vakna upp på morgonen är som att panikartat försöka slita tag i den där påsen för att gräva ut ett litet andningshål framför munnen bara för att upptäcka att man saknar både fingrar och händer.

Samtidigt försöker en annan ung förälder, Erin McMenamin (Caliee Spaeny) att få en vidrig vardag att gå ihop. Barnet har visserligen en far, Dylan (Jack Mulhern) men han bryr sig mer om sig själv och sin nya mobbare till flickvän, Brianna (Mackenzie Lansing) än barnet som behöver omgående läkarvård för att inte få varaktiga hälsokomplikationer. Han har inte pengarna säger han, slår igen bildörren och kör därifrån. Hennes våldsamma suput till farsa gnäller över att han får stå för kostnaderna för sitt barnbarn och Erin drömmer om en väg ut. Hon fantiserar om en värld utanför Easttown. En värld där hon är älskad. En värld där hon får ömhet och slipper att vara rädd. Rädd för män som hatar kvinnor och kvinnor som hatar andra kvinnor. En värld där hennes barn får växa upp med bra förutsättningar att lyckas i livet. En värld där han inte tvingas att ta sin examen på livets hårda skola. En värld där hon inte behöver vara rädd för att hennes barn växer upp till att bli nästa skitstövel i byn.

För snart hittas en ung kvinna mördad och om stämningen var usel i Easttown innan så blir den förstås ännu mer outhärdlig nu. Mare får såklart bära all skuld. Hon har inte ens lyckats lösa Katies försvinnande och nu skall hon alltså lyckas lösa ett uppenbart mord. Och utan att gå in på spoiler territory så är det ett mord som skakar om hela Easttown i grundvalarna. Inte helt olikt Laura Palmer i Twin Peaks. Och för att trampa lite extra hårt på Mares hjärta så kallar hennes överordnade in förstärkning som skall hjälpa henne att lösa fallet. Det är dessutom en pojkvasker som knappt påbörjat sin karriär men hon och Colin Zabel (Evan Peters) skall snart visa sig vara en rätt stabil duo som ändå funkar hyfsat ihop, även om det inte är helt friktionsfritt. Mitt i stormen försöker Mare att hitta lite kärlek. Kan Frank gå vidare så kan väl hon. Och det är för egen njutning, inte kärlek för någon annan utan bara för henne själv. Hon finner viss affektion i den kringresande författaren Richard Ryan (Guy Pearce) men förväntningarna håller på att knäcka henne. Förväntningar från jobbet, förväntningar från staden och inte minst hennes egna förväntningar på sig själv. Det sägs att ingen blir profet i sitt eget land men Mare har inte ens skuggan av en chans att aspirera på den titeln.

Det är inget nytt det här egentligen. Ett kriminaldrama bland många men det har inte stoppat manusförfattare Brad Ingelsby och regissören Craig Zobel från att leverera att förstklassigt mordmysterium med många potentiella gärningsmän och sedan har vi ju det där med atmosfär och karaktär. Vikten av att skapa den där alarmerande känslan man riktigt kan ta på. Känslan av att vilket djävulskap som helst kan gömma sig bakom nästa rangliga dörr.
Atmosfären i Mare of Easttown är tung och drabbande, nästan hemsökt och på så vis får jag ofta samma otäcka vibbar som jag fick i True Detective och Sharp Objects men här finns också tydliga likheter med filmer som Gone Baby Gone och Mystic River och sämre influenser kan man sannerligen ha. Det är pressat. Det är stramt. Det är dunkelt och smutsigt och Kate Winslet är fullständigt lysande i scener så svårmodiga att världen runt om rämnar gång på gång.
Och Easttown är så mycket mer än en kuliss. Det är en plats som känns äkta och trovärdig och det är en social miljö som skickar rikligt med rysningar nerför ryggraden. Jag har sett fem av sju avsnitt och det vilar ständigt en obehaglig känsla av Murphys lag över hela produktionen, om något kan gå snett kommer det också att gå snett och jag älskar det såklart. Men vad vore Mare of Easttown utan Kate Winslet? Hon spelar rollen som Mare med en sådan sorg och uppgivenhet att jag stundtals tycker mig kunna se rakt igenom hennes sköra själ. Det är så många lager av smärta att det nästan är outhärdligt att se på men samtidigt går det inte att göra annat än att resa sig upp från soffan och applådera så ljudligt att grannar dunkar febrilt och frustrerat i både väggar och golv.

Eftersom HBO har valt att hålla mig på halster i en månads tid genom att bara släppa fem av sju avsnitt så vet jag förstås inte hur det här kommer att sluta men känslan är väl ändå att det borde hålla hela vägen. Det mesta talar såklart för det men eftersom jag vägrar att ägna mig åt spekulationer så får jag väl helt enkelt slänga ut en ramstark fyra nu och se i slutet av maj hur landet ligger då. Tills dess är det pukor och trumpeter, rosor och guldbeslag. Rakt igenom.

Första avsnittet av Mare of Easttown finns att streama på HBO Nordic. Nytt avsnitt varje måndag. 

Inlägget Mare of Easttown – Kate Winslet är magnifik som motvillig rektor på livets hårda skola dök först upp på Onyanserat.

Jag minns en gång, när jag och min flickvän satt och tittade på ett amerikanskt TV-program där något random par i Tennesse inte kunde få ekonomin att gå ihop. Det här var långt före Lyxfällan så det var ännu inte vardag för oss svenskar att på bästa sändningstid bevittna hur idiotiska beslut plötsligt kunde kasta hela livet på ända. Nej, nu satt vi båda två och bara gapade och vi trodde väl knappt våra ögon och öron. Vad är det som händer liksom, vad är det vi tittar på? Grejen med det här paret var att de även hade ungar och inte var de få till antalet heller. Nej, jag vill minnas någonstans mellan sex och åtta stycken, i blandad storlek och ålder och de hade inte mat på bordet varje dag. Om man nu inte räknar Coca Cola som mat då för det fanns det varje dag. I mängder. Nu skulle det visa sig att den lilla inkomst som ändå fanns i detta hushåll i huvudsak gick åt till tre saker – Cola, bildelar och cigg. Det var det, sen var pengarna slut. Finito tills nästa check kom. Det höll förstås inte så mamman prostituerade sig och farsan snodde cyklar hos grannarna och krängde bakom den egna husvagnen. Då sa min flickvän en sak som jag fullständigt höll med om då och fortfarande håller med om, till etthundra procent. ”Det borde verkligen vara förbjudet att skaffa barn när man inte ens klarar av att ta hand om sig själv.” Och efter att ha sett SVT:s plågsamma socialrealistiska dramathriller, Snöänglar cementeras den åsikten ytterligare för det här är verkligen svårtittat i så många lager. Sex avsnitt av ren och skär svensk-dansk ångest.

En kall decembernatt försvinner plötsligt Lucas, ett fem veckor gammalt spädbarn i Stockholm. Hans mamma Jenni (Josefin Asplund) har länge kämpat med sitt pillermissbruk och den sönderstressade pappan Salle (Ardalan Esmaili) jobbar dubbla skift för att få tillvaron att gå ihop. Han är med andra ord i princip aldrig hemma och därmed får den ytterst sköra och instabila Jenni bära hela ansvaret för Lucas uppväxt. Ett barn som dessutom har kolik och skriker dygnet runt. Sedan tidigare har paret också en dotter med särskilda behov, Nicole. Och det går förstås inte att rodda alls, framför allt inte i längden. Det är helt enkelt en katastrof som bara väntar på att hända. Jenni tuggar lugnande och sömntabletter som andra tuggar tuggummi och hon får dem dessutom av sin mamma (Cecilia Nilsson) så uppfostran är skev i alla led.

En kväll, när Jenni har fest hemma skriker Lucas så mycket att hon ställer ut honom i snöstormen utanför. Inte skall lite barnskrik få stoppa henne och hennes polare från att vräka på med hårdrock, kröka och dra i sig droger. När Salle kommer hem säger hon att Lucas sover bättre ute. Desperat försöker han förklara för henne att det här inte går längre men kan inte tränga igenom drogdimman. Han lämnar henne på golvet och går och lägger sig.

Samtidigt har BVC börjat förstå att allting inte står rätt till i familjen och sjuksköterskan Maria (Maria Rossing) börjar göra regelbundna hembesök till Salle och Jennis förtret. Två dagar innan julafton sker då det som är en förälders allra värsta mardröm. Lucas försvinner. Salle har som vanligt kört taxi hela natten och Jenni har drivits till vansinne av Lucas gråt och tagit så många sömntabletter att hon tuppat av totalt och nu helt saknar minne från kvällen.

Polisen kopplas in och utredaren Alice (Eva Melander) försöker desperat att bringa klarhet i händelseförloppet som ledde till att en fem veckor gammal bebis helt plötsligt bara var borta en morgon. Ett fruktansvärt meddelande på Salles mobilsvar riktar tidigt misstankarna mot Jenni men samtidigt dyker andra tekniska bevis upp som istället pekar mot att Salle har varit inblandad i Lucas försvinnande. De plockas såklart in och båda föräldrarna säger hela tiden att de förstås är chockade över Lucas försvinnande men känslan är att de är mer irriterade för att de inte får fortsätta leva på som vanligt, utan att folk skall lägga sig i än att deras barn är borta. Alice anar ju att det är något som inte alls stämmer i deras historier och snart är hon så djupt involverad att hon blir besatt av att lösa fallet.

Samtidigt kämpar både Alice och Maria med sina egna utmaningar i livet. Alice och hennes komplicerade relation till pojkvännen Martin (Shanti Roney) och poliskollegan Stellan (Albin Grenholm). Maria som har en bror, David (Niklas Herskind) i behov av omhändertagande dygnet runt och som barnsköterska har hon det där behovet av att ständigt ta hand om andra människor i nöd, vilket leder till att hon plockar upp en ung gravid flicka som stötts bort av samhället. Hennes högsta önskan i livet är att alla barn skall få en trygg och uppväxt, fylld med kärlek, uppmärksamhet och omtanke. I Snöänglar lyser allt det där med sin frånvaro.

Ja för som ni förstår är det här verkligen ingen solskenshistoria. Faktum är att inte en enda solstråle tränger igenom det kompakta mörker som är Snöänglar. Det är ett gränslöst tragiskt och utmattande men samtidigt uppslukande drama som beskriver vad som tyvärr är en verklighet för alltför många barn. Snöänglar är skriven av danska Mette Heeno och regisserad av svenska Anna Zackrisson. Svensk-danska samarbeten brukar ju borga för succé och det är mycket som är riktigt bra men det håller ändå inte hela vägen. Tyvärr lider serien ibland av ett lite väl uppenbart sensationssökande och balansen mellan huvudrollsinnehavare och biroller är också rejält ojämn, där vissa skådespelarinsatser är rent av skrattretande styltiga medan Josefin Asplund, Ardalan Esmaili och Maria Rossing ger allt, i varenda bildruta.

Snöänglar finns att streama på SVT Play

Omslagsfoto: SVT

Inlägget Snöänglar – Monumentalt mörker i svensk-dansk socialrealistisk dramathriller dök först upp på Onyanserat.

Att Nomadland plockade hem tre av de tyngsta kategorierna på årets Oscarsgala har väl inte gått någon förbi och precis som vanligt började diskussionerna direkt. Var det verkligen rätt film som vann? En fråga som förstås aldrig någonsin kan besvaras. För hur betygsätter man andras smak och vilken rätt har man egentligen att ifrågasätta andra människors tycke och smak? Nej, det är förstås en helt orimlig diskussion som enbart bygger på spekulationer och egna preferenser men den kommer heller förmodligen aldrig att dö ut och i ärlighetens namn är det ju rätt roligt att diskutera, komma med pekpinnar och placera sig själv i fokus. Den här gången var det dock en ganska enad front som slöt upp bakom Chloé Zhao. Den samlade pressen och publiken tyckte helt enkelt att hon och ingen annan låg bakom årets bästa film och regi. En annan stor anledning till att Nomadland vann så många hjärtan var förstås att Frances McDormand spelade den kvinnliga huvudrollen, en huvudroll som även den belönades med en statyett.

Redan nu, bara en vecka efter galan har filmen landat på Disney Plus och det är definitivt något vi vill se mer av. Högaktuella filmer som tidigt blir tillgängliga för streaming utan köp eller hyrtvång. Alla vi som redan betalar för en aktiv prenumeration. Oftast brukar de ju först hamna på iTunes eller SF för köp eller som hyrfilm men redan nu ligger den alltså fritt tillgänglig för alla med Disney Plus.

Nomadland är en sådan där film som man brukar kalla viktig. En film ”alla borde se.” Den bygger på verkliga problem och viktiga saker i livet. Som livets förbannade skörhet, kapitalism och gemenskap. Hur det är att leva på samhällets botten och att kräla i stoftet hos mäktiga konglomerat. Att aldrig kunna klättra upp för den där rangliga karriärstegen. Att lyckas ta sig halvvägs men sedan puttas ner av bolagsjättar som Amazon. Precis det händer Fern (Frances McDormand). Hon knegar på hos Amazon för minimum wage, tejpar lådor och lunchar med kollegor, tills den dagen kommer då det är dags för nedskärningar och streamlining av organisationen. Hon blir arbetslös och med det också hemlös, eller huslös som hon själv säger när kompisar från förr kommer fram och tycker synd om henne.

Hur hon gick från att en dag bli varslad till att de facto nu bo på vägen förklaras aldrig riktigt. Det är bara så. Hon har heller inget ont att säga om sin tidigare arbetsgivare och deras omänskliga metoder, och då syftar jag inte enbart till själva uppsägningen utan även allt annat som har kommit till allmän kännedom de senaste åren. Nej, det är vad det är helt enkelt. Hon uppskattar att hon ändå fick chansen att jobba för världens största webhandel och hon fick ju ändå lön. Ingen vidare lön men ändå, lön. Nu är förmodligen inte Zhao ute efter att plocka några politiska poäng eller lågt hängande åsiktsfrukter men nog är det märkligt ändå. Upplägget med att beskriva ett nomadliv ur ett närmast dokumentärt perspektiv men ändå aldrig ta ställning. Det blir i slutändan som en enda lång road movie som romantiserar den fria livsstilen men som då och då stannar till vid en rastplats för att botanisera lite i mänskligt lidande. Det är flera gånger jag känner att nu är vi faktiskt på väg någonstans. Nu händer det något viktigt. Något avgörande men icke.

Nu är det förstås inget fel på en film som inte förklarar allt för sin publik, det kan i många fall till och med vara att föredra men det blir problematiskt när Fern tvunget skall envisas med att leva som nomad och vi aldrig egentligen får reda på varför. Visst, kontexten finns där. USA är girigt. Bolag är giriga. Banker är giriga och längst ner i näringskedjan står den lilla människan men filmen handlar inte om det heller, eftersom den aldrig tar ställning och inte heller är en dokumentär, trots att Fern lever bland riktiga nomader. Då går tyvärr prettoalarmet hos mig. Att se Fern gå runt till person efter person och få deras svåra berättelser om livets orättvisor nedtryckt i halsen är tämligen svårsmält.

Fern är en änka som har mist sin man i cancer. Hon är ju också en hårdhudad och härdad människa och ger sällan efter för sentimentalt dravel men samtidigt ser vi att hon plågas. Det finns obearbetad sorg under den hårda ytan som aldrig har fått se dagens ljus och som nu ligger där i mörkret och skaver. Hon säger att hon vill göra rätt för sig, betala tillbaka till samhället men när hon väl välkomnat livet som nomad vill hon aldrig mer gå tillbaka. Inte behöva dansa efter andras pipor. Aldrig mer lånelöften. Aldrig mer bostadsrätt eller villa. Inga lönekuvert eller skattetabeller. I’ve been looking for freedom som David Hasselhoff sjöng en gång, och kanske är det så. Kanske börjar vi leva först efter att vi har skakat av oss våra kollektiva bojor. Kanske är hemlös och huslös inte samma sak ändå.

Zhao är duktig på att få varje berättelse att verka viktig. Hon drar sin stråke långsamt över känslosamma strängar och lyckas ständigt med konststycket att få en film som ofta liknar arthouse att kännas genuin. Och det är såklart svårt att inte känna empati över de levnadsöden som berättas här. Särskilt känslodrypande blir det när Fern träffar en 75-årig dam, Swankie som har obotlig cancer som nu har spridit sig till hjärnan. Hon berättar om sitt liv, om svalor och äggskal som landade på vattenytan. Poetiskt och sorgesamt. Men hon är ändå nöjd med livet hon fick.

Frances McDormand är som vanligt fantastisk men hon passar inte in. Som skådespelare passar hon förstås in, hon ser precis så där härjad och tagen ut som man kan förvänta sig hos någon som har levt ett hårt liv. Men det är just där skon klämmer. Hon lever flott med nästan en miljard på banken. De slantarna har hon jobbat ihop under många många år i en svår och hård bransch så det är såklart inget fel med det men hon har inte levt deras liv, inte ens i närheten och känns därför malplacerad trots ett sedvanligt engagerat skådespeleri. Nomaderna är å andra sidan inga skådespelare och det märks många gånger där dialogerna är fyllda till brädden med känslor men saknar allt vad teknisk leverans heter. Fotot från Joshua James Richards är förstklassigt. Miljöerna är karga. Folktomma ökenlandskap med den ena solnedgången vackrare än den andra. Välkomnande och hotfulla på samma gång.

Hade Nomadland varit en dokumentär hade den behövt ta ställning. Nu blir känslan mest att det är en uppvisning av utsatta människor, för och av mer privilegierade sådana. Det är förstås att måla med väldigt breda penslar men att McDormand som enda välbetalda och skolade skådisen skall lajva nomad sitter inte riktigt rätt hos mig. Eller nej, det finns faktiskt en skådespelare till. David Strathairn är också med på ett hörn som ett eventuellt kärleksintresse. Att filmen bygger på en dokumentär bok med undertiteln ”Surviving America” som handlar om hur den stora ekonomiska kraschen 2007 tvingade amerikanska medborgare från hus och hem skvallrar också om hur svårt det är att se ett välkända Hollywoodansikten i produktionen. Med det sagt så är Nomadland förstås ingen dålig film, den är definitivt sevärd och varken Zhao och McDormand skall skämmas över sina statyetter. Jag har bara personligen svårt att ta den på allvar när den hela tiden känns som en dokumentär men inte är det. Men sen var det ju det där med personliga preferenser, smak och bak och pekpinnar. För mig fanns det andra alternativ men jag förstår också varför Nomadland appellerar en amerikansk publik i allmänhet och en Oscarsjury i synnerhet.

Nomadland finns att streama på Disney Plus

Inlägget Nomadland – Frances McDormand lyser starkt i Oscarsvinnaren som borde varit en dokumentär dök först upp på Onyanserat.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt sägs det ju och Mäklarna är ett praktexempel på detta påstående. Jag har inte tänkt på Ulf Malmros briljanta serie Mäklarna alls, inte på många år men nu när jag har sett sex nya avsnitt kan jag inte sluta att tänka på det tomma båset. Det har gått femton år för mig sedan sist och livet har rullat på, som det gör för alla förstås. Framgångar och motgångar om vartannat, så där som livet är. Man faller, bryter ett höftben eller två men reser sig upp igen, redo för nästa fight mot tiden. En tid som inte har varit särskilt hygglig mot Kaj Modin (Kjell Bergqvist). Han står nämligen kvar på exakt samma plats i livet. Trampar ständigt samma vatten och lyckas liksom aldrig ta sig vidare. Han är märkbart äldre men lever fortfarande som om tiden stått still. Både för egen del men också i arbetslivet. Han vägrar konstant att ta sina ålderstecken på allvar och han är fortfarande samma cyniska mäklare, som i bästa fall kan beskrivas som klumpig, i sämsta rent av kriminell och han trånar fortfarande efter sin exfru Maggan (Lotta Tejle) och när en liten strimma ljus plötsligt börjar synas i den becksvarta tunneln släcks det omgående. Det är så Kajs liv ser ut nu, det är så det alltid har sett ut och det är förmodligen så det alltid kommer att se ut, tills den dagen allt är över.

Skall man tycka synd om Kaj Modin? Nej, det skall man nog inte. Han är inte direkt hederligheten personifierad så en rejäl portion karma har han nog slevat i sig genom åren och i den nya fristående fortsättningen fortsätter han på inslagen väg. Att ljuga och bedra och samtidigt ständigt lyckas lägga häpnadsväckande många krokben för sig själv. Men det gäller att ta för sig. Sätta sig själv i första rummet och strunta i andras behov. Framgång skapar man själv, åt sig själv. Man kan inte sitta i majsfältet och vänta på att blixten skall slå ner. Man får faktiskt poppa popcornen själv.

Få kan vara lika odrägliga och självgoda med så små medel som Kjell Bergqvist. Hans minspel är fenomenalt rakt igenom och hans alltför höga garv åt sina egna skämt är både enerverande och hysteriskt roliga. Grejen med Kjelle är att det där aldrig någonsin känns påklistrat. Det känns som om att han bara är sig själv. Kjell Bergqvist är helt enkelt Kaj Modin och Kaj Modin är Kjell Bergqvist. Det är ytterst sällan han inte är i absolut toppform och Mäklarna är utan tvekan inget undantag. Precis som i serien från 2006 så är han på hugget direkt i första bildrutan och när han sedan återförenas med energiknippet Cecilia Frode i rollen som Vilma blir det fantastiskt på riktigt. Hon droppar helt sonika in på Hagamäklarna en dag och kräver att få bli VD, något som Kaj naturligtvis ställer sig emot, med all tydlighet. Den arbetstränande Kevin (William Spetz) går honom också på nerverna. Å andra sidan, finns det något som inte går Kaj Modin på nerverna? Han lyckas förstås strula till allt direkt och snart är alla osams om allt och de bär sina samhällsok på skröpliga axlar. Det är gamla synder som förföljer dem än i dag och när vi nu träffar huvudpersonerna femton år senare är varenda myndighet efter dem.

I takt med att Hagamäklarna ändå börjar utvecklas som bolag, det ingen börsraket direkt, nej snarare små försiktiga baby steps så kommer det i alla fall in kunder genom dörren och vissa är till och med hyggligt stabila, vilket är en ny typ av klientel för verksamheten. Varje gång Kaj och Vilma åker ut på en värdering eller visning blir det såklart ödesdigert och den som såg originalserien kommer att känna igen sig direkt. Det är egentligen bara mer av samma men inte mig emot. Jag vill se stressen, pressen och bråken. Jag vill höra Kjell Bergqvist harkla sig för tionde gången i samma scen. Jag vill se Vilma stirra ner en blivande klient och jag vill se allt rasa runt omkring den katastrofala duon som drar fram över Stockholm likt en orkan av ständigt dåliga livsval.

Mäklarna fortsätter att vara hejdlöst underhållande och det är naturligtvis främst Kjell Bergqvists förtjänst. Han är kon i båset, det där kreaturet jag nu märker att jag faktiskt ändå har saknat. Det är sällan särskilt lyckat att gräva fram gamla kulturskatter efter en herrans massa år för att göra något ”nytt och fräscht”, hej Jönssonligan!  men här fungerar det utmärkt. Helt enkelt för att man håller sig nära originalet och använder sig av samma ensemble. Man krånglar inte till det och moderniserar inte bara för att det råkar ligga i tiden. Kort och gott. Man lagar inte det som inte är trasigt. Visst, utveckling är bra men ibland är ändå gammal äldst. Så är det här. Allt känns igen. Visst finns det nya karaktärer men de fungerar i storyn och Malmros och Bergqvist bjuder dessutom på ett antal riktigt vassa biroller som jag inte tänker spoila här!

Oavsett om du har sett Mäklarna tidigare eller om du är helt ny kan jag varmt rekommendera denna nya upplaga som snart har premiär på Discovery+

Mäklarna har premiär på Discovery+ den 7:e maj

Inlägget Mäklarna – Ny upplaga med Kjell Bergqvist i sedvanlig toppform dök först upp på Onyanserat.