Det är förstås varken ett särskilt originellt eller kontroversiellt statement att droppa så här år 2020, i en virtuell och augmenterad era där teknik-flosklerna står som spön i backen men när sci-fi och terror möts i perfekt symbios myser jag i mörkret och min redan överhettade CPU behöver kylas per omgående. Och när jag då får nys om något så gemytligt som en helt ny miniserie signerad Herr sci-fi-terror himself, Alex Garland är det bara att ringa och förvarna grannar, servicetekniker och störningsjour. Att det kommer att dreglas genom parketten och vrålas i högan sky står naturligtvis ställt bortom allt rimligt tvivel, frågan är bara hur kraftiga konvulsionerna kommer att vara och hur mycket mer påfrestning den här gamla känslomaskinen tål.

Två avsnitt av åtta har jag fått ynnesten att skärskåda och visst har det varit rökutveckling och nog har det både saliverats och gormats ymnigt under de inledande två timmarna. Visserligen inte enbart av godo men att påstå att jag ändå inte skulle vara till bristningsgränsen exalterad över fortsättningen vore ren och skär lögn. Garland och Devs berättar naturligtvis sin unika story men fans av serier som Mr Robot, Westworld och Black Mirror kommer icke att bli besvikna. Lite Twin Peaks-känsla på det också och euforin är total så här i inledningen.

Nu finns det av naturliga skäl inte särskilt mycket att analysera på ett djupare plan efter endast två avsnitt och dessutom ett digitalt löfte om en spoilerfri läsning för allmänheten men lite skall väl kunna skrapas fram i följande textrader. Den som kan sin Garland vet ju också att hans största styrka ligger i det visuella berättandet och inte nödvändigtvis i en stark grundstory. Tvärtom är den ofta rätt tunn när man väl skalat av den synnerligen pråliga ytan men vad gör väl det när upplevelsen griper tag i varje nervtråd och kastar mig in i ett artificiellt nätverk av mindfucks.

Det börjar vid köksbordet med kaffe och kryptering. De unga kodarna och tillika kärleksparet Sergei (Karl Glusman) och Lily (Sonoya Mizuno) är inte helt överens om styrkan hos vissa lösenord och whatnot och det surras lite binärt, cyberkriminalitet och allmänt kodknackande innan det bär av till jobbet i Silicon Valley och AI-företaget Amaya. Sergei står inför sitt livs viktigaste möte. Han har nämligen fått audiens hos Forest (Nick Offerman), en tech-guru och multimiljardär av klychigaste slag. Med en outfit som inte ens hade godkänts på Casual Friday och en förmodad kroppshygien som ligger betydligt närmare ”The Dude” i Big Lebowski än Jeff Bezos mular han i sig en sallad i det avskalade konferensrummet samtidigt som en live demo rullar på skärmen. Han skrockar förnöjt när fiktion möter verklighet mitt framför ögonen på honom och hans fåordiga kollega Katie (Alison Pill) och Sergei får omgående världens drömjobb. Alla i The Valley vill jobba på Devs. Så är det bara. Ingen vet vad det är eller vad Devs faktiskt gör. Ingen har heller en susning var företaget ligger eller vilka som knegar där men en sak är säker och det är att en anställning är en kodares allra våtaste dröm.

Delad glädje är alltid dubbel glädje och Lily blir förstås både lycklig och mäkta stolt över sin pojkvän som trots sina unga år redan har börjat klättra upp för den långa karriärsstegen. Hon sprider omgående ordet bland vänner och champagnen har knappt hunnit rinna genom strupen innan pojken är borta. Poff, bara så där. Efter första arbetsdagen. Enligt övervakningskamerorna lämnade han självmant området men har inte hört av sig sedan dess. Inga samtal, inga SMS, inga mail, inga IM, DM eller PM. Detta är natuligtvis inte likt Sergei som visserligen ibland kan nörda ner sig totalt i ettor och nollor men ändå alltid hör av sig. Lily börjar utreda på egen hand och kommer snart att ramla över diffusa ledtrådar som kräver teknisk expertis utöver det vanliga. Någon nappar på betet hon lägger ut men vem är det och vilket syfte har han? Och framför allt, trollar han eller har hon faktiskt kommit ett steg närmare sanningen?

Samtidigt lider Forest från traumatiska upplevelser från förr. Inga pengar i världen kan läka såren han inte kan låta bli att riva upp gång på gång men vad är hans roll i Devs och vad är hans och deras syfte egentligen? Varför har han låtit resa en enorm staty över ett barn som tittar ut över det lummiga skogspartiet där Amaya ligger?
Han hänger i förgyllda rum bland de vackraste av artificiella artefakter och retoriken är predikande. Han är fördömande, förlåtande och förtrollande på en och samma gång och Jesuskomplexet är ständigt närvarande. Frågan är bara hur bekvämt den där glorian egentligen sitter. Forest är kort sagt högst oklar och det kan man tacka Nick Offerman för. Han axlar den här rollen på ett storartat sätt.

Karl Glusman och Sonoya Mizuno både rör sig och pratar på ett närmast mekaniskt sätt och det går ibland nästan plågsamt långsamt att komma fram till en slutsats eller att ta sig från punkt A till punkt B men för egen del anser jag att det bidrar till den febriga känslan av att livet sakta raseras. Det ligger en spänning över hela produktionen som drar ner mig i en verbal molekylär misär och det här är verkligen Garlands territorium. Han behärskar ju det här så otroligt väl, de tre ”I:na” Teknologi, psykologi, terminologi. Det är creepy, det är vansinnigt snyggt och det är naturligtvis så mystiskt att ord inte räcker till. Rubbet är dessutom tonsatt till perfektion med en riktigt oskön mix av elektronisk hypnos och kyrkokörer.

Efter två avsnitt är jag såld. Jag är hackad och klar och om jag någon gång drömt om ett TED Talk där stämningen är riktigt dålig, vilket jag förmodligen också gjort så har jag fått det nu. Initialt är Devs en makalös techno-thriller som får mig att längta ohälsosamt mycket efter krypteringsnycklar, VPN-tunnlar, trojanska hästar och DDoS-attacker.

Devs har premiär på HBO Nordic 4 mars

Inlägget Devs – Mystik och dramatik i teknikdalen dök först upp på Onyanserat.

– Netflix ’Murica. Talar jag möjligtvis med nästa namnkunniga regissör sugen på att slänga ut sin senaste slätstrukna skräprulle på vår moderna plattform?

– Oh yes indeed! What up dog. Berg här, Peter Berg. Du vet, en och en halv bra rulle på meritlistan, resten ren dynga. Jag har en filmidé.

– Spännande… Hit me

– Alright, först av allt skall jag ha med mig min brother from another mother, Marky. Jag vet vad du tänker nu men innan du säger något. Vi är en enhet. Det är vi mot världen. A force to reckon with. Tillsammans är vi WahlBerg och visst har vi haft våra motgångar men vi fortsätter outtröttligt som tidigare. Det skall vara en ren standardstory. Något alla redan har sett i otaliga rullar sedan urminnes tider. Korrupta snutar i Boston. Mycket svordomar. Knytnävar och sanslöst stelt skådespeleri. Lite bromance, pajig 80-tals-action, krystade one-liners och trötta rockklassiker. Jag har även surrat lite med Post Malone, du vet rapparen. Han får en roll som fånge. Det gillar kidzen. Då får vi in lite modern feeling. Ansiktstatueringar och grejer. Det blir lajks på Insta. Jag tänkte även dra karaktärsskådisen Alan Arkins aktade namn i smutsen genom att ge honom en slentrian roll helt utan krav på engagemang. Eftersom han är gammal skall han hela tiden ha problem med modern teknik och påpeka detta högt. FaceTime skall vara lika komplext och svårt att greppa som kvantfysik och svarta hål. Tro mig, det är verkligen skitkul! Folk kommer att ligga dubbelvikta hemma. Vi stavar lobster LOBSTAH också i en scen. Det gillar kidzen. #LOBSTAH kommer naturligtvis att trenda.
Ja, nej men det är väl i princip det. Vad tror du?

– Asså, det låter ju lite tunt men med tanke på hur mycket annat skräp vi har slängt ut i filmväg på sistone så varför inte? Vi kör! Alltid är det någon uttråkad stackare som trycker på play.

Om man nu inte har legat under en sten de senaste veckorna, vilket väl Folkhälsomyndigheten i och för sig mer eller mindre förespråkar vet man att man bör stanna inomhus. Men vad gör gemene man dag efter dag när utegångsförbud light råder? Svaret är enkelt. Man streamar. Förstås. I pandemitider kan nämligen det moderna mediet vara skillnaden mellan tolv timmar av total tristess och en dugligt dräglig dag men som med allt annat i livet gäller det att välja rätt. Att man lägger sina karantäntimmar på något av värde, något som ger tillfredställelse för själen så att man inte blir sittande med något så häpnadsväckande uselt som Netflixrullen Spenser Confidential.

Nu borde kanske kombon Peter Berg och Mark Wahlberg signalera rött i sig, två herrar som inte direkt strösslat mästerverk över marknaden i modern tid, snarare precis tvärtom men risken är ändå överhängande att man låter nostalgi segra över logik och ger Spenser Confidential en chans. Något man bittert kan få ångra.

Spenser (Mark Wahlberg) är en synnerligen sur polis i Boston, såklart. Han kastas i finkan efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara en korrupt skitstövel, såklart. Efter fem års avtjänat straff muckar Spenser från kåken och redan samma kväll mördas tidigare nämda korrupta skitstövel till polisbefäl, såklart. Det krävs sannerligen inget geni för att räkna ut var filmen tar vägen nu. Det är dags för Spenser att på egen hand lösa det mest uppenbara mordfall ruttade manusförfattaren Brian Helgeland någonsin kastat ur sig. Eller ja, inte riktigt på egen hand. Till sin hjälp har han Hawk (Winston Duke), en före detta boxare och sin gamla coach Henry (Alan Arkin) och tillsammans utgör den omaka trion lejonparten av det humoristiska inslaget i den här katastrofala röran till thriller, slapstick-komedi och buddy-cop-rulle. På pappret i alla fall. I verkligheten är det allt annat än roligt och att Spensers före detta flickvän Cissy (Iliza Schlesinger) enbart har fått svordomar och ett allmänt aggressivt beteende att jobba med i sin del av manus gör det hela förstås ännu mer tragiskt.

Faktum är att filmens komiska höjdpunkter snarare återfinns i de mer seriösa scenerna. Som när grupper av parodiskt klyschiga korrupta poliser ständigt dyker upp bara för att vråla “Get the fuck out of Massachusetts!” eller helt sonika hoppar på Spenser i en irländsk sportbar till de högljudda tonerna av ”Sweet Caroline” eller min personliga favorit när Spenser springer över en snubbes gräsmatta och plötsligt blir anfallen av en schäfer. Från ingenstans kommer vovven flygande och den följande brottningsscenen resulterar i rikligt med ofrivillig humor.

Som gammal boxare gillar Spenser att låta nävarna tala. Kan han välja en rejäl knogmacka framför skjutvapen gör han det, varje dag i veckan. Faktum är att han i en annan hysteriskt underhållande scen faktiskt har en laddad pistol i näven men av outgrundlig anledning beslutar han sig för att inte gripa eller oskadliggöra den obeväpnade skurken som står framför honom. Istället lägger han sonika ner vapnet och hoppar på buset med sina bara knytnävar, något som givetvis resulterar i att Spenser åker på rejält med däng själv och förövaren flyr. Nämnde jag att Spenser var polis? Nu spelar det förvisso mindre roll då han egentligen bara sällar sig till skaran odugliga väktare av lagen. Här finns nämligen ingen aktiv polismyndighet överhuvudtaget. Bostons samlade poliskår i Spenser Confidential är antingen korrupt eller totalt likgiltig. Det finns inget däremellan. Det är svart eller vitt och ingen verkar heller styra över verksamheten. Ingen straffas, ingen hyllas. Vansinnet rullar bara på. Machete inne på en fullsatt snabbmatsrestaurang? Don’t mind if I do!

Föga överraskande är ett av filmens största dilemman att det här är Wahlberg show. Rakt igenom. Det är så mycket Mark Wahlberg att det står mig upp i halsen och med ett så pass tunt manus att luta sig mot klarar han helt enkelt inte av att bära ansvaret. Tittar man på hans största stunder, i filmer som The Fighter, The Departed, Three Kings och Boogie Nights så har storyn förstås varit ramstark men han har även delat ansvar med andra starka skådespelare. När Mark Wahlberg själv skall stå för underhållningen faller det ofta platt. Han har helt enkelt inte den kvaliteten eller bredden. Det blir det vanliga. Ömsom förvånad, ömsom förbannad, sanslöst stelt och en rejält stolpig dialog på det. Spenser Confidential är inget undantag. Mark Wahlberg är precis så där trist som bara han kan vara. Han har två ansiktsuttryck genom hela filmen och det vet ni alla hur det ser ut vid det här laget. Det spelar ingen roll om det är en komedi, drama eller skräckfilm. Förvånad och förbannad funkar i allt. Nu borde det förvisso ändå kunna flyga hyfsat i en rulle där både stubin och manus är skrämmande korta men jag tröttnar snabbt och längtar istället efter solen utanför.

Spenser Confidential är först och främst en fullständigt intetsägande och slätstruken upplevelse som varken gör till eller från. I sina bästa stunder är det bara onödigt slöseri med värdefull tid men i sina sämsta stunder är den så outhärdlig att jag funderade länge och väl på om jag inte skulle tända eld på soffan och sitta kvar till the bitter end. Det hade med all säkerhet varit mindre smärtsamt.

Spenser Confidential finns att streama på Netflix

Inlägget Spenser Confidential – Enfaldig och enkelspårig actionrulle utan schvung dök först upp på Onyanserat.

Efter sex månader utan påkostade Hollywoodrullar slår Christopher Nolan näven i bordet och proklamerar bryskt att nu får det räcka med karantänstreaming i mjukisbyxor och fullt dagsljus. Det får helt enkelt vara nog. Vi sätter punkt här, går hen ur huse och tar tillbaka biosalongen.
Det är dags att kompensera för förlorad tid och därmed vräka på med allt det där vi försakat.
Sex månaders blockbustertorka skall därför omgående tryckas i ansiktet på en ringrostig publik som hade behövt både excelark, miniräknare och wikipedia för att kunna hänga med i en lika imponerande som förvirrande upplevelse.

Nolan har aldrig varit känd för att ta den enkla vägen eller att vara särkilt low-key. Kan han leverera ett invecklat manus och samtidigt vräka på för allt vad tygen håller så gör han precis det, och för det kommer jag att vara honom evigt tacksam. Det är naturligtvis nödvändigt i en bransch som mer och mer har snöat in på superhjältar och remakes. Vi behöver helt enkelt regissörer som tänker high risk – high reward men frågan är om inte Christopher Nolan anno 2020 har blivit lite för mycket Nolan för sitt eget bästa och förvandlats till sin egen skapelse. I Tenet har han simmat vilse i sin egen DNA-pool och plaskat runt genom både tid och rum. Han lever i det förflutna i framtiden. Låter det där onödigt krångligt och vetenskapligt dubiöst? Kunde jag ha förklarat innebörden med betydligt färre och enklare ord? Klart jag kunde ha gjort det men jag valde helt enkelt att låta bli för att kunna låta pretentiös och addera lite extra innehåll i min publikation och där har du Tenet. Ordbajseri och utfyllnad en masse. På gott och ont.

Det går att urskilja ett mönster nu. I Tenet berättas storyn baklänges men ändå inte, precis som i Memento. I Tenet ställer Nolan existensiella frågor, vänder och vrider på verkligheten och lajvar vetenskapsman, precis som i Inception och Interstellar. I krigseposet Dunkirk fick han blodad tand när det kommer till storslagna slagfält och den erfarenheten nyttjas på bästa tänkbara sätt även i Tenet.

En illa bevarad hemlighet är att Nolan alltid har velat göra en Bondfilm men jag gissar på att han helt enkelt tröttnade på att sitta på avbytarbänken och vänta på sin tur. I bakvattnet av Corona tänkte han nog att det här kanske är sista chansen. Vem vet hur möjligheterna ser ut om bara ett år från nu? Nej, skall det Bondas så skall det nog Bondas nu. Ett faktum som blir något problematiskt med ett manus som redan är till brädden fyllt med influenser från både hans egna filmografi och verk som Terminator, Tillbaka till Framtiden, Looper och Edge of Tomorrow. För att nämna några.

TEXTEN NEDAN INNEHÅLLER SPOILERS!

Det smäller direkt. Jag hinner inte ens sätta luren i flygplansläge innan nationaloperan i Kiev exploderar i en kaskad av sten och glas samtidigt som Ludwig Göranssons magnifika domedagssymfoni krossar mina arma trumhinnor men det enda jag kan tänka är, ”Oh yes! Here we go again. Klassisk Nolan. Gotta love it!”
När jag sedan får reda på att den namnlösa CIA-agenten spelad av John David Washington måste resa land och rike runt och genom tid och rum för att leta upp diverse undangömda objekt från framtiden, objekt som i sin tur kan förflytta sig bakåt i tiden jublar jag inombords. Det är som att återförenas med en gammal vän man inte sett på år och dar. Allt kommer tillbaka. Man hänger en gång och det är som att man aldrig skiljts åt. Christopher Nolan är den där polaren som återvänder förändrad men ändå är precis likadan. Ända tills man märker att han har gått och blivit pretto vill säga. Då ryggar man tillbaka lite och skepticismen slår till.

Nu börjar nämligen resten av filmen och därmed också ett sällan skådat sammelsurium som i slutändan skall komma att kretsa kring Jordens undergång, minutiöst orkestrerad av en svårt kränkt narcissistisk man som istället för att låta sin förtryckta fru gå tänker invertera hela världen och därmed utplåna allt liv. Det är en undergång som såklart måste förhindras av ovan nämnda namnlösa CIA-agent. Men för att lyckas med detta måste vår protagonist utan namn, som för enkelhetens skull nu får heta Conny i resten av recensionen genast lägga all logik åt sidan och omfamna en verklighet man med största sannolikhet inte får lära sig i Langley. Det är dock inga större problem med det. Conny ser knappt förvånad ut när en pistolkula helt plötsligt hoppar upp i hans hand eftersom den redan fallit på bordet, ja fast i framtiden då.

Men hur är det egentligen med det där? Kan ett objekt finnas i nutid men ändå färdas bakåt i tiden trots att resten av världen rullar på som vanligt? Om detta tvista förstås de lärde och det är också här Nolan så smått börjar slå knut på sig själv när han laborerar fritt med naturvetenskap, teknik och psykologi. När han öser på med högteknologiska prylar från framtiden som kan invertera objekt samt svänger sig med teoretiska teorem, såsom the grandfather paradox. Det vill säga att en person skulle kunna resa bakåt i tiden, innan dennes föräldrar var födda och döda sin farfar för att på så vis omöjliggöra sin egen födsel.
Det har bara gått en halvtimma av dryga två och en halv när jag känner hur min karantänkokta hjärna, som inte ens har orkat lösa ett Sudoku på senare tid förgäves försöker analysera de tvära kasten. Jag stoppar undan ”faktan” gällande tidsresor för stunden och koncentrerar mig på nästa utmaning. Nu skall det nämligen resas igen. Dock geografiskt den här gången. Och som det skall resas sen. För i sann Bondanda skall vi helst hinna avverka samtliga världsdelar innan eftertexterna rullar.

I Indien fiskar Conny upp den lika svala som slipade britten Neil (Robert Pattinson) för ett snabbt B & E hos en synnerligen välbevakad vapenhandlare, där värdefull information kring de inverterade kulorna kan samlas in. Sedan kvickt vidare till London och en finlunch med Nolans egna go-to Sir, Michael Caine, som i sin tur leder Conny vidare till nästa vapenhandlare, en rysk oligark och hans fru. Han behöver snacka med den där oligarken men för att kunna få till ett möte med Andrei (Kenneth Branagh) måste han först hjälpa frugan Kat (Elizabeth Debicki) att komma ifrån sin misshandlande make genom att bland annat flyga till Oslo och köra ett jetplan genom en terminal för att under pågående kaos kunna stjäla en förfalskad Goya. Lyckas han med det konststycket får Conny möjlighet att deltaga i ett hetsigt första affärsmöte med Andrei, ett möte som naturligtvis inte äger rum på ett simpelt kontor utan på en katamaran i full fart utanför Danmarks kust. Efter det bär det av till Estland där mystiska objekt av någon anledning transporteras i en brandbil och därmed kan stjälas medelst biljakter genom flera dimensioner, baklänges och framlänges, nu, då och i framtiden. Några korta stopp i Italien och England igen för pressad middagsbjudning och diverse gangsteruppgörelser genom tid och rum.

Det är sanslöst vackra miljöer vi bjuds på under den här trippen. Problemet är bara att vi har så otroligt mycket att annat att tänka på med inverterade bomber, algoritmer, portaler och profetior att vi aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta ordentligt av en magisk vy över Amalfikusten. Samma sak med de maffiga actionscenerna. Det är en koreografi som doftar ljuvligt av både Matrix och Terminator men mitt i en fight där någon får ett rivjärn i ansiktet kommer jag på mig själv att sitta och tänka på Pi. Mitt i ett fullskaligt krig funderar jag på vilka engelska palindromer förutom Tenet jag kan komma på. Inte särskilt många var svaret när jag plötsligt inser att filmen har svängt 180 grader igen och vi är tillbaka på ruta ett.

Skådespeleriet är stabilt rakt igenom men förutom Robert Pattinson imponerar ingen på mig nämnvärt. Det finns ingen sådan där riktigt ramstark karaktär som verkligen sticker ut. De gör vad de skall men inte så mycket mer. Washington är 007-cool och Debicki gör vad hon kan med sin begränsade karaktär som dessutom ständigt skall driva storyn framåt, utan att avslöja för mycket. Branagh är sedvanligt träig och överdramatisk och denna gång tvingas han även brottas med en rysk accent som ställer till det då och då. Han ligger ständigt på gränsen men det blir aldrig parodiskt. Pattinsons Neil däremot. Där har vi en klassisk Nolan-karaktär. Mystisk, subtilt plågad och med en högst oklar agenda.

Tenet är en svår film att älska. Den är kaotisk och rejält utmanande men samtidigt går det inte att blunda för att den är både tekniskt imponerande och genuint underhållande. Visst är storyn onödigt krånglig med hejdlösa mängder utfyllnad men jag kan heller inte låta bli att känna stor respekt för en regissör som lyckas ta en så gammal och i grunden simpel berättelse och fylla den med så mycket psuedovetenskap, komplicerade sidospår och oväntade vändningar att jag får ligga hemma med träningsvärk i Googlefingret i flera dagar.

Tenet hade biopremiär 26:e augusti

Inlägget Tenet – Komplexitet och absurditet i snygg symbios dök först upp på Onyanserat.

Vi har haft en svår relation genom åren, svensk polisfilm och jag. Det är verkligen inget att sticka under stol med. Som den crime junkie jag är vill jag ju så gärna att svenska kriminalrullar och serier skall spela i samma liga som britterna och danskarna med sina mörka, tunga och välsnickrade atmosfäriska verk med magnifikt skådespeleri men det är synnerligen sällan jag får avnjuta en sådan stor stund i den svenska soffan. Istället är det löpandebandprincipen som gäller där kvantitet före kvalitet ständigt prioriteras. Degen skall in, till varje pris. Om det så skall mjölkas franchise tills både hjärnor och hjärtan är tomma. Idéerna är slut för länge sedan och nu är det bara välbekanta namn i nya uniformer som sveper förbi i en generisk, trött kriminalgåta vi redan sett. På en annan streamingtjänst, med andra namn och andra uniformer.

Nej, vill man ha genuint svenskt krimmys är det inte mycket att välja på. Man får helt enkelt förflytta sig bakåt i tiden, till en annan era, en annan berättelse. Det har, enligt undertecknad gjorts tre riktigt bra svenska polisfilmer genom åren. Och då menar jag riktigt bra. Inga kompromisser, inga halvmesyrer, inga good enough. Bara ett riktigt förbannat tätt polisdrama rakt igenom, robust och rafflande. Utan att krångla till det. Enkla storys med tillfredställande slut och inte minst ett realistiskt polisarbete. Vi snackar naturligtvis om Mannen på Taket, den svårt underskattade I Lagens Namn och sist men sannerligen inte minst, Mannen från Mallorca.

Baserad på Leif GW Perssons roman Grisfesten står det klart redan från första scenen att det här är något utöver det vanliga. När Stockholmspolisen ryckte ut år 1984 fick buset nämligen påhälsning av två härförare, två titaner, kort och gott, två Göteborgare. Och vilka Göteborgare sedan. Har det någon gång i svensk polisfilmhistoria funnits två så tajta buddy cops som Sven Wollters Jarnebring och Tomas von Brömssens Johanssson? Nej, inte ens i närheten skulle jag vilja påstå. Inte om du frågar mig i alla fall. Det är så mycket värme, humor och personkemi i deras övertygande skådespeleri att jag inte ens funderar över varför två Göteborgare har hamnat på Stockholm 6. Det spelar liksom ingen roll. Jag köper allt de gör och säger, med hull och hår. När Johansson plötsligt berättar att han slutat äta på Donken för att inte gynna ”det internationella monopolkapitalet” tänker jag att det var precis så det surrades i de estetiskt överlägsna svartvita polisbilarna med klassiska saftblandare på taken. När Jarnebring ständigt driver sin burdusa chef Dahlgren, spelad av kanske branschen bästa röst då när det begav sig, Ernst Günther tänker jag att det var så det var då. Det var högt i tak och härdad hud. Det var vidöppna spjäll i PK-ventilen. En polismästares kontor såg ut som en polismästares kontor, inte som en inglasad nattklubb. Inga stöddiga krimmare med fancy pants, PT-frilla och klippkort på gymmet. Nej, det var blek hy, köksfrisyrer, rökning inne och slitna konsultdojor som gällde och när Johansson i en ytterst obekväm scen erhåller ett par bruna strumpor av sin exfru till flimret av Kalle Ankas Julafton på tjock-TVn känner jag ångesten krypa på. Han kan inte vänta på att få fly fältet. Bort från ett gammalt bortkastat liv, bort från ny make. Bort från skilsmässobarn, bort från Kalle Ankas djungelexpedition. Han sitter redan i ytterrock och när Jarnebring dyker upp som en räddande ängel på garageuppfarten flyger han ur soffan och kastar sig in i bilen. Det är tyst en stund, sen frågar Jarnebring, ”Fick du strumpor också?”  ”Ja. Nylon.”

Och vilket polisarbete sedan. När man jagade buset gick man bara ut och haffade vederbörande. Inga långdragna planeringsmöten, digitala spår och träning av insatsstyrkor som upptog halva speltiden. Behövde man en snubbe som hänger på Plattan så åkte man helt enkelt ut och hämtade en snubbe som hänger på Plattan.

Det börjar med ett väpnat rån mot ett postkontor i centrala Stockholm och bara ordet postkontor andas ju en del nostalgi. Johansson springer efter rånaren men tappar spåret när gärningsmannen springer genom en skola. En utredning startas och det som först ”bara” såg ut att vara just ett rån mot ett postkontor skall snart visa sig ha betydligt fler förgreningar och kopplingar. Hela vägen upp till justitieministern för att vara exakt och här kan man tycka att det finns vissa likheter med den så kallade Geijeraffären. GW påstod att det inte var så men den förklaringen lämnar mig kall. Det är helt enkelt alldeles för många gemensamma nämnare och även om Call Girl grävde betydligt djupare i storyn så förstår man ju att det här är en tydlig pik till alla som ljög när affären uppdagades. Hur som helst är det många ryggar som skyddas när skyldiga skall pekas ut och många spår är också högst vilseledande. Dock leder ett av dem fram till den svettiga biljakt genom ett snöslaskigt Stockholm, som senare skulle komma att bli måttstocken för hur man brände gummi i Volvovagn på åttiotalet. En biljakt som dessutom avslutas med Jarnebrings fantastiska replik, ”Vem tror du du é, Bullitt, eller?”

Bo Widerberg levererar i vanlig ordning en film som är fri för tolkning. Ingenting är så där övertydligt och irriterande pedagogiskt som det ofta är i dagens filmer. Man får helt enkelt lägga ihop pusslet själv ibland. Låta hjärnan jobba lite för belöningen. Vill man att filmen skall handla om Geijeraffären så kan den göra det. Vill man inte det så går det lika utmärkt att avfärda berättelsen som ett rent sammanträffande, en slump helt enkelt. Mannen från Mallorca funkar precis lika bra för det. Själv tycker jag att det är uppfriskande och det känns märkligt fräscht, då filmen trots allt är från 84, med en film där man får gå och fundera lite. I ett par dagar, veckor, till och med år. Varje gång jag ser om Mannen från Mallorca upptäcker jag nämligen något nytt. Något jag inte direkt kan säga om dagens svenska kriminaldramer.

Så var allt bättre förr? Nej, så är det nödvändigtvis inte alls förstås men en sak var i alla fall bättre förr. Svensk polisfilm.

Mannen från Mallorca finns att streama på C More

Fotocred omslagsbild: SF

Inlägget Önskerecension – Mannen från Mallorca dök först upp på Onyanserat.

Då var vi där igen. På absoluta rock bottom. Och här sitter jag. Hulkande i ännu ett maritimt vredesmod och bottenlös besvikelse. Som vanligt efter en hajfilm alltså. En vilsen och förtappad själ, förgäves sökandes efter det som en gång flytt.
Och det var ju över fyra decennier sedan nu. En vithaj på 9 meter. En vithaj som var så långt före sin tid att ingen lyckats hitta den igen trots 45 gånga år och omkring 200 försök med allt från snöhajar till mekaniska Megalodons.

Nu hade jag förstås inga höga förväntningar när det gäller Deep Blue Sea 3 med tanke på hur oändligt usel tvåan var men ändå. Det finns så otroligt mycket FOMO man måste ta hänsyn till här. Hoppet som aldrig dör för oss. Vi med evig vemodig kärlek till haj på filmduk. Vi som aldrig kommer att ge upp hoppet om en ny jawsome hajrulle, något vi innerst inne vet att vi förmodligen aldrig kommer att få uppleva. Eller förmodligen föresten. Det kommer aldrig att ske. Det är lika säkert som amen i kyrkan det. Men det spelar ingen roll, allt det där. Oförtrutet fortsätter vi att jaga den där första kicken av sågtandade tänder, blodfyllt hav, en fena och duuuunnnn duun… duuunnnnnnnn dun dun dun dun dun dun dun dun dun dun dunnnnnnnnnnn dunnnn. Oförtrutet söker vi lyckan, i varenda digital vrå efter något som nappar och svältfödda och smått desperata fiskar vi upp den ena risiga hajrullen efter den andra.

Jag vet ju, för jag har varit där så många gånger nu. Bokstavligen hundratals gånger och ibland kan jag ju själv inte låta bli att undra. Vad driver en människa till att se varenda genomrutten produktion bara för att det råkar dyka upp en haj eller liknande avart i den. Nope. Det finns inget bra svar på det, tyvärr. Jag vet bara att min hjärna även denna gång sa nej men att mitt hjärta samtidigt skrek ja och att jag därför åter sjönk ner i soffan för ännu en hajrulle av sämsta sort.

Ni som såg Deep Blue Sea 2, ni har mitt djupaste deltagande. Det var, som ni vet en synnerligen smärtsam upplevelse som med stor sannolikhet fortfarande plågar många stackars offer i sömnen. Att vakna kallsvettig mitt i natten efter att ha återupplevt infantila plaskscener med kraftigt rabatterade hajar, höga på super drugs är inget man önskar sin värsta fiende. Inte de där pirayorna som lät som delfiner och kattungar heller för den delen. Det var helt enkelt en jävla mardröm. Rakt igenom.

Av någon outgrundlig anledning, det var ju inte direkt så att Deep Blue Sea 2 renderade något utmärkande klirr i kassan, så är alltså trean här redan nu. Och döm om min förvåning när jag upptäcker att det är bättre. Vi snackar dock ytterst marginellt. Procentuellt närmast insignifikativt. Fortfarande inte bra. Inte det minsta bra men ändå bättre. Det svajar alltså fortfarande, rejält. Bara så att ingen av er sitter där och bygger upp några förväntningar.

Storyn i Deep Blue Sea 3 är föga överraskande rejält återanvänd. Inte bara från den egna franchisen, där man i förra filmen recyclade allt av tillstymmelse till substans utan i princip alla hajfilmer någonsin. Ni vet ju vid det här laget, hur det funkar. På pappret briljanta forskare som trots både lovord och tungt CV alltid lyckas fucka upp big time och omgivna av en ensemble av idioter sedan försöker att ställa allt till rätta genom att döda random superhaj. Denna gång är det marinbiologen Emma Collins (Tania Raymonde) som får jaga både haj och lajks på sociala medier.

Hon har satt upp shop någonstans i Indiska Oceanen för att studera vithaj men aldrig får man vara riktigt glad. Hon hinner knappt lägga ifrån sig sin selfie stick innan ett gäng ilskna tjurhajar glider in i bukten. Nu är förstås goda råd dyra eftersom de sitt namn trogna är rejält tjuriga och inte alls drar sig för att kalasa på Emmas kollegor. Eftersom en olycka sällan kommer ensam dyker snart tidigare nämnda forskare upp. Det skall förstås visa sig att de har experimenterat på hajarna som nu är både snabbare än en EU-moppe och smartare än en femteklassare. Naturligtvis är en av dessa också Emmas ex, alltså inte hajen då utan forskaren och det var ett stökigt uppbrott fyllt av lögner. Något som förstås inte hindrar Richard (Nathaniel Buzolic) från att fortsätta ljuga Emma rätt upp i ansiktet när hon kräver svar gällande hajarnas något eljest beteende i bukten.

I övrigt är det i princip samma gäng som vanligt som får agera potentiell fiskmat. Unga människor med irriterande manér. De sitter framför skärmar och CSI-zoomar in prylar på planktonnivå, skyller allt på klimatkrisen och hånglar när tid finnes. Tillsammans har de också vårdnaden av en egen liten haj som de psuedovetenskapligt studerar för att sedan kunna droppa någon totalt orimlig förklaring till stötestenar forskare filosoferat över i århundraden. Jag kan knappt vänta på att få se dem bli uppätna.

När det äntligen blir dags för lite seriös shark time så kan ord knappt beskriva hur besviken jag blir. Inte över manus, det är som det är och följer varje fastställd norm när det kommer till havererat hajvåld men animationerna… Herregud. Här får jag god lust att kasta mig själv överbord i hajfyllt vatten, iklädd endast Lady Gagas köttklänning och plaska hysteriskt. Bara göra slut på lidandet.

I vanlig ordning när det kommer till B-filmer med hajtema är det i slutändan egentligen bara en illa förklädd slasherrulle där högljudda, naiva ungdomar i bikini lämnar sin trygga plats i livet för att bli brutalt slaktade på löpande band. Det är visserligen inte lika vältelegraferat vilka som faktiskt dör den här gången men det spelar å andra sidan ingen roll eftersom de lämnar noll intryck och därmed heller inte lyckas tjäna in några sympatipoäng.

Som i de flesta hajrullar är fotot ett av de få glädjeämnen som erbjuds. Oavsett om man befinner sig ovanför ytan eller under vattnet är det helt enkelt ljuvligt vackert och fler än en gång kommer jag på mig själv med att drömma mig bort. Till en svunnen tid, innan karantän och annat globalt elände. Tyvärr förstörs detta magnifika naturfoto av tidigare nämnda specialeffekter från reabacken. Något som också gör att all eventuell känsla av skräck helt uteblir. Det går helt enkelt inte att ta på allvar och då är den kokta hajen rökt, för egen del i alla fall.

Nej, då återstår väl bara att stålsätta sig inför Deep Blue Sea 4. Skall vi gissa på att den dyker upp 2021 med samma trötta story igen?

Deep Blue Sea 3 finns att köpa och hyra på iTunes

Inlägget Deep Blue Sea 3 – Hajar som svajar dök först upp på Onyanserat.

När det stod klart att HBO skulle ge sig på en nyinspelning av den gamla maratonserien från 50 och 60-talet var det många som reagerade. Man samlades väl egentligen i tre olika läger och så här efter första säsongen av Perry Mason står de flesta fortfarande kvar vid sina initiala intryck och åsikter. Hyllningar eller raseri. Ofta det ena eller det andra. Inte särskilt många ligger i den så kallade mittfilen.

Vi som är tillräckligt gamla för att veta vem Perry Mason var men ändå för unga för att ha orkat / hunnit trycka 300 avsnitt av originalserien. Vi trillade väl inte av stolen direkt men var generellt sett ändå lite smått exalterade nu när vi äntligen skulle få möjligheten att uppleva en av de mest inflytelserika serierna någonsin i modern tappning. See what the fuzz was all about så att säga.

Sen har vi förstås tablårävarna, alla som var med när det faktiskt begav sig och satt bänkade med TV-guiden varje gång Raymond Burr fyllde den svartvita rutan med sin imposanta kroppshydda. Många var rejält skeptiska och ville absolut inte se ännu en nationalhjälte och ikon falla i den trista remakefällan. Let sleeping dogs lie så att säga.

Sist, de som inte ens hört talas om Perry Mason överhuvudtaget. I regel en yngre generation som skaffat HBO primärt för Game of Thrones. De brydde sig väl inte nämnvärt. Whatevah så att säga.

Men oavsett vilket läger man tillhör så har man någon tillhörighet till Perry Mason, även om man kanske inte vet om det själv. Det är nämligen så att utan Perry Mason, ingen Law & Order. För vem, oavsett generation har inte någon gång legat hemma på soffan och prokrastinerat sina åtaganden, vare sig det gäller att måla husfasaden eller städa sitt rum när signaturen plötsligt ljuder genom rummet och den välbekanta loggan långsamt glider in från ovan för att slutligen lägga sig tillrätta på en helsvart bakgrund. Ett intro tätt följt av en leende Christoper Meloni, en allvarsam Mariska Hargitay eller en djupt bekymrad Vincent Philip D’Onofrio i närbild. Beroende på vilken spin-off.

Faktum är att hela genren ”courtroom drama” är sprungen ur Perry Mason. För även om originalserien nu har över sextio år på nacken så började det mycket tidigare än så. Redan på 30-talet skrevs den första boken och i anslutning med detta släpptes också sex stycken filmer baserade på nämnda bokverk och på detta följde även otaliga radiosändningar. Det sägs till och med att Mason inspirerade John Grisham att plugga juridik så vem vet, det är mycket möjligt att Grisham hade valt att skriva om något helt annat än rättegångar och då hade vi aldrig fått se Matt Damon och Danny DeVito kriga i rätten i Regnmakaren, eller Matthew McConaughey och Sandra Bullock, kämpa för Samuel L Jacksons liv i Juryn. Eller där allt en gång började, Tom Cruise och hans grävande i den mystiska Firman.

Om Perry Mason anno dazumal var ett rent rättegångsdrama där man löste ett fall per avsnitt, i en rättssal är den nya tappningen snarare en regelrätt kriminalare, utspridd över en hel säsong med mycket utredning och vissa inslag av rättegång. Baserad på en verklig historia där ett kidnappat spädbarn mördas i samband med överlämnad lösensumma sätts tonen direkt. Det är mörkt, brutalt och groteskt. Samtidigt räds man inte för att belysa samtida samhällsproblematik med polisbrutalitet, rasism, utanförskap och marginalisering och trots att serien utspelar sig på 30-talet är det mycket som tyvärr i allra högsta grad fortfarande lever kvar i vårt så kallade moderna samhälle. I en scen dödar en polis en man genom att stå på hans hals, vilket förstås väcker en hel del känslor.

Perry Mason (Matthew Rhys) är en privatspanare av klassiskt snitt. Ni kan typen. Dekadent, hårt krökande, inga pengar, utan kärlek men med mycket lidande och en hel del självömkan i bagaget. Då och då blir han anlitad av högljudde advokaten EB (John Lithgow) och hans delägare med nerver av stål, Della Street (Juliet Rylance). Vid sin sida har Mason sin ständiga vapendragare Pete Strickland (Shea Whigham), en man vars moraliska kompass svajar betänkligt men som samtidigt bär runt på ett hjärta av guld och utan tvekan skulle ta en kula för sin bästa vän. Mason bor på sin farm, som gått genom arv i generationer. Han har inte råd att betala amorteringen och det är redan beslutat att den kommer att tas från honom. För att förtränga detta trista faktum dricker han billig whisky och har villkorslöst sex med piloten Lupe (Veronica Falcon).

När allt är som absolut sämst dimper det ner. Det största fallet i stan. En kidnappad baby hittas död på Angels Flight, ni vet den där fräsiga linbanan i Los Angeles man har sett i så många filmer vid det här laget, nu senast i La La Land. Föräldrarna Matthew (Nate Corddry) och Emily Dodson (Gayle Rankin) får se hela sin värld raseras men de har heller ingen aning om vem som skulle kunna göra något sådant här mot dem.

Men den enes död är som bekant den andres bröd och Mason börjar därmed att gräva i det förflutna, som snart skall visa sig leda till både sekter, lögner och svek. Emily är både moder och kvinna och anses därför vara den mest skyldiga när allt skall summeras och hon blir därmed också åtalad för mord med hängning som påföljd. När konstapel Paul Drake (Chris Chalk) upptäcker stora hål i bevisningen och att betydligt mer står på spel än vad man först trott påbörjas ett systematiskt trakasseri. Drake är nämligen svart och har ingen talan bland vita män. Han gör därför bäst i att genast ändra sin utsaga innan någon råkar illa ut. Både poliskår och åklagare har sina fickor fyllda av blodspengar och de kommer att göra allt för att hindra sanningen från att komma fram. Kvinnor, barn och minoriteter kan därmed utan problem offras på girighetens altare. Det är nu upp till Perry Mason och hans bundsförvanter att arbeta dag och natt. Att gräva fram bevisen för att sätta dit de skyldiga och få sin klient frikänd. Det är ett arbete fyllt av smutsig byk, oaktat samhällsklass.

Perry Mason består av ett stort antal karaktärer och många sidospår, vissa mer intressanta än andra så det tar sin tid innan serien kommer igång och när den väl gör det gör den det i etapper och det är märkligt nog aldrig själva mordet som griper tag i mig mest och får mig investerad. Och då snackar vi ändå ett brutalt mord på ett spädbarn, vilket såklart kan låta ytterst morbitt och lätt problematiskt men här är det människorna som är bränslet och gåtan. Det är deras utveckling, livsöden och komplexitet som gör att Perry Mason i slutändan ändå känns som något nytt och fräscht. Tillsammans med det utsökta fotot förstås. Det är osar av noir och trettiotalets Kalifornien är kort sagt betagande. Och med en sådan formidabel ensemble till förfogande är det naturligtvis ett storartat skådespeleri som bjuds, hela säsongen rakt igenom. Det är faktiskt omöjligt att plocka någon som sticker ut, det är så otroligt många starka karaktärer som alla dessutom tar sin rättmätiga plats. Jag kan förstå att tablårävarna känner sig svikna. Det här är en modig produktion, där man verkligen vågat göra något helt nytt och det ligger förmodligen ungefär så långt ifrån originalet man kan komma och därmed också en helt annan typ av serie än den man var van vid där och då. Och det är aldrig oproblematiskt det där. Att behandla gamla hjältar med respekt men samtidigt inte köra fast i nostalgi. Men trots en rätt svag och stundtals rörig story är Perry Mason ändå något så ovanligt som en berättigad, kanske till och med nödvändig reboot och det måste såklart applåderas.

Perry Mason säsong 1 finns att streama på HBO Nordic

Inlägget Perry Mason – Klassiker i ny modig tappning dök först upp på Onyanserat.

Det är ju lätt att föreställa sig hur Charlie Kaufman har suttit hemma i Coronakarantän och noga reflekterat över sin karriär. Hur han där och då måste ha kommit fram till att det enda han ångrar i livet är att hans filmer har varit alltför lättillgängliga. Inte tillräckligt diffusa. Lite för mycket kontext. Det var han naturligtvis tvungen att ändra på med omedelbar verkan och där låg den plötsligt på Netflix, I’m Thinking of Ending Things. 

Att ens försöka sätta ord på denna rulle är rent vansinne men ett tappert försök måste förstås ändå göras. ”I’m Thinking of Ending Things.” Orden rullar som ett mantra i den unga kvinnans huvud när hon (Jessie Buckley) sitter i bilen med sin pojkvän Jake (Jesse Plemons). Hon tittar ut genom fönstret med uttryckslös min. Tänker på det men säger det aldrig högt. ”I’m Thinking of Ending Things.” Men vad är det egentligen hon vill avsluta? Är det förhållandet? Är det livet självt? Eller är det något helt annat, något ännu djupare? Snön är tjockare nu. Den faller snabbare och bilen verkar knappt röra sig ur fläcken trots att vi snart har spenderat en halvtimma tillsammans i den där kalla kupén, i grynigt 4:3-format. En oavbruten dialog i realtid. De är på väg till en middag med Jakes föräldrar. Det är första gången hon skall få träffa sina svärföräldrar och det kommer att bli ett möte de sent skall glömma. Hela den här långa bilfärden är egentligen bara en uppbyggnad inför vad som komma skall, ändå är den så full av diffus insikt och febriga drömmar. Hopp, lycka, sammanhållning och tid. “Other animals live in the present. Humans cannot. So they invented hope.”

Och just när jag känner att jag börjar få koll på saker och ting börjar kvinnan med så många namn och yrken att läsa upp en dikt, Bonedog. Den är fullständigt briljant. Så där otroligt bra att jag vill gråta men inte kan få fram en tår. Samtidigt börjar jag fundera på om jag inte lever i en simulation ändå. Om det är en glitch i Matrix eller vad fan det är som händer. Jag känner att väggarna kryper allt närmare och jag måste ringa ett samtal för att få någon form av verklighetskänsla. Jag är på väg att tappa det. Jag har ju varit här förr. Det är en Classic Kaufman. Jag hör en mänsklig röst på andra sidan jag känner igen och lugnar ner mig för stunden. Jag vet ju att det är så här han jobbar, Kaufman. Genom att fucka med det mänskliga psyket och bygga upp en mystisk stämning där livet långsamt raseras. Hans mål är att ständigt pressa tittaren till bristningsgränsen och få oss att helt tappa fattning. Att börja ifrågasätta världen vi lever i.

”I’m Thinking of Ending Things.” Jaha. Nu är vi tydligen i plugget och får stifta bekantskap med en vaktmästare. Varför? är min naturliga fråga då? Vad har han med saken att göra? Jag känner mig perplex igen. Då knackar det plötsligt på dörren. Är det döden som har kommit för att hämta mig hinner jag tänka innan jag kommer ihåg att jag har beställt hem mat. Jag samlar mig igen och trycker på play. Bilfärden fortsätter och med den Kaufmans lek med tid och rum. Det är något som känns så otroligt fel i den där bilen men jag kan inte sätta fingret på vad. Stämningen är underlig, minst sagt. En annan sak jag reflekterar över är hur lite jag vet om dessa två människor. Efter så här lång tid tillsammans borde jag känna paret bättre men de blir alltmer oklara ju längre filmen går.

Om den existentiella ångesten var i det närmsta outhärdlig innan så är det inget mot vad den blir när de unga tu når sin destination. ”I’m Thinking of Ending Things.” tänker jag och håller ett darrande finger på knappen. Jag klarar det inte längre men samtidigt måste jag veta hur det här kan tänkas sluta. Panikattacken är förestående när den värsta familjemiddagen jag någonsin upplevt, IRL eller på film tar vid. Först tar det så lång tid för Jakes föräldrar (Toni Collette och David Thewlis) att överhuvudtaget dyka upp att flickvännen undrar om de ens visste om att de skulle komma men när de väl sitter till bords börjar den verkliga mardrömmen. Det som utspelas nu går inte att återge i skrift men som kidzen brukar säga; det är fett cringe. ”I’m Thinking of Ending Things.” Usch vilken dålig stämning. Kanske borde jag sjukskriva mig i morgon. Men vilket skådespeleri och vilket brokigt foto! Jag kapitulerar, lyfter på hatten och blåser en ljudlig fanfar. Jag jublar och svettas ymigt. Mår som jag förtjänar.

Efter vad som känns som en evighet i helvetets samtliga kretsar är det dags att åka hem igen och med det också ett av de mest överraskande filmsluten på länge. Ett slut jag naturligtvis inte kommer att spoila.

”Skiten handlar ju inte om nåt!” var det någon som sa. ”Tråkigaste prettodyngan jag sett” utbrast någon annan. Antingen är man där eller inte. I’m Thinking of Ending Things är en sådan där jobbig film där man behöver investera tid och engagemang. Slökoll och samtidigt Instagramscrollande kommer inte att funka. Det är en film som kräver full uppmärksamhet. En unik upplevelse som måste tillåtas att krypa in under tittarens skinn. Den måste ligga där och skava. Göra ont och plåga. Trots att inget verkar rimligt eller ens vettigt måste du hänge dig helt och fullt åt lidandet, livets sanna mörker. Det är ett mästerligt berättande som kommer att få dig att ifrågasätta dina val i livet och livet självt. Men under den surrealistiska ytan handlar det om de mest mänskliga och vardagliga av frågor. Obesvarade frågor om ensamhet, existens och överlevnad. Kärlek, samhörighet, åldrande och identitet.

Jag behöver se om I’m Thinking of Ending Things men jag är samtidigt orolig för om det är särskilt hälsosamt. Det är så mycket jag behöver återuppleva, utforska på nytt men det är en sådan utmattande process. Ett kompromisslöst givande och tagande med själen som insats.

I’m Thinking of Ending Things finns att streama på Netflix 

Inlägget I’m Thinking of Ending Things – Surrealistisk existentiell ångest dök först upp på Onyanserat.

De flesta har väl fått nog vid det här laget och tycker att det får räcka nu. Det får väl ändå vara nock. Vi orkar inte mer pandemier, krig, orättvisor, klimatkriser och elände i världen. Är det verkligen för mycket begärt med glädje, lycka och hopp? Lite flyt och lugn och ro? Nej, ge oss det där ljuset i tunneln nu!

Men alla kanske inte känner så. Livet kanske känns på tok för enkelt. Kanske har man till och med tröttnat på att glida fram på räkmacka och halka in på bananskal. Kanske kan man ibland riktigt känna hur välfärden har fastnat i halsen och att lite mörker, smärta och total hopplöshet sannerligen hade suttit fint för att balansera upp all den där medgången.

Då finns I Know This Much is True. Den ligger där på HBO, som en skoningslös späkning för välmående själar. En omvänd hjärt-och-lungräddning. Sex avsnitt av rent lidande.

Ja, det skall sägas direkt att det här är i sanning en prövning och orkar man sitta igenom hela den här lika utmanande som magnifika berättelsen och faktiskt lyckas ta sig hela vägen fram till den stora finalen finns heller ingen katharsis att finna. Ingen balsam för själen. Det står ingen kittel fylld med guld, varken i början, mitten eller i slutet av regnbågen men väl ett glimrande skådespeleri signerat Mark Ruffalo. Två gånger om dessutom men då skall man veta att det gäller att klara sig igenom en synnerligen magstark sittning av självstympning, incest, våldtäkt, psykisk ohälsa och självmord. Och då har vi bara skrapat lite på ytan. Vi som följt regissören Derek Cianfrance genom karriären vet ju dock att det här hans grej. Att slå upp de massiva portarna till livets hårda skola på vid gavel och välkomna tittaren in i en aula av svår ångest, ett stort kollektivt lidande med tragiska livsöden och nattsvarta karaktärer. Välspelat men fullständigt förkrossande. Alla som sett Blue Valentine vet ju. Den som inte har mått åtminstone lite dåligt av att se hur Ryan Goslings och Michelle Williams äktenskap går från att knaka lite i fogarna till att långsamt slitas sönder till fragment av drömmar saknar förmodligen både hjärta och själ.

Miniserien I Know This Much is True spelar tveklöst i samma ultradeppiga liga och är baserad på Wally Lambs bok med samma namn, en hyllad bok jag inte läst men efter en del research har jag i alla fall förstått att HBO-serien ligger väldigt nära förlagan, även om vissa förändringar har gjorts för att anpassa storyn till TV. Precis som man brukar göra. Cianfrance har dessutom ändrat vissa semilyckliga ögonblick för att det inte skall finnas ett uns av hopp kvar. Så att ingen skall behöva sitta där hoppfull i mörkret och tänka att efter regn kommer minsann alltid solsken eller att man faktiskt kommer att hitta den där kitteln med regnbågsguld. Nej, man vill ju inte att någon plötsligt skall få för sig att det finns en morgondag och att allting löser sig. Att alla människor kan gå vidare efter ett nederlag. Eller tjugofem.

Three Rivers i Connecticut är som vilken amerikansk småstad som helst. Det är tidigt 90-tal, ett avlägset krig utspelas på TV-apparaterna och folk går omkring utan större bekymmer i livet. Man lever ett simpelt liv utan större utsvävningar. I butiken hälsar man på varandra och visar alltid upp sin bästa och mest slätstrukna sida. Det gäller nämligen att inte sticka ut. Inte gå runt med näsan i vädret och tro att man är förmer men man får inte heller vara konstig. Det går inte för sig i en håla där alla känner alla för skulle någon stackare hamna på glid vet hela samhället snart att man skiljer sig från mängden och det är något bröderna Birdsey (Mark Ruffalo x2) snart skall bli varse.

Dominick, en bitter frånskild folkilsk målare vars lott i livet är mediokritet. Det är dock inte hans fel, det är andra som har sett till att han aldrig klarat av att gå vidare. Alltid iklädd stor varm offerkofta och han själv sittandes i första rummet. Thomas som lider av paranoid schizofreni och plötsligt har fått för sig att han behöver offra en kroppsdel för att gottgöra för Kuwaitkriget. Med Gud som enda vittne, ja förutom ett stort antal intet ont anande skolbarn förstås låter han den vassa eggen skära genom skuldtyngt kött. Ett litet offer for the greater good tycker han själv. Föga överraskande blir han dock snabbt både omhändertagen och inlagd på mentalsjukhus för sitt tilltag och det är något som får Dominick att bokstavligen släppa allt han har i händerna. Nu gäller det att skydda sin bror från all auktoritära personer med alldeles för lite empati men väldigt mycket makt. Nej, om någon skall ta hand om Thomas så är det minsann han. Inga överbetalda hjärnskrynklare och stelbenta paragrafryttare med pärmar fyllda av diagnoser och recept skall komma och säga vad som är bäst för hans bror. Och skulle det ändå inte gå att få honom förflyttad till hemmets trygga (nåja) vrå skall han åtminstone vårdas på ett vanligt sjukhus. Ergo, inte på psyket bland människor som är sjuka på riktigt. Thomas som mest har varit en börda för Dominick är nu hans ansvar. Hans skuld att betala. Hans kors att bära.

Men inget svårmodigt drama utan ett mörkt förflutet. Demoner och hjärnspöken kastas mot oss i en riktigt oskön mix som går hela vägen tillbaka till 1800-talet och ett efter ett landar de i solar plexus. Slagen. För det är precis så det är i I Know This Much is True. Smärtan är central och just när man sitter där och tror att man har lyckats hitta ett litet ögonblick av lugn, en andningspaus så kommer nästa smocka och det är flera lager av misär. Det räcker inte med två trasiga själar om någon trodde det. Nej, dels har vi problematiken med Thomas i nutid men då Dominick inte heller kan låta bli att gräva i det förflutna rullar även gamla berättelser upp. Sedan länge förträngda och undangömda historier om svek, maktmissbruk och lögner. Den brutala styvfadern Ray (John Procaccino) med sitt stora våldskapital och modern (Melissa Leo) som varken kunde stå emot slagen eller skydda sina barn men också brödernas morfar Domenico (Marcello Fonte) och hans sedeslösa svineri genom den italienska landsbygden, hela vägen till Amerika.

Mark Ruffalo vann nyligen en Emmy för sin insats och sällan har det väl varit så välförtjänt. För även om varenda skådespelare i I Know This Much is True spelar på toppen av sin förmåga, i synnerhet Rosie O’Donnell i rollen som stel socialarbetare och Kathryn Hahn som minst sagt hårt prövad exfru och gör precis allt för att den här berättelsen skall kännas så obekväm som möjligt för tittaren så är det ändå Mark Ruffalo som är juvelen i den berömda kronan. Han är ångest personifierad, en urkraft av dålig stämning och den konstanta känslan är att han kan explodera, implodera eller vaporisera när som helst. Och det kan bli vilket som, samtliga tre alternativ känns fullt rimliga. Lägg då till att han spelar två roller. Två roller som är så olika varandra de bara kan bli och ni förstår att nyanserna inte är lätta att jobba med här. Den bästa liknelse jag kan plocka fram är väl när Joaquin Phoenix är så där utomjordiskt bra som bara han kan vara ibland. Svår och plågad. Magnifik och mustig. Att Ruffalo var bra visste nog de flesta vid det här laget och egentligen fortsätter han väl bara på inslagen väg. Att fortsätta skämma bort sin publik med insatser utöver det vanliga. Jag kan till och med tänka mig att se genom fingrarna när det kommer till Bruce Banner om han fortsätter att leverera på den här nivån på någorlunda regelbunden basis.

Mitt största och egentligen enda problem är att balansgången mellan lätt misär och ren katastrof känns svår ibland. När livet står och lurpassar bakom varje hörn för att dela ut en ny dagsedel kan det nästan kännas parodiskt mörkt. Det är helt enkelt svårt att ta in all hopplöshet på en gång. Kan allt jävligt verkligen drabba två personer med en sådan frekvens och frenesi? Nog för att livet sannerligen inte är en dans på rosor men någon gräns får det väl ändå finnas? Annars har jag hört många klaga på tempot i I Know This Much is True men jag kan inte alls se problemet. Visst, det är något av en slow burner men sett till storyn har jag svårt att se hur man skulle kunna göra det annorlunda. Det är trots allt en komplicerad, djup och vemodig berättelse. En berättelse som måste få ta sin tid. Man skyndar helt enkelt inte på ångest och misär. Inte heller kärlek och uppoffring. Å andra sidan är det förmodligen ingen serie de flesta väljer att sträckglo på. Man kan med fördel göra som jag och dela upp olusten och oron i sex separata sittningar. Eller så är man den där personen som helst drar av plåstret direkt och tycker att ett kort lidande ändå är bättre än en utdragen smärta. Oavsett vilken metod man väljer så är I Know This Much is True en av årets i särklass bästa serier och bör därmed ses, trots att man egentligen kanske inte orkar med mer elände just nu.

I Know This Much is True finns att streama på HBO Nordic

Inlägget I Know This Much is True – Kompromisslöst familjetrauma dök först upp på Onyanserat.

Det är marknad i den fiktiva staden Lillköping och den fryntlige slaktaren Högquist, Kalle vid förnamn (Thor Modéen) är uppe med tuppen för att hinna tjata hål i huvudet på sin tålmodiga kundkrets av orimligt glada damer i viskos. Ett stackars klientel som redan i filmens inledning tvingas uthärda en aldrig sinande svada av synnerligen dåliga ordvitsar, blandad med diverse kötterminologi. Med ett stort leende och illa dolt flirtande med tillhörande mansplaining meddelar han högljutt nämnda galanta damer att han minsann kommer att vara borta i en vecka och att de därför får försöka klara sig utan hans blodiga köttstycken ett tag framöver.

Han skall nämligen rycka in i det militära. Närmare bestämt i en landstormsövning och nu kanske ni precis som jag omgående kastar er över tangentbordet och med darrande fingrar och svettig panna matar in landstorm i sökfönstret samtidigt som ni tänker ”Fan, borde jag inte veta det här?”. Eller så har ni faktiskt full koll på vokabulär från svunna tider. Kanske känner ni att det kvittar, ”Äh vadå, orka Googla liksom” Oavsett får ni här följande förklaring hämtad från Wikipedia; ”Landstormen är de äldre åldersklasserna i en värnpliktsarmé, vilka var tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering.”

Så repmånad -ish. Det är alltså vuxna karlar från näringslivet som inkallats för meningslös militär tjänstgöring och nu kanske man genast tänker på en annan svensk rulle på temat. Och visst är det så. Det är mycket som känns igen här, på gott och ont. Mest ont. Hur som haver. Plötsligt dyker Nilsson (Åke Söderblom) upp hos den frynlige slaktaren. Nilsson, Wille vid förnamn är vaktmästare på den lokala banken och det visar sig att även denna glada gamäng med outtröttligt munläder är kallad till landstormen. Dock som Furir, vilket i sin tur innebär att han kommer att basa över samtliga meniga, inklusive sina chefer på banken, tillförordnad bankdirektör Svensson (Åke Ohberg) och ombudsman Berner, Erik (Allan Bohlin) vid förnamn. Ett underlag för en konflikt man kan se komma från flera mils avstånd med andra ord.

Men vem är då denna Lotta titeln skvallrar om? Jo, hon är gubevars sekretererare på tidigare nämnda bank och hon heter inte alls Lotta utan Elsa. Däremot är Elsa (Sickan Carlsson) en lotta i det militära och milda maränger vad dessa pratsjuka karlar med pinsamt dålig humor slåss om landstormens lilla lottas gunst genom plumpa ordvitsar. Antal gånger en uppvaktad kvinna genuint, alltså i den verkliga världen utanför Weyler Hildebrands manus har skrattat åt skämt som ”vad är det som flyger i luften och har 500 ben? 250 kråkor!” …och klipp till kollektivt asgarv. Well, utan att veta så killgissar jag på noll. Antal gånger mina redan hårt prövade nerver har hamnat i kläm under första halvtimman av Landstormens Lilla Lotta. Tolv.

Nu följer en ytterst ointressant dispyt om pengar som skall byta ägare. Det är något lånepapper som skall skrivas under i lönndom på banken för att betala av direktörens egna skulder. Då det här utspelar sig på 30-talet var det naturligtvis inte tal om några snabba SMS-lån. Nej, här gällde tjänster och gentjänster. Du kliar mig på ryggen så kliar jag din. Då och då tittar någon in på kontoret och låtsas arbeta. Det hänger inte utmattningssyndrom i luften direkt och blivande Furir Svensson blir till och med kallad lat av Berner men inte låter han det slå ner det goda humöret. Nej, en tumme upp, en kulsprutelik salva av ord och ännu ett pinsamt skämt hinns med innan dörren stängs i ansiktet på honom.

Lite yster sång på det och sedan är det dags för en uppsjö av Anderssons, Karlssons och Svenssons att mönstra på och nu blir det stor humor kan ni tro. Mössor som är för små och rockar som är för stora. Ett konstant malande i utfordringskön, kafferep och fler ordvitsar som inte ens en göteborgare med ett rent samvete kan uppskatta. Nå, möjligen undantaget en gammal storback på Twitter då förstås. För vad sägs om ”Jag blir tjock om magen, det kan ni inte bli i Amerika. Ni har nämligen svält där. Roose-vält!” Med lätt yrsel och begynnande huvudvärk sträcker jag mig efter Treoröret och tänker att, nå det är i alla fall lättare nu. Förr fick man stå ut med sådant här. På bio fick man vackert sitta kvar och låtsas njuta av det som visades på duken. Det fanns inget annat att välja på. Nu kan jag bara stänga av och titta på något annat istället. IRL fick man stå där, svälja frustrationen och knyta näven i fickan. Fejkskratta i grupp för den goda stämningens skull. Så här 2020 kan jag ursäkta mig, lämna sällskapet, logga in på distans och slänga ut en passande emoji, förslagsvis och sedan gå vidare i livet.

Nå, utförs det någon vettig militär aktivitet då? Nej, det gör det förstås inte. Inte alls för att vara helt tydlig och precis som i Repmånad är det en enda stor lekstuga för herrar som absolut inte har i det militära att göra. I alla fall inte om Svea Rike skall kunna försvaras mot någon form av fiende härstammande från det mänskliga släktet. Mellan skämten, den spontana allsången och kaffedrickandet ser vi grosshandlare med tveksam nykterhetsgrad som stormar fram över minfyllda fält. Minor som exploderar och kastar gubbarna högt upp i luften för att de senare skall kunna landa i höskrindor, telefonstolpar och andra helfestliga ställen. Helt oskadda naturligtvis och med ett skämt på lager. Nej, inte ens ett skarpt minfält får tyst på det konstanta pladdrandet. Någon vägrar att ligga på mage och blir omgående kallad tjockis. Men det skall 30-talet ha ändå. Kränkningar skedde genomgående med ett oerhört glatt humör och med tillhörande ordvits.

På regementet är det också livat värre. Löjtnant Berner skall ta sin pluton för att möta upp lottorna med Elsa i spetsen på en lantgård någonstans på vischan men det skall visa sig att hälften av gubbarna redan har avvikit från truppen, någon är visst i Borås och någon annan har hittat spånken. För komikens skull stämmer Elsa träff med samtliga Anderssons, Svenssons och Karlssons samtidigt. Något som resulterar i att de träffar på varandra och förvirring och rivalitet uppstår. Bankdirektör Svensson stalkar Elsa och bryter sig dessutom in i hennes sovrum. Något som naturligtvis skrattas bort när han klumpigt hoppar ut genom hennes fönster då han upptäcker att landstormens lilla lotta inte är ensam i rummet. Väl tillbaka på förläggningen har någon placerat en get på hans säng. Nej, det är inte så att man vrider sig av skratt direkt.

Romantiken då? Hur är den? Sval, synnerligen sval. Det är skämskudde som gäller. Rakt igenom. Nog för att Landstormens Lilla Lotta är en komedi i grund och botten men någon form av seriöst uppvaktande, rimlig personkemi mellan aktörerna och lite jävla passion kan man väl ändå begära. Det är trivsamt förstås men samtidigt tragiskt tafatt och återigen alldeles för mycket snack. I en romantisk komedi förväntar i alla fall jag mig känslor men de lyser sannerligen med sin frånvaro. Till skillnad från mundiarrén då. Den är konstant och ständigt närvarande. Kärleksparet spelade av Sickan Carlsson och Allan Bohlin är så ohyggligt trist att klockor stannar och färg lossnar från väggarna. Det är förvisso välspelat men helt utan hjärta.

Landstormens Lilla Lotta såldes trots allt in som dåtidens romantiska komedi, full av skönsång, Lottakårer, fräsiga militärer och med ett stänk av Romeo och Julia. Men då har man skohornat rejält vill jag påstå. Nej, det här är sannerligen ingen Romeo och Julia hur mycket man än vill. Stefan och Krister ligger väl betydligt närmare till hands. Här har man både sminkat upp grisen och lackerat om det gamla vraket. Nu är det alltid svårt att i nutid bedöma en film med så många år på nacken. Det har förstås hänt en del på åttio år och då menar jag inte i första hand produktionstekniskt utan hur vårt samhälle med dess värdegrunder ser ut i dag kontra år 1939 men det förändrar inte saken. Det här är verkligen inget vidare. Se om Repmånad istället.

Landstormens Lilla Lotta finns att streama på CMore

(Fotoccred omslagsbild: SF)

 

 

Inlägget Önskerecension – Landstormens Lilla Lotta dök först upp på Onyanserat.

”Patriotismen är den värsta galenskapen världen lidit av. Jag har rest runt i Europa i flera månader nu. Patriotismen är allerstädes närvarande och den kommer att leda till ett nytt krig.”

Det var med de orden och den inställningen Charlie Chaplin beslutade sig för att gå mot strömmen och göra precis tvärtemot vad resten av Hollywood gjorde. När etablissemanget stack huvudet djupt ner i sanden av rädsla för att förlora den europeiska marknaden tänkte Chaplin istället ”Äh, fuck it, jag kör!” För trots en överhängande risk för repressalier bestämde han sig för att öppet driva med nazistledaren och diktatorn Adolf Hitler.

Detta var genialt av flera anledningar. Dels fanns det naturligvis ett stort behov av någon som tog bladet från mun och stämde i bäcken. Någon som stod upp mot dispoterna och proklamerade att det som pågår i Europa inte kan accepteras. Men sedan fanns ju också likheten. Ingen hade förstås missat mustaschen men det var inte det enda de hade gemensamt. Både Chaplin och Hitler var födda i april 1889, samma vecka till och med, med endast fyra dagars mellanrum. De älskade Wagners musik, vilket också belyses i två signifikativa scener i filmen och de kom båda från svår fattigdom. En fattigdom som senare i livet övergick till oerhörd framgång och de var båda envåldshärskare. Den ene drömde om Tredje Riket, den andre över ett eget filmimperium. Sedan var det dock slut på likheterna. Nazisterna hatade Chaplin och Chaplin hatade nazisterna och på frågan huruvida han verkligen var jude, som nazisterna envist hävdade, svarade han att ”man inte behöver vara jude för att vara emot nazism. Det enda som behövs är att man är en normal, anständig människa.”

Att Chaplin blev framgångsrik i Hollywood vet förstås de flesta vid det här laget men hur kommer det sig egentligen att den folkkära engelsmannen fick den där ikoniska mustaschen som dessvärre senare kom att delas med tysklands föraktliga rikskansler?

Året var 1914 och Charlie skulle precis ha en provspelning i USA. Han skulle in och improvisera framför kameran, köra fritt helt enkelt men tiden var inte direkt på hans sida. Samtidigt var det viktigt att göra ett bestående intryck. You never get a second chance to make a first impression och first impressions last. Ni vet, alla de där bevingade orden vi ser i Instagramflödet i dag, gärna mot fluffiga moln eller en rosa solnedgång med palmer. Anywho. I tidsnöd tog han i alla fall en sväng in i kostymförrådet där han fiskade upp en sliten frack, en rundkullig och lite för trång hatt, ett par alldeles för stora skor, en käpp och en lösmustasch. Han sotade sina ögon och ögonbryn och resten är så att säga filmhistoria.

Faktum är att Chaplins karriär fortfarande saknar motstycke i filmhistorien. På den tiden, innan digitalisering och social media var en grej var det betydligt svårare att ta sig från zero to hero men inom ett år var han världsberömd och inom ungefär lika kort tid var han högst betald i Hollywood och Diktatorn är hans mest framgångsrika film. Det var också den filmen som förflyttade honom från den lättsamma genren harmlös snubbelrolig stumfilm till den betydligt mer allvarliga: cynisk politisk satir med tal. Lägg därtill att detta alltså skedde i en tidsera där det var närmast tabu att blanda politiska budskap med sådant man betraktade som ren underhållning och ni förstår att det icke var utan problematik Diktatorn såg dagens ljus 1940.

Chaplin började filma Diktatorn i september 1939, bara dagar efter att Tyskland invaderat Polen. Han hade dock planerat en film betydligt längre än så och genom nyhetsklipp hade han studerat Hitlers manér och hur han talade till folket. Chaplin hade även sett Leni Riefenstahls propagandafilm Viljans Triumf otaliga gånger för att säkerställa att han verkligen hade koll på vad nazisterna sysslade med. Filmarbetet tog lite över ett halvår och precis när han skulle påbörja musikediteringen tog Tyskland över både Belgien och Holland och Frankrike var också på god väg att falla i Hitlers händer. När Diktatorn hade biopremiär i USA föll Luftwaffes bomber över London och Warzawas judar placerades i nazistledda ghetton och det här perspektivet är förstås viktigt att ha med sig för att kunna förstå hur långt före verkligheten Chaplins satir var men också hur problematiskt det hade varit att skämta hade han vetat omfattningen av Hitlers planer.

Diktatorn utspelar sig i det fiktiva landet Tomania som precis fallit i första världskriget och handlar om en fattig, judisk frisör utan namn och hans dubbelgångare, den karismatiske och judehatande diktatorn Adenoid Hynkel. Barberaren har förlorat minnet efter en flygkrasch i krigets upplösning och när han äntligen kommer hem upptäcker han till sin fasa att hans hemland har förändrats. Tomania leds nu av hans look-alike Hynkel som placerar barberaren och hans flickvän Hannah (Paulette Goddard) i ghettot bland övriga judar. Till saken hör att barberaren under kriget räddade livet på det tyska flygaresset Schultz (Reginald Gardiner), utan att veta att de under denna tid faktiskt var fiender. Nu känner han igen sin frände och återbetalar skulden genom att rädda hans verksamhet. Ingen lycka varar dock för evigt och snart genomskådas bluffen och både barberaren och Schultz hamnar i koncentrationsläger.

Det uppenbara inträffar i slutet och det är dags för the old switcheroo, där Hynkel och barberaren förväxlas vilket förstås innebär att diktatorn låses in och barberaren flyr i Hynkels uniform. Nu är han diktator och skall leda landet med sina närmsta män Garbitsch och Herring. Nu har han möjligheten att förändra, något som det ikoniska slutet vittnar om. Ett slut som har blivit något av en vattendelare där vissa tycker att det är problematiskt att han kliver ur sin roll för att helt plötsligt förvandlas till någon helt annan. Andra tycker snarare att filmhistoria skrevs de avslutande fem minuterna och att talet är själva filmen. Det som ger den relevans och syre och för egen del sällar jag mig tveklöst till den senare kategorin, det är en fantastisk scen.

Chaplin är magnifik i sina dubbla roller. Det som är särskilt imponerande är hur väl han balanserar scenerna med Hynkel och barberaren. Så tydligt inspirerad av Hitler och allvaret men hur han fortfarande, trots allvaret huvudsakligen fortfarande rör sig i Chaplins välkända territorium bestående av slapstick och komisk pantominteater. Chaplin har i efterhand sagt att om han vetat där och då hur långt nazisternas ondska verkligen sträckte sig hade han aldrig skämtat på det viset han gjorde och han var noga med att understryka det absurda i att två människor, fysiskt identiska påstods tillhöra vitt skilda raser där den ena skulle vara överlägsen den andra.

Allt i Diktatorn är nämligen träffsäkert. Naturligtvis Hitlers persona Hynkel och Garbitsch, som helt uppenbart är Joseph Goebbels. Herring som i sin tur är Herrman Göring men också själva riket Tomania, vilket såklart är en tydlig hint mot Germania, huvudstaden i Hitlers planerade världsrike. Eller Jackie Oakie i rollen som Benzini Napaloni från det närliggande landet Bacteria. Benzini Napolini som förstås skall föreställa Benito Mussolini. Hela filmen dryper av sarkasm och den är oblygt riktad mot Adolf Hitler och hans planer att erövra Europa.

Filmen totalförbjöds i Tyskland, föga överraskande och den hade heller inte premiär i Sverige förrän efter andra världskriget var slut 1945. Enligt en omdiskuterad uppgift såg Hitler själv filmen vid minst två tillfällen, detta enligt hans adjutant, Reinhard Spitzy. Dock närvarade varken Spitzy eller någon annan som överlevde kriget vid dessa visningar så Hitlers reaktion är inte känd, även om Spitzy har sagt att han tror diktatorn skulle förmått att uppskatta humorn i filmen. Chaplin själv sa: ”Jag skulle ge vad som helst för att få veta vad han tyckte om den.”

Själv säger jag. Se den om du inte redan gjort det. Diktatorn är en legendarisk rulle och ett mästerverk som lyckas med konststycket att balansera ett mörkt gravallvar med varmhjärtad humor och den är ständigt aktuell. Tyvärr.

Diktatorn finns att hyra och köpa på iTunes

Inlägget Önskerecension – Diktatorn dök först upp på Onyanserat.

I guess I’ll die another day
Sigmund Freud
Analyze this

Mmm vi säger väl så Madonna. Men det där var bara början till slutet. En kvasifilosofisk Madonna auto-tunad in absurdum fungerade utmärkt som soundtrack till vad som komma skulle. Det var en förnimmelse om att, ”Hey, du vet allt det där du gillade förr? Madonna och Bond? Well… guess what, allt det där kommer att bli katastrof nu” och visst blev det ju också så. Madonnas hemska titellåt var startskottet till vad som skulle komma att bli, för att tala klarspråk ett riktigt clusterfuck i Bond-franchisen. Nej, Pierce Brosnan lämnade inte med flaggan i topp direkt. Snarare precis tvärtom. Faktum är att den tjugonde installationen var så ohyggligt medioker att Brosnan tvingades hänga in den svarta smokingen för gott. En smoking som han rent estetiskt bar upp med bravur skall dock sägas och franchisen behövde ta en fyra år lång paus för att återhämta sig från osynliga bilar och spy bros gone tsunami surfing. För att inte tala om gigantisk rymdlaser, en razzievinnande Madonna som fäktningsinstruktör och VR-sex mellan Moneypenny och 007.

Man kan göra sitt bästa för att försöka förtränga Die Another Day men vissa saker biter sig fast likt syfilis bland adeln på 1400-talet. För vem kan egentligen glömma hur Bond och Miranda Frost frustande idkar samlag på en säng av is, formad som en svan? Eller hur Halle Berrys karaktär Jinx senare dödar nämnda Miranda Frost med en kniv som redan har trängt igenom en kopia av Sun Tzus The Art of War, till de bevingade orden ”Read this bitch!” Och icke att förglömma, hur skurken Gustav Graves eller snarare Tan-Sun Moon, nordkoreanen som ansiktsopererat sig till engelsman hoppar Union Jack-prydd fallskärm ner i Buckingham Palace till tonerna av London Calling. När Brosnans Bond sedan plockar upp en kikare intill en bok om fågelskådning av författaren James Bond vrider sig de stackars filmnerverna i smärta. Då skriker jag inombords. Då vill jag inte längre vara med. Bara checka ut för gott.

Nej, inte ens Sigmund Freud hade kunnat analysera innehållet i den här rullen och trots att Die Another Day blev en veritabel kassasuccé, till och med den bäst säljande Bondrullen någonsin så var en fullständig omstart nödvändig. Man insåg att man kom undan den här gången men med stenhård konkurrens från lika stenhårda gubbar som Matt Damon som Jason Bourne, Sutherland i rollen som Jack Bauer och med en pånyttfödd Tompa i Mission Impossible på bio förstod man att tiderna förändras och så måste även Bond och Brosnan var helt enkelt inte rätt man för det jobbet.

Nej, det var dags att investera i framtiden. Att våga och att vinna. Utmana ödet och satsa allt på ett kort och trots att Henry Cavill såg ut som en klassisk Bond ignorerade man lockropen från fansen och gick istället med Daniel Craig. Ett val så långt ifrån Pierce Brosnan man kunde komma, ett val som tydligt visade att man ville utvecklas men också ett oerhört stabilt val med en erkänt duktig skådespelare. Något Brosnan ofta fått höra, att han inte var den där riktigt vassa skådisen. Även Brosnan själv har senare erkänt att han aldrig var tillräckligt bra i rollen som Bond, att han var något av en nödlösning mellan Connery och Moore, att han verkligen försökte hitta sin roll men att det aldrig blev på riktigt och att han fortfarande får ångest när han ser sina Bondfilmer på TV eftersom de inte håller måttet. Men nog boostade rollen hans karriär ändå och det var säkert kul så länge det varade.

Men när en stjärna dör föds som bekant alltid en ny. Efter fyra år av konvalescens var Bond tillbaka och även om valet av en blond Daniel Craig var högst kontroversiellt och kraftigt ifrågasatt, i princip ingen ville se honom axla rollen som Bond och sidor som DanielCraigIsNotBond.com är fortfarande i dag öppna och fullt aktiva så kan man inte säga annat än att det var ett lysande beslut. Många rankar hans första film Casino Royale som den främsta Bondrullen genom tiderna. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, From Russia With Love och Goldfinger är fortfarande oslagbara när det kommer till klassiskt spionage men en fin tredjeplats förtjänar den i alla fall, i min bok.

Nu skall det även sägas att Martin Campbells Casino Royale är en helt annan typ av film än tidigare nämnda rullar. Den ligger betydligt närmare den moderna och tidigare nämnda Bourne-serien än gamla Bondklassiker och det bedrivs väl inte så mycket klassiskt spionarbete längre om man skall vara helt ärlig. Men plötsligt fick vi en Bond som både svettas och blöder ymnigt och behöver en drink för att tackla adrenalinpåslaget efter en utmattande knogdans med kombattanter inne på trång toalett. En Bond som för första gången faktiskt kändes både farlig och irrationell men också med ett blödande hjärta. I och med Daniel Craigs intåg fick vi en sardonisk 007, en riktig person. Någon som kändes mänsklig helt enkelt. Borta var den påklistrat chevalereska gentlemannamässiga playboyen, vars primära mål var att ligga och rädda världen. I den ordningen. Craigs Bond var både tryckkokare och ventil. Iskall och varm. En Bond med riktiga känslor. En Bond som kunde bli kär utan att vara stalker creepy. Med risk att låta lite pretto så kan man väl nästan säga att Casino Royale blev Bondfilmernas Batman Begins.

Faktum är att man inte behöver ha sett en enda film med Bond för att kunna njuta av Casino Royale. Ibland känns det som om den är den allra första filmen och faktum är att storymässigt är det också precis så det är. Det här är Ian Flemings första bok, när han inte ens själv var helt säker på vem 007 egentligen skulle vara. På många sätt ett pågående arbete. Lite ursäkta röran vi bygger om. Men det var inte bara en helt ny Bond i form av Daniel Craig, tonen var annorlunda och tempot likaså. Craigs Bond var inte tvungen att hoppa i säng med varenda kvinna han såg och han kunde inte bry sig mindre om huruvida martinin var skakad eller rörd.

För alla vet ju hur det såg ut innan. Det var en formel huggen i sten. I den hårdaste granit. Orubblig. En stunttät öppningsscen, följd av titelsång. Ett uppdrag i hennes majestäts namn. Lite sköna prylar från Q. En alltmer generisk skurk med en master plan. Kvinnor som skulle lägras. En final där Bond verkade dö men ändå klarade sig. Eftertext.

I Casino Royale finns inga paraplyer med spikar, inga säckpipor som sprutar eld, ingen magnetisk Rolex som stoppar kulor och drar ner dragkedjor på klänningar, ingen rymdlaser. Det är furiös action i sin renaste form. Självklart finns det fortfarande en superskurk med tillhörande megalomani som måste stoppas men även Le Chiffre (Mads Mikkelsen) känns modern och fullt mänsklig. Att han sedan bokstavligen gråter blod cementerar bara det påståendet. Lynda Vesper (Eva Green) likaså. Alltså, inte att hon gråter blod men till skillnad från de flesta ”Bondbrudar” känns hon både modern och mänsklig, inte bara ännu ett lättillgängligt objekt för 007, även om han febrilt försöker och det hela utvecklar sig faktiskt till en riktig kärlekshistoria med känslor. Något vi sannerligen inte är bortskämda med i Bondsammanhang. Faktum är att Eva Green och den här generationen Bond med största sannolikhet har förpassat uttrycket ”Bondbrud” till arkivet för gott i och med den här insatsen. Det är helt enkelt svårt att se att nästa regissör skulle gå tillbaka till gamla förlegade könsroller med en ny Bond, även om man såklart aldrig kan veta. Trion Craig, Mikkelsen, Green är en av filmseriens i särklass starkaste konstellationer, kanske till och med den allra starkaste. Det är snyggt, känslosamt och välspelat rakt igenom.

Storyn i sig är väl knappast något som framkallar varken andnöd eller rikliga mängder saliv men å andra sidan, när har den någonsin gjort det i en Bondrulle? Ett pokerspel med livet som insats. 10 miljoner pund i potten som under inga omständigheter får gå till terrorism. ”Twisten” här är att Le Chiffre själv är skyldig pengar och därmed också spelar om sitt liv, precis som 007. Förstås. Det hade inte varit en Bondfilm om inte dödsskuggans dal hade hägrat någonstans där borta i fjärran. Den där typen av global kris och överhängande hot tillåter också det obligatoriska resandet. Den här gången är det Bahamas till Montenegro med diverse mellanlandningar som gäller och därmed också små sidospår som snabbt glöms bort. I centrum står alltid trion Craig, Mikkelsen och Green. Lite orättvist kan tyckas med tanke på att även birollerna är vassare än på länge, där framför allt Jeffrey Wright i rollen som lakonisk CIA-agent och Sébastien Foucan, grundare av parkour i en tidig skurkroll står ut.

Det är naturligtvis omöjligt att veta så här i efterhand men det är ändå fullt rimligt att tro att Casino Royale faktiskt räddade franchisen från undergång. Den var på väg att bli en parodi på sig själv och trots att Die Another Day drog in mer deg än någon kunnat föreställa sig hade det förmodligen inte gått att upprepa genom att bara köra vidare som förr. Det finns väl helt enkelt en Bond för varje generation. Någon som återspeglar tiden som den faktiskt ser ut. Craig var förra generationens val. En mer bufflig, grubblande och våldsam Bond som förmodligen krökar lite för mycket för sitt eget bästa. Vem som blir denna generations Bond återstår nu att se men med tanke på hur samhället ser ut fortsätter man nog på inslagen väg, hårt, kallt och brutalt och förhandsfavoriten Tom Hardy känns därmed fullt realistisk och kanske till och med rimlig.

Casino Royale finns att hyra och köpa på iTunes

Inlägget Önskerecension – Casino Royale dök först upp på Onyanserat.

Då var det postapokalyps igen och med det ligger också mänsklighetens, eller åtminstone norrmännens fortsatta existens i riskzonen. Exakt vad som orsakat en stundande undergång den här gången är oklart men att det är ren och skär katastrof blir vi snart varse, med all tänkbar tydlighet. Vi vet inte heller hur omfattande armagedon har varit. Är det en global angelägenhet eller är det ”bara” vi nordbor som råkat ut för Ragnarök? Är det kanske endast Norge? Detta får de lärde fortsätta att tvista om för det är svar vi aldrig kommer att få. Riktigt illa verkar det i alla fall vara i Norge som bokstavligen ligger i ruiner och där resurser nödvändiga för överlevnad lyser med sin frånvaro. I alla fall om man skall tro på långfilmsdebuterande Jarand Herdals dystra framtidsvision i färska Netflix-rullen Kadaver.

TEXTEN NEDAN INNEHÅLLER SPOILERS

Här kämpar Leonora (Gitte Witt) och Jacob (Thomas Gullestad) tillsammans med sin dotter Alice (Tuva Olivia Remman) för att kunna få ett ytterst påvert liv i rasmassorna att gå ihop när en besynnerlig herre plötsligt dyker upp och erbjuder den miserabla trion ett nytt liv. Mot generös betalning förstås. Att denna ljusskygga karl inte ens har minsta tillstymmelse till rent mjöl i påsen kan man räkna ut med den bekanta kombinationen krita och bakdel men så är det väl i desperata tider. Konsekvenstänket är borta och man tar vad som erbjuds bara för att komma bort. Bort från bostad utan väggar. Bort från svält. Bort från mörker och tragik. En chans att börja om på nytt. En möjlighet för lyckan att åter spira, om så bara för en dag. Postapokalyptisk eufori som bara en biljett till en teaterföreställning på ett gammalt hotell kan bringa.

Vägen till välmående går som bekant via ett lugn i själen och vad kan väl vara mer själarenande detta nådens år än ett gäng amatörskådisar på en dammig scen i en Overlook Hotel-liknande kåk. Leonora krossar därmed familjens spargris och ger den dubiösa snubben hela innehållet. Det får det vara värt. Men som det gamla ordspråket lyder; lita aldrig på obskyra män som kränger biljetter utan originalkvitto. Visst, de får sin föreställning men de där biljetterna berättigar även till så mycket annat. Något en kraftigt överspelande trio snart skall få erfara, med råge.

Det börjar annars bra. Vackert dukade bord. Avsmakningsmeny och dryck. Det är annat det än att förtvivlat kräla runt i stoftet utanför, i hopplös jakt efter något någorlunda ätbart. Här dignar borden ständigt av saftiga kötträtter och den kollektiva stämningen är synnerligen god. Nu vänder det. Äntligen ler Fru Fortuna igen. Livets goda kommer alltid till slut till den som orkar. Till den som står stadigt när det blåser. Till den som kämpar med näbbar och klor och aldrig ger upp.

Evenemangsansvarig, Mathias (Thorbjørn Harr) kliver upp på scenen och förkunnar att nu blir det minsann interaktiv underhållning. En underhållning som innebär att en mätt och belåten publik skall klä sig i masker och smyga runt i riktigt skral belysning för att på bästa Eyes Wide Shut-manér spionera på folk i olika rum där högst oklara scener fyllda med sex och våld spelas upp för ett perplext publikum.

Då händer det. Efter diverse dispyter och korkade beslut försvinner de. Alice och Jacob. Poff, bara så där och nu skall vi, precis som publiken i filmen slita vårt hår i frustration och bita våra naglar ner till nagelbanden och undra MEN HALLÅ! HÄNDER DET HÄR VERKLIGEN?

Eller är det bara en del av föreställningen?

Grejen med skräck är ju att det skall kittla dödsskönt i kistan. Det handlar helt enkelt om att må bra av något som egentligen borde få oss att må dåligt. Helst skall vi känna någon form av förankring till verkligheten. Att det här faktiskt kan hända. Men alla skräckfilmer är som bekant inte särskilt verklighetstrogna och då gäller det att sätta spänningen, nerven och tempot. Vi skall känna oss utsatta helt enkelt. Panikslagna och i fight or flight mode. Så när en maskerad massmördare jagar en stackars tonåring med yxa genom en mörk skogsdunge så skall vår puls öka med upp till 15 slag i minuten, våra handflator skall fyllas av svettdroppar, kroppstemperaturen skall sänkas med ett par grader, muskler skall spännas och blodtrycket skola skjuta i höjden. Precis som om vi de facto hade blivit jagade i verkligheten med andra ord. Det skall vara läskigt men samtidigt spännande.

Här misslyckas Kadaver helt. På alla punkter. Trots sina knappa 90 minuter är det sanslöst långtråkigt och samtidigt smärtsamt pretentiöst. Det är en skräckfilm helt befriad från skräck och inte någon gång under min plågsamma titt känner jag pulsen öka eller blodtrycket skjuta i höjden. Jag hade kanske köpt storyn om den hade varit menad att fungera som någon form av komisk skräck men det är gravallvarligt rakt igenom och den teatrala tonen funkar inte alls för mig. Det är lite trötta trolleriprylar och en absurd story om hur vi alla utan problem hade ätit vår nästa för egen överlevnad. Allt levererat i övertydlig artikulation och stora gester. Jag kan tänka mig att det är ungefär så här det hade sett ut om Carl-Einar Häckner och Torsten Flinck hade fått ansvara för att sätta upp Halloween på Liseberg. Det där är dock en föreställning jag dock blir oerhört sugen på att se nu när jag tänker efter.

Hur som haver, detta kadaver har några ljusa stunder trots allt, tidigt i filmen när den känns både snygg och lovande. Tyvärr är de alltför få och de drunknar snabbt i övrig mediokritet. Postapokalyps känns så otroligt gjort nu och Kadaver levererar ingenting nytt till genren. Tvärtom bygger den på gammal skåpmat. Saker vi har sett så otroligt många gånger nu att vi vet precis vad som kommer att hända och när. Faktum är att Kadaver är en av de mest förutsägbara filmer jag sett på väldigt länge, vilket förstås är rejält problematiskt då det förstör varje chans till spänning och skräck och det hela blir inte bättre av att samtliga karaktärer dessutom lyckas med konststycket att både vara bleka, och då menar jag i ordets mest extrema form och samtidigt enerverande och osympatiska. Mathias, i sin roll som antagonist och demagog är märkligt platt. Inte ens i det förebådande talet lyckas han övertyga mig att det här är läskiga prylar. Allt det där äckliga som pågår bakom lyckta dörrar. Det är förstås människokött som serveras, om nu någon inte lyckats lista ut det redan baserat på titel och genre.

”What separates us from the animals?” frågar han med ett tydligt The Most Dangerous Game-flin i ansiktet. Svaret på den frågan är förstås att vi kan plocka upp fjärrkontrollen, stänga av skiten, trycka röd tumme ner, ta en iskall dusch, gå ut i friska luften för att rensa tankarna, plocka upp fjärren igen och scrolla vidare i utbudet med vetskapen om att det inte blir mycket sämre.

Kadaver finns att streama på Netflix nu

Inlägget Kadaver – Likstel och förutsägbar postapokalyps dök först upp på Onyanserat.

Me: Om Amerika vore en film hade det varit The Blind Side.

Independence Day: Am I a joke to you?

Men nu menar jag alltså inte på det där övertydliga patriotiska sättet som när Mel Gibson går haywire och viftar med amerikanska flaggan i slow motion för att sedan slå ner en ilsken snubbe med stjärnbaneret i Patrioten eller där Bill Pullman står på en flygplansvinge och ger det mest amerikanska talet någonsin i Independence Day eller ögonblicket när Sylvester Stallone i amerikashorts knockar ryssen Ivan Drago i Rocky IV och Amerika vinner. Nej, jag pratar inte primärt star spangled banner, stråkar och 4th of July utan jag snackar förstås om det där andra. Hur Amerika älskar Gud, pengar, football, filantropi, familj och gruppkramar. I ett fördomsfritt land förstås. Frihet och svulstig patriotisk godhet brutalt nedtryckt i halsen på en gråtmild publik, ”I’m sorry I can’t hear you over my freedom” och så vidare och lyckas man dessutom gräva fram en framgångsstory med en underdog jublar ofta en Oscarsjury unisont.

The Blind Side kombinerade allt det där på ett minst sagt imponerande sätt och Sandra Bullock plockade också mycket riktigt hem både en guldgubbe och en Golden Globe för sin roll som Leigh Anne Tuohy och då slog hon inte bara andra rutinerade Hollywood-namn som Maryl Streep och Helen Mirren utan även kraftigt förhandstippade Gabourey Sidibe men det är klart, säg den jury som kan stå emot när någon servererar en sann historia om en tokamerikansk och stormrik familj som tar hand om en ung, svart och hemlös man. Spelar denna unga man dessutom football är det förstås redan klappat och klart. För det är ju så det är. Inte ett amerikanskt öga torrt när det vankas nationalsport. Det är ju klart sedan gammalt och står även skrivet i USAs självständighetsförklaring.

Nej, John Lee Hancock visar inte minsta tillstymmelse till nyanser i den här två timmar långa sugarcoatade skildringen av Michael Ohers svåra resa från fattigdom och utanförskap till rikedom och berömmelse för som alltid när en filmtitel följs av ett ”based on a true story” är det research som gäller. För att se precis hur sann den där storyn egentligen är och som alltid är det blandat. Många saker stämmer förstås, annars hade det varit rent bedrägeri men en hel del har också stöpts om i den där mysiga Hollywood-formen för att passa en gråtmild publik, en salig Oscarsjury och The Great Nation of America. The Blind Side är verkligen ett föredöme när det kommer till bombastisk självgodhet.

I ett av de mest amerikanska och absurda ögonblicken är fotbollstränaren Burt (Ray McKinnon) missnöjd med Michaels insats på planen. Han har dålig koll på hur spelet fungerar och är dessutom alldeles för snäll. Han måste tackla sina motståndare, inte krama dem. Leigh Anne stegar då rätt över planen, håller ett tal om hur han skall spela och att lagkamraterna är hans familj och att det viktigaste i livet är familjen. Han måste med andra ord försvara sin familj till varje pris. Efter det spelar han sitt livs fotboll och Leigh Anne och Burt blir BFFs. Något som är helt uppdiktat då den riktiga Oher mycket väl visste hur man spelade football och snarare behövde tygla sig på träningarna. Ett annat praktexempel på överdramatisering är när Michaels hemskolelärare Miss Sue (Kathy Bates) är på anställningsintervju hemma hos Leigh Anne. Stämningen är god och man förstår att hon landat tjänsten. Plötsligt fyller allvaret rummet. Hon säger att det är något hon måste berätta. Det blir tyst en stund. Uppspärrade ögon, halvöppna munnar. Sen kommer det. Avslöjandet. ”There is something I have to tell you…. I’m a democrat.” Jag tänkte direkt att jag hörde fel och hoppade tillbaka. Men nej, där var det igen, ”I’m a democrat”. Då klarade jag inte av det längre och skrattade mig hes. Tänk dig själv. Du sitter där i intervju och vet att jobbet redan är ditt men du kan inte hålla dig. ”Du, det är något jag måste berätta.” dramatisk paus ”Javisst, varsågod” dramatisk paus igen. ”Jag är sosse.”

Ett annat stort problem med filmen är att Michael aldrig riktigt känns utsatt. Visst, han är ute och går ensam i regnet för att sova i gymnastiksalen när familjen Tuohy plockar upp honom från gatan för att ge honom ett hem men efter det är det mer eller mindre smooth sailing som gäller för Oher. I alla fall om man jämför med vad Michael Oher tvingades genomgå i verkligheten. Här är det lite konstiga blickar i skolan, mest på grund av hans storlek. ”Big Mike” var alltså nästan 190 cm när han var 15 bast och visst får han utstå några förolämpningar på planen och han blir också förfördelad av domare en gång och hans crackberoende biologiska föräldrar existerar visserligen men mest i periferin. Man vill ju inte gärna förstöra den härliga stämningen med social problematik. Nej, istället är det dyra presenter och middagar som står i fokus. Michael får helt plötsligt allt han pekar på och visst är det fint när ägarna till en restaurangkedja tar ett gatubarn under sina vingar men tyvärr får det mest honom att framstå som en otacksam bortskämd unge. Nej, den något obekväma känslan här blir att familjens generositet väger tyngre än Ohers kamp och lidande.

Mycket av det beror på att Quinton Aaron som spelar Oher är en robot. Han visar aldrig några känslor, säger aldrig tack, inte ens när han får en helt ny bil och det är klart att syftet här är att belysa det faktum att han är uppvuxen i Memphis stökigaste kvarter och därmed har det svårt med social interaktion. Det fungerar säkert i textform, i boken som filmen är baserad på men på film är det riktigt svårt att ta in. Pappan i familjen, Sean spelas av countrystjärnan Tim McGraw och well, man kan väl konstatera att han är en betydligt bättre musiker än vad han är skådespelare. Slätstruket får verkligen en helt ny betydelse i hans sällskap. Sonen Sean Junior, eller SJ är så enerverande lillgammal och duktig att jag måste pausa ibland. När Michael skall draftas till NFL är det SJ som förhandlar med storbossarna och ställer krav och visst var han också med och bidrog och var faktiskt en duktig förhandlare i verkligheten men han var också hela fem år äldre än Jae Head som spelar SJ. Ännu ett sätt att manipulera fram känslostormar på falska premisser. Dottern Collins (Lily Collins) som blir pikad i skolan för att hennes familj har tagit in Michael i värmen blev inte alls utsatt. Snarare tvärtom så hängde Michael med henne och hennes vänner och de var, citat ”very sweet to him and we all got along really well.” slut citat. Faktum är att det var Collins, tillsammans med pappa Sean som var mest drivande i att hjälpa Michael, inte alls Leigh Anne men det passade inte riktigt Hollywood-agendan.

Men det är helt och hållet just Sandra Bullock i rollen som Leigh Anne som bär den här filmen på sina axlar och även om jag tycker att hon var bättre i både Crash och Gravity, filmer som inte gav henne någon Oscar så spelar hon Leigh Anne med både attityd och passion. Hennes hjärta av guld lyser starkt i scener så sentimentala att inte ens den mest råbarkade kan hålla fingrarna från näsduksboxen och utan henne hade The Blind Side förmodligen kraschlandat rätt ner i reabacken. Nu blev den som sagt både Oscarsnominerad, vinnare och drog dessutom in 300 miljoner dollar, varav 250 av dem var i USA. Förstås. I Sverige gick den direkt till DVD.

I grund och botten är The Blind Side en mycket bra och fascinerande historia som både engagerar och berör men se upp, risken att drabbas av både sockerchock och feelgood-koma är överhängande.

The Blind Side finns att streama på CMore

Inlägget Önskerecension – The Blind Side dök först upp på Onyanserat.

När jag pratar seriemördare med gemene man, vilket kanske inte är ett helt accepterat beteende i det offentliga rummet kan de oftast ändå inte låta bli att engagera sig. För på många sätt är seriemördare för vuxna vad monster är för barn, det är läskigt men samtidigt spännande. Det är något oerhört fascinerande i begreppet som gör att vi vill veta mer. Människans nyfikna natur fängslas av storyn och psykologin bakom. Hur blev en till synes helt normal tonåring Amerikas mest brutala mördare och hur kunde en välrenommerad man som underhöll barn iklädd clowndräkt i åratal plötsligt go apeshit för i hemlighet börja våldta och strypa 33 pojkar? Hur gick det egentligen till när en degenererad sektledare lyckades dupera sina unga följare att mörda i hans namn och hur kunde en på ytan social och empatisk man jobba på ett kriscenter för att direkt gå ut på stan och mörda kvinnor på löpande band? Trots att man vet att det är fel kan man helt enkelt inte låta bli att engagera sig. Det är lite som när man kör förbi en olycksplats och tittar trots att man vet att man inte borde. Jag vet ju för jag har ägnat ohälsosamt mycket tid åt att studera dessa ondskefulla varelser på håll, där jag har läst allt man kan läsa, sett alla filmer, serier och dokumentärer och lyssnat på varenda podcast.

Ber jag sedan samma gemene man att rabbla upp vilka som varit värst återkommer ständigt samma namn. Ted Bundy, Jeffrey Dahmer, Manson och Jack the Ripper. Det är inga överraskningar där. Högprofilerade namn som har inspirerat mängder av författare och regissörer och där i alla fall de två förstnämnda inte bara mördat utan även utsatt sina offer för våldtäkt, nekrofili och kannibalism så epitetet värst är klart berättigat men det finns förstås betydligt många fler. De som inte får lika stor plats i media. De som av någon anledning flugit under radarn för de flesta utom de närmast sörjande. Faktum är att en av de mest brutala seriemördarna återfinns i England och nu släpper CMore en miniserie i tre delar om Dennis Nilsen.

Det är en välputsad historia som knappt skrapar på ytan för att blotta de riktiga galenskaperna så för att få ett grepp om hur ondskefull Nilsen faktiskt var följer här en kort och ocensurerad summering. Viktigt att ha med sig då det tack vare ett magnifikt skådespeleri är skrämmande lätt att idolisera gärningsmannen i Des. Vill man helst vara lyckligt ovetande hoppar man över detta stycke. Det är nämligen inte för intet han har kallats för en brittisk Dahmer för likt just Jeffrey Dahmer plockade han hem unga män som han sedan hade sex med eller bara hade för sällskap. Under natten ströp han och dränkte dem. Han styckade sedan liken och gömde dem under golvplankorna i sin lägenhet. För att dölja stanken sprayade han med doftspray men till slut gick det inte längre, då elde han upp delarna tillsammans med gamla bildäck. Antalet offer växte allt snabbare och till slut hann han inte göra sig av med alla likdelar och började därför proppa garderoben full med mänskliga organ. I ett sista desperat försök delade Nilsen upp kroppsdelarna i små bitar som han sedan kunde spola ner i toaletten. Ända tills det blev stopp i avloppet förstås. Grannarna kände den fruktansvärda stanken och upplevde att det var svårt att spola. De ringde då rörmokarfirman Dyno-Rod och VVS-teknikern Michael Cattran tog sig an det, så här med facit i hand, synnerligen otacksamma uppdraget att undersöka avloppet på Cranley Gardens. Han upptäckte ben och en köttfärsliknande substans i röret och ringde polisen som snabbt kunde konstatera att det de facto var kött från människor och där tar miniserien Des sin början.

Det är London år 1983 och DCI Peter Jay (Daniel Mays) kallas alltså till adressen i Muswell Hill efter det makabra fyndet och dörrknackning står nu överst på agendan. En av hyresgästerna, Dennis Nilsen, spelad av en porträttlik David Tennant avslöjar omgående att han förvarar döda människokroppar i sin bostad. Bara så. Helt utan känslor. Som om han pratade om vädret. Han arresteras förstås på plats och körs ner till polisstationen där det bjuds på te och till synes obegränsade mängder cigg. Stämningen är god, så där som den ofta är i brittiska kriminaldramer. Inga avstängda förhörsrumskameror med tillhörande stryk, inget good cop/bad cop-upplägg. Det är lågmäld diskussion helt utan press. Känslan är att den största hotbilden där och då är att rökat tar slut. Nilsen erkänner utan att blinka mord på femton män men han minns inga namn. Han erkänner att han hade sex med dem efter döden och behöll kropparna som sällskap. Precis som Dahmer hävdade han att de levde kvar i honom. Nu behöver naturligvis DCI Jay snabbt identifiera offren för att kunna ställa Nilsen inför rätta, och det innan byråkrati, blodtörstig media och ekonomi sätter käppar i hjulen för utredningen. Samtidigt dyker en författare upp i kulisserna. Brian Masters erbjuder sig att skriva en biografi om Nilsen innan någon annan gör det och skyller de brutala dåden på homosexualitet.

Att Dennis Nilsen inte är den enklaste mordmisstänkta karl man kan ha att göra med skall Jay snart bli varse. Visst, han erkänner dåden men samtidigt gör hans sociopatiska och narcissistiska drag det väldigt svårt att veta vad som faktiskt är sant och vad som är rent skryt. Hans lugna och kontrollerade humör och det faktum att han och endast han sitter på de mördades identiter gör också att han ständigt sitter i förarsätet. Både Jay och Masters tvingas i princip att gå på äggskal i Nilsens närvaro. Det skall också sägas att precis som Dahmer och Bundy är Nilsen en så kallad osannolik gärningsman. Man skall givetvis inte döma en bok efter dess omslag men tjocka glasögon, ljusblå skjorta, ibland slips och välkammad konsultfrilla tillsammans med synnerligen god retorik gör honom till en person som man har svårt att tro kan ha gjort sig skyldig till sådana hemska dåd men skenet kan som bekant bedra.

Det är tydligt att han njuter av den makt han plötsligt besitter och utan att jag riskerar att avslöja något så kan jag i alla fall berätta att han slänger in en och annan twist som får Jay med kollegor att slita sitt hår, svettas ymnigt och fundera på spontan självantändning.

Des är en ytterst kompetent dramatisering av en av de mest brutala och iskalla seriemördare vi upplevt men det känns ändå som om att hälften saknas. Då Nilsen grips direkt i inledningen uteblir den där adrenalinfyllda jakten på ett monster, till skillnad från andra dramatiseringar av seriemördare. Det frustrerande pusslandet med spår som leder fram till nästa spår, som i sin tur tar oss ett litet steg närmare sanningen. Jag tänker på Monster (Aileen Wournos), To Catch a Killer (John Wayne Gacy) Ed Gein, Rillington Place (John Christie), Zodiac, Summer of Sam (David Berkovitz) och så vidare. Des blir istället en dialogfylld intervjuserie som mer eller mindre lever på David Tennants fullständigt briljanta porträtt av Nilsen. Det behöver naturligtvis inte betyda något negativt, det finns gott om fina produktioner i den genren men då vi varken får någon direkt insyn i Nilsens horribla dåd eller följa med på jakten blir det lite för mycket administration och raka vägen till domstol och alldeles för lite kalla kårar och nagelbitande för min del. Ett sådant här upplägg fungerar enligt mig mycket bättre i dokumentär form.

Men David Tennant har levererat stort i åratal nu och här får han verkligen dominera för trots stabila insatser från Jason Watkins och Daniel Mays så är det till syvende och sist Tennant som står i konstant fokus. Det är han som egenhändigt gör att Des ändå är klart värd att lägga nästan tre timmar på.

Första avsnittet av Des har premiär på CMore 9 november

Inlägget Des – En seriemördares bekännelser dök först upp på Onyanserat.

Det är lika bra att slänga ut det med en gång. Få det överstökat bara så att jag kan gå vidare i livet sen, för det måste sägas och det behöver sägas högt. Skrikas ut från både bergstoppar och barrikader tills bröstet är tömt på luft.

DEN FÖRSTA HALVAN AV GANGS OF LONDON ÄR DET BÄSTA JAG SETT I ÅR PUNKT

Visst. Den som är pessimistiskt lagd säger kanske att det bara är ännu en Peaky Blinders. Eller en Fargo. Eller en Gomorrah. Eller en… ja ni fattar. Och jag säger inte att det är fel. Inte alls. Det är trots allt oerhört många bekanta strängar som får utstå en rejäl misshandel här. En hyfsat enkel och ordinär story i grunden med framgångsrik maffiaverksamhet, en hämndodysséens A till Ö och en simpel katt-och-råtta-lek. Egentligen ingenting nytt alls men det är samtidigt en brittisk nagelbitare av rang och ett banbrytande snyggvåld som förtjänar sina ovationer, stående i början, sittande i slutet. En helårsutsöndring av adrenalin och endorfiner i en enda sittning. Ett afrodisiakum omöjligt att motstå.

Är det osmakligt? Borde man skämmas? Ja förmodligen lite, i synnerhet när mängder av civila får sätta livet till. Oskyldiga stackare som bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och därmed ständigt stryker med i brutalt ultravåld men det går inte att värja sig mot, det är bara för skönt nervigt och estetiskt tilltalande för att jag skall kunna låta bli att njuta av den liderliga lemlästning som ständigt erbjuds här.

Och det börjar direkt. I allra första scenen. Gareth Evans, en regissör som är van vid att starta sitt inferno tidigt vilar inte på hanen här heller. Nej, det är inget att spara på. Ingen idé att hålla igen. I en lika visuellt vacker som vådligt våldsam öppningsscen ser vi en ung man hängandes upp-och-ned från en hög byggnad. En annan, synnerligen bister ung man med bensin och tändstickor i händerna tittar ner över kanten och mumlar ett par olycksbådande ord. Det är en kombination som naturligtvis leder till ond bråd död där en brinnande yngling tämligen omgående och vrålande skall störta mot marken. Anledningen? Ungdomar på glid.

En familjefader och tillika maffiaboss, Finn Wallace (Colm Meany) har precis blivit kallblodigt mördad av ett par småkriminella kids i ett inbrott som inte alls gått enligt plan och sonen Sean Wallace (Joe Cole), ovetande om vilka som ligger bakom dådet vill nu se huvuden rulla, bokstavligen och han tänker inte vila förrän den skyldige lämnat jordelivet, allra helst på smärtsammast möjliga vis. Nu finns det förvisso inte mycket till regler att förhålla sig till i maffiabranschen från början men de få som ändå finns är helt bortstädade. Det är Anarchy in the UK som gäller med omgående verkan.

Alla är misstänkta och diverse storgangsters från jordens alla hörn får plötsligt se samarbetsavtal och kontrakt sönderrivna och annullerade. Inga droger byter ägare innan gärningsmannen är tagen av daga. Inga smutsiga pengar tvättas och inget smuggelgods smugglas. Det är hard times – for these times som Dickens hade sagt.

Detta är naturligtvis inte särskilt populärt hos falangen med tillhörande flåbusar som nu tvingas dra i handbromsen och se en lukrativ daglig business gå i stöpet och det är heller inte populärt hos den egna familjen som nu tvingas handskas med en obstinat arvtagare där det bara finns ett läge. Hedonistisk hämnd. Och det är en alltmer krackelerande familj vi får följa genom dagsångest och nattliga knogmackor. Den yngre brodern Billy (Brian Vernel), som aldrig tackar nej till en spruta heroin, systern Jacqueline (Valene Kane) som redan innan uppståndelsen är duktigt lack på sin släkt och i mitten, deras ej så ömma moder, Marian (Michelle Fairley). Men seriens hjälte, om man nu kan förära någon det epitetet i en serie där alla är bloody bastards är ändå Elliot Finch (Sope Dirisu). Han är den där obligatoriska snubben som börjar på botten, misstrodd och utan street cred. Den klyschiga hantlangaren som stiger i graderna i takt med att body counten ökar. Så fort det vankas storstryk eller avrättning är han visserligen där och levlar upp men hans agenda är samtidigt högst oklar. Vem är han? Var kommer han ifrån? Vad gör han nu för tiden vad jobbar han med?

Så det är precis som det brukar vara i maffia och gangstersammanhang helt enkelt. En mäktig familj som styr över diverse mer eller mindre korrumperade småpåvar i en verksamhet som bara kan benämnas som en våldsam värld full av dubbelspel, manipulation, slughet och inkompetens om vartannat. På andra sidan, alla andra. Och då menar jag verkligen alla andra i dess allra bredaste form. Redan i första säsongen dyker det upp benknäckare och bossar från Albanien, Pakistan, Nigeria, Syrien, Indien och så ett par galna danskar förstås. Lägg därtill en brokig ensemble trailer trash, habila hejdukar som kunde varit plockade direkt från Snatch och lite annan blandad lös pöbel vars enda mål i livet är att söndra och härska.

Mycket mer än så finns det inte att berätta om den övergripande storyn. Dels för att inte riskera att hamna i spoilerterritorium men också för att det helt enkelt inte blir särskilt mycket djupare än så här. Visst finns det en liten twist, med betoning på liten men annars är det pretty much straight forward. Ett mord, en jakt, en uppgörelse. Strängarna är som sagt välbekanta men det som gör Gangs of London så otroligt bra att jag vill vaporisera, förångas, gå upp i rök av ren extas är actionscenerna och jag var inne på det tidigt. Adrenalinet som pumpar i TV-soffan.

Den första halvan av Gangs of London är en furiös pulshöjande upplevelse av ett slag man sällan får möjligheten att uppleva, i synnerhet avsnitt fem som utan tvekan står sig som ett av de bästa avsnitt fem jag någonsin sett. Alla tider, alla genrer. Sedan blir det tyvärr betydligt svalare men det är klart, det är svårt att hålla uppe ett sådant tempo och en sådan nerv genom nio hela avsnitt och den där säcken skall ju dessutom knytas ihop så småningom och helst också kunna öppna för en ny säsong. För hur roande, rått och realistiskt det cinematiska våldskapitalet än är så kan man förstås inte bara skjuta, slåss och spränga sig igenom nio timmar. Då blir det bara Michael Bay av alltihop och det kan vi som bekant få på annat håll.

Skådespeleriet då? Nja, det finns definitivt förbättringspotential för att uttrycka det milt. Det är stundtals rejält överspelat och underspelat också för den delen men det spelar faktiskt inte så stor roll här då den generella ödeläggelsen ständigt tar fokus från allt annat. Det är stabila karaktärer men tyvärr är de inte särskilt minnesvärda. Det är förvisso stoiska herrar båda två men Joe Cole är ingen Cillian Murphy om man säger så och den forcerade dialogen blir också märkbart mer påtaglig i den långsammare andra delen av serien då jag inte längre sitter med en konstant klump i magen och kramar knogarna kritvita i en krängande berg-och-dalbana av känslor.

Gangs of London är inte perfekt. Den är inte ens nära perfektion men kvalar ändå redan nu in på min topplista för året. Ett epos av underhållningsvåld så motbjudande men samtidigt så vansinnigt vackert exekverat att ögon tårades och puls rusade när jag gick vilse i mitt basala begär efter mer. Jag försökte behärska mig men landade ständigt i den bitterljuva insikten. Okej, bara ett avsnitt till.

Gangs of London avsnitt 1 till 4 finns att streama på C More nu och serien har premiär på TV4 och TV4 Play den 24:e november

Inlägget Gangs of London säsong 1 – Briljant och brutalt gangsterdrama dök först upp på Onyanserat.

Kvällen den 20 mars 1989 försvann tioåriga Helén Nilsson från sitt hem i skånska Hörby. Sex dagar senare hittas hon mördad i en liten dunge vid ett stenröse i Bröd. Familjen vägrade att sätta en gravsten på hennes grav innan den skyldiga var hittad och dömd men fallet förblev olöst i 15 år trots att stora resurser sattes in och mordet var också mycket uppmärksammat i media då flickan blivit både grovt våldtagen och misshandlad. Det visade sig dessutom att hon varit vid liv under flera dagar i fångenskap hos förövaren. Det var ett osedvanligt grovt brott för tiden och det låg i hela allmänhetens intresse att detta löstes snabbt men mördaren skulle alltså inte gripas förrän 2004, hela 15 år efter gärningen. Helénmordet var ett monumentalt misslyckande för den svenska poliskåren men också en seger för ett fåtal hjältar som vägrade att rätta sig i ledet och aldrig gav upp hoppet om att familjen Nilsson någon gång äntligen skulle kunna få sätta en sten på Heléns grav. Nu släpper SVT en serie i sex delar om Helénmordet, baserad på Tobias Barkmans bok med samma titel.

Som alltid när det gäller dramatiseringar av verkliga brott, framför allt mord man själv minns med avsky gäller det att respekt visas mot offret och de efterlevande och att berättelsen ligger så nära sanningen som möjligt. Det är en delikat balansgång det där eftersom serien såklart samtidigt även görs i underhållningssyfte och därmed inte får vara alltför dokumentär. En annan aspekt att ta hänsyn till är ju att en majoritet av svenska folket redan vet hur den här tragedin slutar, det var trots allt landets största utredning efter Palmemordet. Det måste finnas något som får oss att vilja återuppleva denna fruktansvärda händelse igen och vad mer kan det finnas att berätta? Vad man än tycker om saken så skrevs modern svensk kriminalhistoria och trots att det har gått ytterligare 15 år efter fällande dom omtalas händelsen än i dag.

Men vad mer finns det för den vetgirige eller den spänningssökande tittaren? Efter otaliga analyser från alla kriminologer värda namnet, professionella och hemmasnickrade mordpoddar, dokumentäravsnitt på i princip samtliga TV-kanaler och ljudböcker, e-böcker, pocket och inbundna volymer vet vi förmodligen mer om Helén Nilsson än om de flesta andra mordoffer men är det något regissören Mikael Marcimain verkligen behärskar så är det just detta. Att göra något nytt av något gammalt men att fortfarande låta det kännas gammalt. Att ta ett känsligt ämne och göra det både spännande och underhållande men samtidigt hålla sig till ett autentiskt händelseförlopp och ändå lyckas överraska. Jag var imponerad redan i Call Girl och Lasermannen och Graven är fortfarande den bästa svenska deckarserien som gjorts och jag är lika imponerad nu. Han har en förmåga att skapa den där känslan av genuint obehag och en fruktansvärd gnagande ovisshet, trots att jag mycket väl vet vad som kommer att hända. Samtidigt sitter jag och har ångest över den alltför bekanta och ack så påtagliga realismen i form av tidstrogen scenografi, kostym och rekvisita från slutet på 80-talet och hela vägen fram till 2005 när den här berättelsen får ett abrupt slut men aldrig känner jag att jag sitter och tittar på något jag redan kan innan och utan.

Jag kommer nu att gå in på detaljer där gärningsman och arbetsmetoder avslöjas. Det här var som sagt landets största utredning efter Palme så alla vet säkert vem, hur, var och varför men jag slänger ändå ut en SPOILER ALERT från och med nu.

”Det finns en pedofil i varje buske” får vi höra en bit in i Jakten på en Mördare och det är verkligen den känslan jag själv har efter att ha hört om kusiner som utnyttjat sina minderåriga släktingar, om tennisspelande stekare dömda för övergrepp på barn, porrfilmsinspelande styvfarsor och socialt missanpassade missbrukare som i substansdimma begår det ena fruktansvärda dådet efter det andra. Vid tiden för Heléns försvinnande fanns det ett tjugotal dokumenterade pedofiler bara i Hörby centrum, där Helén försvann. Hade man inte vetat att det var ett kartlagt och bekräftat faktum hade det låtit som en rejäl överdrift för dramatisk effekt men så såg det alltså ut där och då och här börjar man också förstå varför det var så svårt för den lokala polisen att hitta den skyldige. En nål i en ytterst motbjudande höstack. För det är verkligen ingen skånsk lantlig idyll som målas upp. Man kan snarare nästan känna stanken av mögel, hembränt, gula blend och stekflott i varje husrannsakan. På hustomterna står gamla rostiga vitvaror och hemmagym och ortens prostituerade bor i husvagnar och knarkarkvartar med sina sliskiga kvinnohatande snubbar. Tipsen från allmänheten strömmar in och ansvarig poliskommisarie, Arne Svensson (Christian Fex) drunknar bokstavligen i pappersarbete.

Åren går och Arne ersätts av Per-Åke Åkesson (Anders Beckman). Ingen vet ännu att man redan har fått in rätt tips men brist på både struktur och sömn gjorde att namnet Ulf Olsson försvann i mängden. Istället lyckades man fånga en annan sexförbrytare, nattvandraren Bengt Karlsson, mer känd som Snälle-Bengt samt en lokal våldsverkare som mördar och våldtar pensionärer. Även Thomas Quick var på listan över misstänkta men avfördes senare. Och så var det den här personen som ringer hem till Per-Åke och säger att det var ”den jävla ensamheten” som fick honom att göra det. Kan det verkligen vara mördaren?

Ett annat mord med liknande modus och spår sker också i en närliggande ort och gruppen vill tidigt samköra utredningarna men chefen och tillika paragrafryttaren Krister Berg (Rasmus Troedsson) säger nej, att de inte alls har med varandra att göra. Varför skulle någon som har sexualmördat ett barn helt plöstsligt ge sig på Jannika Ekblad, en prostituerad vuxen kvinna? Det blir därmed två separata utredningar som snabbt havererar var för sig men det lokala poliskontoret sparar in pengar eftersom utredningarna sköts av olika distrikt så på det stora hela är man ändå nöjd.

Teknisk bevisning i form av sperma och hundhår hittades på båda brottsplatserna men på den här tiden fanns inte de rättstekniska möjligheter till DNA-analys som vi har tillgång till idag och de riskeras dessutom att förstöras. Proverna fryses därmed ner i väntan på nya genombrott.

Samtidigt som jakten efter mördaren är fruktlös och frustrerande börjar också den egna organisationen bli en utmaning i sig. Per-Åke, eller Pelle som han kallas av både bundsförvanter och rygghuggande kollegor är en traditionell utredare. En man av den gamla skolan. Han ser ett mål framför sig och ger sig inte förrän han har nått ända fram. Han omger sig med ett fåtal personer han litar på, i detta fallet Monica Olhed (Lotten Roos) och Erik Johansson (Håkan Bengtsson) och han lägger varje vaken minut på jobbet. Pelle förlitar sig på att andra sköter sitt och att han får de verktyg han behöver för att bringa resultat. Han är inte den mest sociala av personer och han bryr sig inte det minsta om så kallad corporate bullshit. Ett koncept som fungerat i många decennier men det är nya tider nu.

Samtidigt som psykvården i Sverige nedmonteras och fler riskfaktorer än någonsin rör sig fritt på gatorna skall poliskåren moderniseras och det är nu viktigare att lägga inköp på rätt kostnadsställen än att bura in busar. Eller som Per-Åke så talande muttrar vid ett pressat läge vid kaffeautomaten; ”Man kan fan inte ta en kopp kaffe utan att fylla i en blankett.” En heldag av post-it-lappar med värdeord går alltid före ett spaningsarbete på stan och korrekt ifyllda formulär väger tyngre än en fällande dom. Den som spenderar mest tid hos HR och i distriktchefens koppel ligger också närmast befordran. Pelle vägrar att gå den vägen och blir därmed avstängd. En reporter frågar varför. Pelle svarar ”jag vet inte, jag löste väl för många brott” och det beskriver förstås precis hur effektivisering eller så kallad ”streamlining” fungerar i stora organisationer. Man gör sig av med den som enträget sliter med det som faktiskt spelar roll. En person som sätter heder och hårt arbete före administration och rövslickeri. Den som går sin egen väg, sköter sig själv och skiter i andra, som investerar sin tid i att driva arbetet framåt istället för att kasta kollegor under bussen, vad han än må tycka om dem. Pelle blir sjukskriven och går på antidepressiva. Tiden fortsätter att gå och trots mängder av spår kommer man ingen vart. Pressen på poliskåren blir allt hårdare. Allmänheten kräver resultat.

Efter lång konvalescens återvänder Åkesson till arbetet trots att både HR och polischefen undrar om han verkligen inte borde fundera på att göra något annat. Han samlar sin trogna skara utredare, Monica och Erik i sitt nya rökfria ”kontor” nere i källaren och går igenom allt material igen, 60 000 sidor. Tipset om Ulf Olsson dyker upp på nytt och han beskrivs som en väldigt udda person med en ytterst besvärande bakgrund och när gruppen så småningom äntligen får ett riktigt genombrott som innebär att de kan börja topsa misstänkta lägger Monica Olhed med Olsson som sista namn, trots tvekan från övriga. Han går villigt med på att topsas och resultatet visar sig alltså vara positivt. Det kommer att visa sig att Ulf är en kvinnohatare, pedofil och djurplågare men han nekar till all inblandning och nu följer en utmattande process att försöka knäcka honom i förhör. Han nekade dock i sten ända fram till sin död 2005 när han hängde sig i cellen på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall där han skulle förvaras med särskild utskriftsprövning. På sin blogg hävdade han in i det sista sin oskuld.

Jakten på en Mördare är både saklig och autentisk. Mycket av det bygger på att Mikael Marcimain först försäkrade sig om att offrens anhöriga var underättade och hade gett sitt godkännande. Han valde också att inte filma på brottsplatserna utan på ställen som liknade dessa. En annan viktig detalj som jag själv ofta stör mig på är dialekter. När hela polisstationen i Wallanders Ystad enbart består av stockholmare så har Marcimain valt en helt annan väg. Alla som skall prata skånska pratar verkligen skånska. Dessa skåningar är inte heller välkända ansikten från andra större produktioner. Visst finns det några man känner igen från mindre roller, det är väl oundvikligt om man ändå skall hitta folk med tillräcklig kompetens för att spela en bärande roll men överlag är det okända skådisar vi får stifta ny bekantskap med. Något som förstås också bidrar till den genuina känslan av att det här är på riktigt och inte bara kommersiellt lockbete. Visst, det märks att det inte är dramatendrillade estradörer vi har att göra med men med tanke på hur svårt jag nyligen hade det med Rolf Lassgård i Utredningen så föredrar jag det ändå så här.

En annan sak som adderar till både nerv och atmosfär är Mattias Bärjeds tunga dova elektroniska ljusslingor som ligger som en tung våt ångestfylld filt över hela serien och tillsammans med ett magnifikt foto med långa kameraåkningar och deppiga färger känns Jakten på en Mördare både påkostad och av högt internationellt snitt. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt som att säga att det är en svensk True Detective, där är vi verkligen inte men jämfört med allt annat generiskt vi spottat ur oss genom åren i den här genren är det här så nära vi kommer. Och det, är sannerligen inget att fnysa åt! Men precis som i amerikanska södern är tempot ofta långsamt, ibland nästan letargiskt och förhören är torra och liknar till mångt och mycket verkliga förhör och här satt även Lotten Roos med verklighetens Monica Olhed för att få till den där genuina känslan av hur frustrerande det kan vara. Det funkar inte alltid bara att spänna ögonen i något infångat löske som erkänner direkt. Ibland måste man lirka och gå varsamt fram, bygga förtroende och få människor att prata, även om de inte vill. Vissa vill inget hellre än att lätta sitt hjärta, andra vill skryta men introverta, svårt störda brottslingar som Ulf Olsson når man helt enkelt inte fram till och då är det så. Verklighetens hopplöshet. Magnus Schmitz som spelar Ulf är dessutom formidabel i sin roll. Han ger monstret ett ansikte vi aldrig tidigare sett, något som är lika delar skrämmande och fascinerande. Visst har vissa detaljer och personer adderats för att passa formatet men serien håller genomgående en rak linje mot sanningen och enligt undertecknad är det här något av det bästa jag har sett i genren, svensk dramatiserad true crime.

Extra cred till den som kom på det briljanta påskägget där Per-Åkes fru ligger på soffan och metatittar på Tom Alandhs TV-program Kronofogden kommer – vems är skulden. Ett avsnitt där Ulf Olsson faktiskt var med och fick besök av kronoinspektör Bror Carlsson. Detta samtidigt som jakten efter Heléns och Jannikas mördare alltså pågick. 

Jakten på en Mördare streamas nu på SVT

Inlägget Jakten på en Mördare – Mordfallet som skakade Sverige dök först upp på Onyanserat.

”No great mind has ever existed without a touch of madness” som en känd gammal filosof en gång sade och alla vi som har sett filmer som A Beautiful Mind, Will Hunting och Shine vet ju att den där gränsen ofta är oerhört tunn. Att de skarpaste av hjärnor inte sällan också är de mest sköra. Att framgång också kommer med ett pris där lycka och lidande går hand i hand genom livet. Två sidor av samma mynt. På ena sidan är vinsten, på andra sidan ser du priset du betalar. Nej, det är väl precis som en annan mer modern filosof diktade i en TV-soffa ”Most brilliant people in the world are capable of having mental illness, and the most mentally ill are capable of some brilliant shit.”

Detta verkar i synnerhet gälla schackspelare, där den ena stormästaren efter den andra någon gång i karriären har drabbats av allvarlig mental ohälsa. Bobby Fischer är förstås det mest kända exemplet men även prominenta pjäsflyttare som Rubinstein, Steinlitz, Alekhine och Paul Morphy skulle sedermera också få se sig bli tidigt offrade i livets nyckfulla rockad. Vanligast är tydligen att man drabbas av schizofreni, depression och paranoia och detta är alltså inget jag gubbgooglat på sofflocket utan gjort faktisk research kring. Ända sedan jag såg Bobby Fischer Against the World har jag nämligen tyckt att det varit ett intressant fenomen. Och efter att ha konstaterat att Aleksander Alekhine spenderade tolv timmar om dagen, varje dag i över 40 år med näsan i ett schackbräde, antingen för att spela eller analysera teoretiska drag så förstår man ju nästan att det där levernet måste bli ohållbart till sist. Brädet blir till slut den enda verkligheten. Sedan kom Pawn Sacrifice för ett par år sedan och tog upp samma tema och nu gör eminenta Netflix miniserie The Queen’s Gambit samma sak.

Själv brukar jag känna att jag har svårt att kunna läsa av vaga människor. I synnerhet om de säger en sak men menar en helt annan. Något som vanligtvis slutar i att någon av oss blir sårad. Detta är dock inget problem för Elizabeth Harmon (Anya Taylor-Joy). Hon ser allt och med ögon som stirrar rakt in i din själ vet hon precis vad ditt nästa drag är. I livet och på brädet. Du kan ha försökt leda henne på villovägar genom att göra något helt oväntat, något som helt hade ställt de mest luttrade av lirare eller potentiella livspartners. Det spelar ingen som helst roll. Så fort du sitter där nöjd med en simpel spansk öppning äter hon upp dig med ett aggressivt sicilianskt försvar. Det spelar heller ingen roll om du är nybörjare eller regerande mästare, om du har ett hjärta av guld eller är en douche. Harmon är hänynslös mot sitt offer och hon offrar lika många pjäser utanför schackbrädet som på. Detta bekommer henne dock icke. Inte det minsta. De få gånger hon känner några riktiga känslor är när hon förlorar något. Det kan vara ett riktigt liv som plötsligt släcks eller ett spel som bara pågår i huvudet. Är det egentligen någon skillnad?

Nioåriga Elizabeth förlorar sin mor i en bilolycka och anländer till det kristna barnhemmet Methuen där hon snabbt upptäcker tre saker som skall komma att följa med henne i resten av hennes liv. Det hopplösa barnet Jolene (Moses Ingram) som vägrar lyda order, den på den tiden lagliga lugnande medicinen för barn och en schackspelande vaktmästare (Bill Camp) i källaren. När hon så småningom blir upplockad av ett lika barnalöst som glädjelöst par bär hon med sig ett enormt ego, ett obearbetat trauma, ett svårt tablettmissbruk och ett självförakt som räcker livet ut. Frågan är förstås inte om kraschen kommer, utan när.

Hon börjar spela amatörmatcher i klubblokaler och krossar naturligtvis allt motstånd, med en och annan haka i golvet till följd. Det är såklart i huvudsak män som spelar schack, eller män och män. Pojkar i pullover och med glasögon. De hånskrattar inte åt Elizabeth men de har heller inga som helst illusioner om att hon ens skall vinna sin första match. De undrar helt enkelt vad hon gör där. Detta förändras dock snabbt när de inser att hon är en gudabenådad spelare och hon gör också processen kort med sin första megalomaniska motståndare av många redan i sin första tävling.

Men med framgången kommer också uppmärksamhet med tillhörande media, kompisar från förr och rena parasiter som nu samlas kring Elizabeth som snart inte kan ta ett steg innan hon har en kamerablixt i ansiktet eller någon som skriker att den lokala tidningen vill göra ännu en intervju med byns lokala världskändis. Vid det här laget är också hennes fostermamma Alma (Marielle Heller) hennes manager. Även hon har nu hittat ett kall i livet, där hon bytt bort ett trist och bittert liv i ett förhållande som sedan länge är stendött. Ensamma dagar i Kentucky bakom pianot på en diet av billig öl, mikromat, cigaretter och receptbelagda droger i väntan på en man som aldrig kommer hem består nu istället av celebert häng på hotell i Vegas och Paris med cocktails och anklår.

Det är lätt att glömma när karriären rullar på i ett nästan absurt tempo, att Elizabeth fortfarande är en tonåring och att The Queen’s Gambit därmed lika mycket är ett coming-of-age-drama, fyllt med obligatoriska kroppsliga och mentala förändringar som det är ett periodiskt drama. Och, hur märkligt det ens kan kännas, ett sportdrama. För trots att jag egentligen aldrig tänker i de banorna under sju avsnitt så är schack trots allt en idrott och slutmålet är förstås en tävling som skall göra Elizabeth till världsmästare och vägen till mästerskap går alltid genom träning, träning och åter träning. Träning på film är, som de flesta säkert håller med mig om varken särskilt spännande eller kul att se på, vilket också gjorde montage till en grej en gång i tiden men i The Queen’s Gambit är det en ynnest att få följa varje litet steg mot framgång. Ju högre upp Elizabeth kommer i rankingen desto större blir hennes krav på sig själv och hon sjunker djupare och djupare i missbruk och snart är hon sin egen värsta fiende. Schack är allt. Det är Alpha och Omega. Början och slutet och när en av hennes få vänner, som också försöker styra henne ur en stundande katastrof plötsligt säger att han inte älskar schack längre, att det finns ett vanligt liv med kärlek, hyresrätt, fonder och provanställning kunde han lika gärna ha stuckit kniven i henne.

Schack handlar mycket om psykologi och att få motståndaren ur balans, något som blir allt tydligare ju svårare kombattanten blir och svårast för jänkarna att knäcka är såklart ryssen. Vasily Borgov (Marcin Dorocincki) äter bönder till frukost och hans stenansikte har genom åren skrämt mången antagonist att panikslaget lägga kungen ner, i ett förnedrande nederlag och skamset backa från bordet. Han drar sig inte för att utnyttja andras svagheter och kör gärna själv med fulspel om tillfälle ges. Han vet att Elizabeth har problem med missbruk och i ett nervdallrande drama över 64 rutor ställs hon inför sin första riktigt stora utmaning. Svårt bakfull på alkohol och allehanda berusningsmedel ställs hon nu inför den främsta schackspelaren i världen. Blir det eufori eller tjackmatt?

Det får man ta reda på själv för The Queen’s Gambit är en sådan där serie man inte ens vill riskera att spoila. Inte under några omständigheter. Inte för att det är någon särskilt komplex berättelse, tvärtom egentligen, det är som det brukar när det vankas sport. Börja på botten och jobba dig upp till toppen. Det är the good ol’ american go-big-or-go-home som gäller. Nej, det för att serien som helhet är en hisnande upplevelse av sällan skådat slag. En erfarenhet man vill skapa själv. Jag vill helt enkelt inte beröva någon känslan av att få sitt hjärta krossat genom TV-rutan eller skratta åt lättsam humor mitt i allt det allvarliga och mörka. Den fullständigt remarkabla resan mot toppen men samtidigt, en klasskamp och en kvinnokamp. En ung kvinna, i en värld av män som kämpar mot både orättvisor och sina egna demoner och dessutom i förtrollande vackra miljöer.

I långa stunder är The Queen’s Gambit bara Elizabeth, stirrandes på ett schackbräde. Ibland är hon omgiven av andra människor men det är också då hon är som mest ensam. Med det sagt är det en imponerande hög nivå även på övriga skådisar där framför allt Thomas Brodie-Sangster, Bill Camp och Marielle Heller sticker ut i en brokig skara mer eller mindre okända ansikten. Det går dock inte att bortse från det faktum att utan Anya Taylor-Joy så hade det inte blivit någon The Queen’s Gambit. I alla fall vågar jag påstå att den inte hade toppat listan i över 60 länder, vilket den alltså gör i skrivande stund. Det är en skådespelarinsats som motiverar storslam på varje kommande prestigefylld prisgala.

Att kunna kastas mellan trasig och vilsen själ och schackens egna glamorösa rockstar på det övertygande viset är inget annat än enastående. Att hon sedan råkar ha en alkoholtolerans som hade gjort Keith Richards grön av avund och klarar av att avgifta sig själv på ett vis som hade gjort Betty Ford ännu grönare av avund kan jag ta. Varje enskild scen med Elizabeth Harmon, och det är många är som en egen kortfilm. Ingen är den andra lik, inte ens när hon åter sitter framåtlutad över ett bord och stirrar ner sin motståndare som darrade i stövelskaften redan vid presentationen av hennes namn. Varje scen innehåller så många nyanser av känslor att hela paletten är tömd efter varje avsnitt. Nej, det går inte nog att poängtera att det är Anya som gör den här tillställningen till en veritabel fest. En nostalgisk klang och jubelföreställning av hypermodernt snitt. Fotografen Steven Meizler har här lyckats få till en visuell kuliss som inte liknar något annat. Det är som om att en pastellbomb har briserat i vardagsrummet ena stunden för att i nästa gå över till ett gruvligt grått Gulag. Allt smakfullt ackompanjerat av Carlos Rafael Riveras mäktiga musik som blåser igång på vådlig volym varje gång Elizabeth bänkar sig för att spela ännu ett parti schack på liv och död.

The Queen’s Gambit finns att streama på Netflix nu

Inlägget The Queen’s Gambit – Storslaget drama om livet i allmänhet och schack i synnerhet dök först upp på Onyanserat.

Vad gör du om ditt eget kött och blod bryter mot lagen och du själv är lagen?

Det är det prekära dilemmat en domare i New Orleans ställs inför när hans son råkar köra ihjäl sonen till stadens hänsynslösa maffiaboss. En aktion som förstås är illa i sig men blir sju resor värre när grabben dessutom väljer att fly platsen. Premissen i Your Honor är både intressant och kittlande och det första avsnittet är ren och skär ångest genom varje kroppslig och själslig por men tyvärr går det snabbt utför för HBO Nordics nya miniserie Your Honor. Texten nedan bygger på de fyra första avsnitten av tio och innehåller milda spoilers kring själva grundstoryn.

Michael Desiato (Bryan Cranston) är en socialt uppskattad och rättskaffens man. Han dömer inte vem som helst på lösa boliner utan ser verkligen först till att den påstådda gärningen med tillhörande gärningsman har bevisats utan rimligt tvivel, även om till och med lagens väktare försöker göra allt för att dupera en känslofylld jury med vilseledande information. Nej, ligger det långa fängelsestraff i potten skall varje sten lyftas, varje vittne grillas och varje bevis vara lika skottsäkert som pansarplåt. I inledningen av Your Honor ser vi honom auktoritär och ifrågasättande, det finns alltid minst två sidor av samma berättelse och allt är inte alltid som det ser ut.

Familjelivet är stabilt, inkomsten säkrad och livet är så där allmänt skönt i ett grått och märkligt folktomt New Orleans. Men ni vet ju vad man säger om lyckan, den varar sällan och när det väl vänder blir det gärna breaking bad direkt. Från härligt till katastrof på kortast möjliga tid. I ena stunden sitter man uppe och gottar sig på Olympen, nästa är man nere i hettan hos Hades. Precis som Your Honor. Det blir Breaking Bad redan i andra avsnittet och det skall inte bara tillskrivas Bryan Cranston utan hela storyn som verkligen svänger vilt. Sonen Adam (Hunter Doohan) cruisar runt i sin californiavita Volvo 245 när han plötsligt drabbas av ett astma-anfall och kör rätt in i den lokala ligisten Jimmy Baxters (Michael Stuhlbarg) son som sakta dör i synnerligen smärtsam scen där man nästan kan känna livet rinna ur den späda pojkkroppen som ligger krossad mot trottoarkanten. Adam försöker visserligen ringa in olyckan men astman gör att han inte får fram ett ljud. Efter att krälat genom vägdammet når han inhalatorn i bilvraket men i ett panikslaget tillstånd väljer han ändå att fly scenen.

Väl hemma märker Michael att någonting är fel och det tar inte lång tid innan Adam berättar. Något som ställer pappa domare i ett bryderi en masse. Skall han leva som han lär och ställa sin son inför rätta med samma förutsättningar som sina klienter eller skall han överge både moral och etik och ljuga? Han väljer ett mellanting och de gör tillsammans upp en story som når ungefär halvvägs fram till sanningen. Något som dock snabbt skall komma att ändras till att bli en ren och skär lögn när det uppdagas att brottsoffret är Jimpas son. Då gäller det istället att ligga oerhört lågt, låtsas som det regnar och vara smartare än motståndet och nu följer en rejält utdragen och tråkig process att städa brottsplatser och gömma bevis, inte sällan i samarbete med den lokala politikern Charlie (Isiah Whitlock Jr.) och ducka för nyfikna utredares frågor. Frågan är urgammal och ständigt aktuell i den här typen av dramer, existerar det perfekta brottet? Kan man komma undan eller är lagens arm alltid längst?

Your Honor är en svår upplevelse. Jag vill så gärna tycka att den är bra. Jag vill omfamna den grådassiga misären, de färglösa kläderna. Den strama inredningen. Det avskalade soundtracket och den tomma staden. Och den börjar också precis så där oförskämt bra som jag gått och drömt om ända sedan jag läste pressreleasen. Det är verkligen ett första avsnitt som både engagerar och överraskar och förmedlar den där sköna känslan av att det här kommer att bli något utöver det vanliga. Ett lidande värt att dö för. Det är mörkt och tragiskt, välspelat och chockerande men den där känslan av tidig entusiasm försvinner snabbt och blir snart blasé. Det finns så många bortkastade möjligheter här att jag tappat räkningen när jag lätt förvånad stänger av fjärde avsnittet, med vetskapen om att det finns sex stycken till. Om det är så här sömnigt redan nu, hur skall man då kunna hålla liv i det här liket ytterligare sex timmar?

Det som förvånar mig mest är att så många stabila namn kan leverera något så svalt. Jag menar, Cranston talar för sig själv även om han har svårt att skaka av sig Walter White, i synnerhet i en sådan här roll där han skall gå från respektabel medborgare till en kriminell kretin som kliver över den ena gränsen efter den andra. Serien är dessutom skapad av Peter Moffat, mannen bakom den fullständigt fenomenala The Night of… som jag fortfarande håller som en av de bästa miniserierna som gjorts. I övriga roller är stjärnglansen svagare men Doohan och Stuhlbarg svarar båda för synnerligen solida insatser. Whitlock är alltid pålitlig även om han lite grann lider av samma typ av identitetsproblematik som Cranston och hans White. Jag tänker förstås på Senator Clay ”sheeeeeeeee-it” Davis i The Wire. Det är svårt att inte tänka just sheeeeeeeee-it varje gång Whitlock dyker upp någonstans. I varenda scen. Oavsett verk, oavsett roll. I avsnitt fyra får vi även stifta angenäm bekanskap med den alltid lika fantastiska Margo Martindale när hon sin vana trogen dyker upp och tar över tillställningen.

Tyvärr har jag som sagt väldigt svårt att se vart det här skall ta vägen. Jag kan naturligtvis ha helt fel och Your Honor kan mycket väl excellera i ren extas de avslutande avsnitten. Konstigare saker har hänt i ett universum i uppror men jag tror ärligt talat inte att det blir så. Det är min övertygelse att det kommer att fortsätta tugga på i sakta mak, med ytterst liten storyutveckling, plågsamt mycket utfyllnad och få överraskningar. När det hela skall summeras är jag tämligen säker på att min omedelbara känsla kommer att vara att det här borde kunnat ha gjorts i en långfilm istället. And that’s the truth, the whole truth, and nothing but the truth, so help me God.

Your Honor har premiär på HBO Nordic 7 december

Inlägget Your Honor – Moraliskt drama utan geist dök först upp på Onyanserat.

Mitt i en brinnande pandemi, i epicentrum av en andra våg dimper den ner. Likt ett mass-SMS ingen riktigt bett om att få. Samtidigt mer relevant än någonsin men man måste ändå ställa sig frågan, varför? Och av flera anledningar. Varför behöver vi ännu en remake på ett original som fortfarande är klart gångbart? Visst, vi kanske inte behöver gräva särskilt djupt i vår vokabulär för att hitta ord som kan beskriva Pestens Tid från 1994 och det är väl heller inget gemene man dammar av och bränner igenom med familjen så här i jultider. Inte direkt en DVD-box man lätt glöggfryntlig plockar fram för att kunna sitta ihopkurad i soffan med jultröja på och knäcka paradisnötter. I synnerhet inte med tanke på hur trötta vi alla är på ordet pandemi så här i december 2020 och här hittar vi naturligtvis den andra frågan om varför. Hela vår vardag har trots allt det gånga året bestått av pandemi och gör det fortfarande. I tidningar, i radio, på TV, på sociala medier och inte minst i livet självt. Är det inte svarta rubriker så är det någon presskonferens med Steffe och tillhörande Statsepidemiolog och med det oftast nya restriktioner och rekommendationer. Det är ett karantänfyllt år som vi mestadels har spenderat framför skärmen. Ett år då våra mest googlade ord var Coronavirus och folkhälsomyndigheten.

Orkar vi då, förpassade till våra hem med personligt ansvar vilande över våra bleka axlar som inte sett dagsljus på månader trycka tio timmar fiktiv pandemi med 99 procents dödlighet? Räcker det inte med det vi har? Visst kan man se det som en ljusglimt i mörkret. Ett ”det kunde alltid ha varit värre” scenario men det är en klen tröst. Och heller inte särskilt relevant då Pestens Tid, eller The Stand som den heter på originalspråk och som även är titeln på HBOs nya serie från CBS är en påhittad story av skräckmästaren Stephen King medan Covid-19 förstås är något som pågår här och nu. Samtidigt utgör ju de många likheterna en farhåga att det här trots allt kan vara en realistisk framtid.

Alla som har läst tegelstenen till bok eller sett miniserien från -94 vet såklart vad det handlar om men för den oinvigde kan 1 200 sidor från 1978 tack och lov sammanfattas med ett par korta meningar. Ett laboratorieframkallat influensavirus, kallat Captain Trips släpps ut i samhället och utplånar 99 procent av Jordens befolkning. Den överlevande procenten är immun mot viruset och dessa ovetande och av högre makter korade krigare drabbar samman i en kamp mellan gott och ont. Två läger, styrda av två karismatiska ledare. Med Mother Abigail på den goda sidan och Randall Flagg på den onda tvingas de utvalda nu kämpa för överlevnad. Igen.

Nu släpper alltså HBO en uppdaterad version av Stephen Kings fängslande storsäljare och Mick Garris miniserie. Texten nedan är baserad på seriens fyra första avsnitt av totalt nio och är spoilerfri enligt krav från upphovsmännen.

Inte för att det finns mycket att spoila early on, speltiden går mest ut på att introducera det enorma persongalleriet, helst utan att trötta ut tittaren redan innan berättelsen tar sin början. Det går så där. Visst, det är komprimerat så att det förslår och flera hundra sidor roman flyger förbi på bara ett par timmar men det innebär tyvärr bara att en av Kings i särklass starkaste inledningar med minutiös karaktärutveckling förminskas till en relativt simpel story med en tämligen ointressant ensemble med panikpåklistrad bakgrund. Dels beror det förstås på den stiliserade storyn, där vi av någon märklig anledning kastas in i mitten av boken när utbrottet redan skett men det beror även på att merparten av nämnda persongalleri är hejdlöst håglösa, inklusive James Marsden som huvudrollsinnehavare. I originalet var det Gary Sinise som spelade Stu Redman. Inte för att snubben som skulle komma att bli CSI-Mac med världen rosade någon större marknad med sitt skådespel där och då men han var ändå stabil, trovärdig och handlingskraftig. James Marsden glider mest omkring i sneakers, är allmänt skön och flinar. Inte ens när han tidigt blir intvingad i ett militärfordon och informerad om läget verkar han särskilt bekymrad. It is what it is liksom. Problemet är att han skall rädda mänskligheten från undergång och då får man lov att ta det på allvar. Lite så där som en Statsepidemiolog.

Den ljusa sidan håller till i Colorado med Mother Abigail (Whoopi Goldberg) som flummig livscoach och på den mörka sidan, i Las Vegas regerar Alexander Skarsgård i egenskap av den jovialiskt onda Randall Flagg. Till sin hjälp har de diverse drönare som går deras ärenden. Den drogberoende musikern Larry Underwood (Jovan Adepo), your creepy next door neighbour Harold Lauder (Owen Teague), hans obesvarade kärlek Frannie Goldsmith (Odessa Young) den svekfulla reservmorsan Nadine Cross (Amber Heard) och Guds dövstumma röst Nick Andros (Henry Zaga), för att nämna några av de mest frekventa karaktärerna halvvägs in.

Vi får som sagt inte mycket till bakgrund utan kastas mer eller mindre in i random relationer som vi eventuellt får mer insyn i senare eftersom The Stand envisas med otaliga flashbacks istället för att berätta en rak historia men som det är nu är det bara att försöka hänga med i de tvära svängarna. De som har läst boken eller sett miniserien märker direkt att det inte flyter på som det borde och trots att förlagan är på över tusen sidor så känns den inte hälften så krånglig att hänga med i som här. Josh Boone och Benjamin Cavell försöker desperat att klämma in så många sidospår som möjligt samtidigt som man vill kapa tiden på huvudstoryn. Något som resulterar i en väldigt snårig historia där ofta varken karaktärer eller handlingar känns särskilt trovärdiga eller rimliga. När sedan lejonparten av skådspelare svajar betänkligt blir det förstås problematiskt. Två som dock levererar kontinuitet och den där obehagliga känslan som behövs för att kunna pumpa lite liv i det som just nu känns som en lång transportsträcka till sista avsnittet, ett avsnitt som King själv har skrivit om eftersom han inte var nöjd med slutet från -94 är Alexander Skarsgård och Owen Teague. Skarsgård är sådär välartat och trivsamt ondskefull som bara han kan vara och Teague är sedvanligt skogstokig. Tillsammans håller de intresset för The Stand uppe. Jag är trots allt oväntat otålig och märkligt taggad på att se hur deras två karaktärer utvecklas framöver och naturligtvis kan jag heller inte motstå ett helt nytt slut signerat skräckmästaren själv.

Självklart är det en stor skillnad i tekniska produktionsvärden mellan Pestens Tid anno 1994 och 2020, där det moderna fotot och specialeffekterna bidrar till både rysningar och stundtals rent obehag men jag kan ändå inte undgå att tycka att det är en onödig remake. Men det ligger ju i tiden. Att modernisera och göra om. Att låna något gammalt och göra om till något nytt. Och det är klart att det såg annorlunda ut då. På nittotalet ansågs TV-serier vara den lägre klassens underhållning med ytterst begränsade resurser och stora filmnamn undvek därför plattformen som pesten. I dag är utvecklingen precis tvärtom. Kvaliteten höjs ständigt och fler och fler toppnamn hittar till streamingtjänsterna, framför allt nu när biograferna är stängda och där filmbranschen just nu tar en rejäl smäll som man kanske inte ens överlever. Samtidigt strömmar pengarna in hos streamingjättarna.

Nu har jag som sagt inte sett mer än fyra avsnitt så hoppet är långt ifrån dött, det här kan bli riktigt bra men jag saknar verkligen känslan av undergång och terror. All den galenskap som utspelas i boken när civilisationen är nära sitt slut. Just nu är det på tok för mycket snack och en väldigt liten verkstad. För så är det ju. Skall jag behöva genomlida en pandemi i underhållningssyfte så skall det vara på riktigt. Då vill jag ha allt. The whole shabang. Döda kroppar längs gatorna, brandtal, en raserad infrastruktur och jävelskap bakom varje hörn. Annars kan jag lika gärna titta på ännu en presskonferens om munskyddets vara eller icke vara.

The Stand har premiär på HBO Nordic 17 december

Inlägget The Stand – Pandemisk paltkoma dök först upp på Onyanserat.

Chadwick Boseman stod på toppen av sin karriär när cancern tragiskt avslutade hans liv tidigare i år och med det i åtanke är det inget annat än imponerande och inspirerande att se honom ge allt i Ma Rainey’s Black Bottom. Filmen som skulle komma att bli hans svanesång. En vacker men alldeles för tidig gåva till en publik och ett Hollywood som precis börjat älska honom. En stjärna som precis börjat stiga mot himmelen och ett oändligt universum. Att ingen annan än han själv och den närmsta kretsen, får man väl i alla fall förmoda visste huruvida detta de facto skulle komma att bli hans sista framträdande eller ej gör det ännu mer förkrossande att se hans lidelsefulla karaktär spela ut hela sitt register i en film som tyvärr inte når samma höjder som Bosemans unga arv till filmhistorien.

Det är högsommar i Chicago år 1927 och Ma Rainey (Viola Davis) vill ha sin Coca Cola. Annars vägrar hon sjunga. Det spelar ingen som helst roll att produktionen redan är kraftigt försenad och att den dåliga stämningen i hennes fyrmannaband håller på att knäcka hela projektet. Hon skall ha sin Cola annars är det hon som går ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Det kan låta som rena divalater och allmän dryghet men det handlar inte om en flaska läskeblask, den får endast porträttera den orättvisa behandling svarta fick utstå i 20-talets Chicago. Vita producenter som står redo att håva in vinsten men är för snåla för att hosta upp ett par cent för en dricka. Det handlar om makt och förtryck men Ma vägrar vara en passiv slagpåse för pengahungriga bolagsvargar. Hon tar fighten direkt och hon vet sitt värde på marknaden. Hon vet att hon är the Mother of Blues och att utan henne blir det inga stålar till någon. Samtidigt behöver både hon och hennes bandmedlemmar pengarna för att överleva dagen, vilket borgar för en intressant balansakt som hela tiden står och väger. I ena scenen tippar den åt ett håll, i nästa åt andra.

Samtidigt hänger hennes band mest i ett angränsande rum där de repar och munhuggs. En bubblande tryckkokare där mätaren sakta men säkert rör sig mot rött. Det är anekdoter och tragiska livsöden om vartannat och ibland är det skönt när det äntligen blir tyst i någon minut. Eller när det faktiskt spelas musik. Inte för att det är något dåligt skådespeleri, inte alls. Faktum är att alla fyra är magnifika och dialogerna är knivskarpa, oavsett om de handlar om vilken tonart som fungerar bäst eller hur man hanterar förtryck. Det är bara det att det ibland blir lite väl högtravande och en paus är således utomordentligt uppskattad.

Bandet består av pianisten Toledo (Glynn Turman), den kloka ugglan med en kappsäck full av livserfarenhet. Slow Drag (Michael Potts) är den hetlevrade perfektionisten och Cutler (Colman Domingo) den lugnare i sällskapet. En välbehövlig ventil för överhettade situationer. Sist men sannerligen inte minst, Leeve (Chadwick Bosemans), opportunisten som skall förändra scenen. Trumpetaren som är trött på att lira samma gamla trötta låtar och drömmer om den dagen han kan starta ett eget band och spela sina egna låtar. Låtar som han är övertygad om kommer att sopa mattan med Ma Rainey och hennes gelikar. Tyvärr är han ensam om att tycka detta och de som sitter på pengarna vägrar att investera i ett så pass riskfyllt projekt.

En karaktär som snabbt vinner allas hjärtan men samtidigt är ett ständigt orosmoment är Ma Raineys brorson, Sylvester (Dusan Brown). En yngling som får det ärorika uppdraget att påa henne innan inspelningarna, som naturligtvis sker på gammal hederlig vinyl. Det var den tiden förstås. Blev det fel var det bara att kasta vaxet och börja om. Kostsamt och tidskrävande. Kruxet med lille Sylvester är att han stammar och det blir såklart lätt bekymmersamt för en redan stressad ensemble. Många omtagningar blir det och även diskussioner om att han borde bytas ut men Ma är stenhård och förhandlar icke. Sylvester skall köra introt och därmed basta. Efter mycket uppmuntran och lite medmänsklig coaching sätter han den perfekt och både band och skivbolagsdirektörer kan dra en lättnadens suck, för den här gången.

Och det här är i princip filmen. Ma Rainey’s Black Bottom bygger på en prisbelönt pjäs av August Wilson och det märks för här är det teatraliska språket hela tiden närvarande. Att filmen dessutom nästan uteslutande utspelar sig i en spartatanskt inredd inspelningsstudio gör kammarspelet ännu mer intrikat. Men det är den välspelande ensemblen som är syret i den här berättelsen. Det finns inga direkta sidospår, förutom en lätt ansträngd kärlekshistoria som till mångt och mycket utspelas i periferin men annars är det detta man får. Ett rakt och tydligt budskap i en problematisk tid, kryddad med en rejäl dos känslor och dialog om allt och inget. Och i slutändan är det precis det som gör att filmen inte når hela vägen fram till mitt hjärta. Dialogen är filmens blessing and curse. Ibland sitter jag och njuter av ett skönt surr som nästan kan kännas lika musikaliskt som musiken självt men ofta blir det alldeles för meladromatiskt helt enkelt och det är synd med så många exceptionella insatser att Ma Rainey’s Black Bottom i sin helhet ofta mer känns som ett ihopplock av olika teaterstycken än en fullbordad spelfilm. Det är en vacker film med ett foto och kostym som både övertygar och förför. Trots att Ma är the Mother of Blues spelar musiken andrafiolen, det är människorna som står på podiet här så är soundtracket förstås både tidsenligt och synnerligen svängigt.

Även om Ma Rainey’s Black Bottom inte når hela vägen så bör den förstås ses, om inte annat för att hedra ett av våra mest lovande framtidslöften som lämnade scenen alldeles för tidigt.

Ma Rainey’s Black Bottom finns att streama på Netflix nu

Inlägget Ma Rainey’s Black Bottom – Teatralisk tribut till bluesen i Chadwick Bosemans sista film dök först upp på Onyanserat.