När jag först såg den fullständigt briljanta thrillern Hemligheten i Deras Ögon, eller El Secreto de Sus Ojos som den heter på originalspråk minns jag att jag tänkte ”Jaha, undrar när någon plockar upp den här för en remake?” Jag såg till och med casten framför mig. Salma Hayek, Eric Roberts och Paul Giamatti. Nu dröjde det sex år innan det hände och rollistan ser något annorlunda ut. Det blev ingen Eric Roberts men sjukt nog syrran. Jag vet att det låter som en simpel efterhandskonstruktion och det finns givetvis inga bevis som bevisar motsatsen. Ni får helt enkelt lita på mig här. Nu har regissören Billy Ray gjort en något annorlunda tolkning av den Argentiska kriminalgåtan och förflyttat hela verksamheten till Los Angeles. Istället för murriga advokatkontor och lummiga trädgårdar på sjuttiotalet är det nu flådiga FBI-kontor och mörka gränder som blir skådeplatsen för mordutredning. Ett rejält nerköp.
Det är 2002 och det har gått tretton år sedan han jobbade med ett case men nu är det dags att hoppa in i hetluften igen. Ett gammalt gäckande fall knackar plötsligt på dörren och då kan inte ens Ray Kasten (Chiwetel Ejiofor) hålla sig undan. Han är den comebackande FBI-agenten som nu börjar samarbeta med advokaten Jess Cobb (Julia Roberts) och distriktsåklagare Claire Sloan (Nicole Kidman). Tillsammans skall de slå sina kloka huvuden ihop för att lösa ett mordfall på en ung kvinna som strax efter 9/11 hittades bragd om livet i en container bakom en moské. Kvinnan som snart skulle visa sig vara Jess dotter har sedan dess fått Ray att vandra runt i en dimma av ovisshet men nu börjar pusselbitarna äntligen falla på plats. I tretton svåra år har han plågats av en känsla av misslyckande och otillräcklighet men nu jävlar skall fallet stängas en gång för alla och en gärningsman skall få stå till svars för sina handlingar, so help me God.
Ja, det är väl storyn i stora drag. Inte så spännande och nyskapande känner du kanske nu, typ ett småsömnigt generiskt avsnitt av Law & Order och det har du helt rätt i. Secret in Their Eyes är en högst ordinär thriller som inte har mycket gemensamt med sin föregångare. Billy Ray har inte alls lyckats kapitalisera på de delar som gjorde El Secreto de Sus Ojos till något utöver det vanliga. Först och främst har vi romantiken. Originalrullen var en oerhört sorglig historia men den innehöll samtidigt en av de mest hopplösa men samtidigt vackra filmromanser jag kan minnas. Det slog gnistor om Ricardo Darin och Soledad Villamil men det var inte den där övertydliga bombastiska Hollywoodromansen, Nej, mer en smygande och lite nervös kärlek på distans. Två varma människor med stora hjärtan som slets mellan hopp och förtvivlan. Där det förbjudna var inbjudande men samtidigt just förbjudet. En katt och råttalek där insatsen var alltför hög för att våga spela spelet av rädsla inför framtiden. Här skall vi tro på att Ray faktiskt har känslor för den iskalla Claire. Något som främst visar sig i att han följer henne till bilen varje kväll, vilket visserligen är chevalereskt men det finns absolut ingenting i deras samspel som tyder på att de skulle offra livet för varandra om de var tvungna.
En annan sak som fallerar fullständigt är tidshoppen och med dem också kommer också tydliga estetiska dubier. Det har som sagt gått tretton år men det enda som har förändrats är Kidmans frisyr och några sporadiska grå stänk i Eijofors polisonger. “You look a million years old” säger någon till Julia Roberts rollfigur vid ett tillfälle men jag ser ingen större skillnad faktiskt. Eller ja, skall det jämföras med Pretty Woman så ser hon självklart gammal ut men det beror snarare på naturliga orsaker. Det jag syftar på är den påstådda transformationen mellan tidsåldrarna. Faktum är att det stundtals är svårt att veta om det är nutid eller 2002. I originalet gjordes detta med bravur och åldrandet var aldrig ett problem. Förutom storyn som rörde sig sömlöst över årtionden hjälpte hårfästen, glasögon, ansiktsbehåring och rynkor till att reda ut vilket år vi befann oss i och karaktärerna förändrades inte bara fysiskt utan även mentalt. För varje motgång blev de ett år äldre i själen och det märkes med all önskvärd tydlighet.
Ett av de mest adrenalinfyllda ögonblicken i Campanellas film utspelade sig på en fullsatt fotbollsstadium i Buenos Aires. Här har Billy Ray flyttat nämnda scen till en baseballmatch på L.A. Dodgers hemarena där paniken inte alls infinner sig på samma sätt. Och så var det ju det här med den politiska undertonen som hela tiden ligger som en våt filt över produktionen. Mordgåtan hamnar i skuggan av en paranoid 9/11-atmosfär. Så här strax efter attackerna i Paris kan det givetvis vara högst berättigat men eftersom det ändå rör sig om en remake föredrar jag originalstoryn som trots en Peronistisk tidsera inte lade så stor vikt vid det där med politik, med undantag för ett par misstänkt korrumperade ämbetsmän som figurerade i bakgrunden och konstant satte käppar i hjulen på utredningen.
Skådespelarmässigt finns det inte mycket att anmärka på. Samtliga huvudrollsinnehavare gör en gedigen insats men även birollerna är välcastade med en som vanligt uppfriskande Michael Kelly i en något bortkastad roll. Även Dean Norris och Alfred Molina drar sina respektive strån till stacken så nej, skådespelarna är inte problemet i den här remaken.
Secret in Their Eyes är ingen dålig film per se och den kommer dessutom säkert att uppfattas annorlunda om man inte har sett originalet. Har man inget att jämföra med kan man nog utan problem slänga på upp till en hel ljudgubbe extra på betyget nedan. Det är trots allt en hyggligt spännande actionthriller med högpresterande stjärnor men sida vid sida ter den sig rätt onödig.
Har du inte sett originalet så ligger den på Netflix under titeln Hemligheten i Deras Ögon och det är en rulle som är uppe och nosar på full pott. Då kan du spara kostnaden för biobiljetten och på köpet få se en vansinnigt mycket bättre film. Bara så att alla är medvetna om att det alternativet finns liksom.
Secret in Their Eyes har biopremiär 18 mars