Lenny Abrahamsons flerfaldigt belönade indiedrama Room kommer med en rejäl dos högt ställda förväntningar. Över 70 olika vinster har det redan blivit och Brie Larson kammade som bekant också hem den åtråvärda Oscarsstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll. En mycket välförtjänt sådan skall det visa sig men tyvärr blir filmen aldrig lika bra som Larson.
Storyn är lika enkel som fruktansvärd. Femåriga pojken Jack (Jacob Tremblay) och hans mamma Joy (Brie Larson) har under sju års tid varit inlåsta i ett rum någonstans i en okänd småstad. Det slitna trädgårdsskjulet på bakgården har försetts med ett kodlås och endast en person har den rätta kombinationen för att kunna öppna dörren till verkligheten utanför. Joy som blev kidnappad i tonåren är bekant med saker som levande träd och bilar. Hon har upplevt de fyra årstiderna och natt och dag. Den enda värld Jack känner till är ett fåtal kvadratmeter smutsig yta och det han ser på TV men han har svårt att skilja på fakta och fiktion. När Joy berättar om detaljer från livet i frihet viftar han bort dem som lögner och skriker att hon har fel. För att inte helt falla igenom och drabbas av panik och klaustrofobi lever de efter tydliga regler och rutiner där minsta avvikelse kan rasera en hel tillvaro.
Rummet är ett fängelse där den enda skymten av världen utanför är genom ett ensamt takfönster där solljuset då och då lyser igenom. Oftast är det dock en dyster himmel med lågt hängande moln.
Äggskalsormen är ett av få glädjeämnen i rummet
Vissa nätter sover Jack i garderoben och det är då, när det elektroniska ljudet av siffror som slås in som han vet att ”Old Nick” (Sean Bridgers) kommer för att spendera natten med hans mamma. I utbyte får hon basala saker för överlevnad såsom mat och kläder. Jack har blivit tillsagd att inte under några omständigheter konfrontera Old Nick. Han måste stanna i garderoben vad som än händer. Sängen gnisslar i takt med mannens tysta stön och Jack räknar stötarna.
Den här dagen är det Jacks födelsedag och med den kommer också nyfikenheten. Frågorna blir allt fler och svårare att svara på och Old Nick blir mer och mer våldsam. Joy inser att han en vacker dag kommer att inse sanningen och börjar planera en flykt.
Hon visar honom hur han skall fly från sin förövare. Det är en riskfylld plan där de behöver övertyga Old Nick att Jack måste lämna skjulet och efter en hjärtslitande scen, magnifikt ackompanjerad av ”Mighty Rio Grande” av This Will Destroy You är mor och son snart tillsammans igen men nu börjar nästa utmaning. Hur överlever man i en värld man inte känner med människor som inte vill en något ont?
Livet under bar himmel är inte enkelt det heller
Room är två filmer i en där skillnaderna mellan den första och andra delen är monumentala. Det är lika delar thriller och drama där den gemensamma nämnaren är kärlek. En mors kärlek till sin son är den enda drivkraften Joy har i ett liv så miserabelt att döden vore en frälsning. Nu tvingas hon stå stark när den bottenlösa hopplösheten långsamt äter sig närmre.
Filmen hade mått bra av en något kortare speltid då vissa partier kan kännas något melodramatiska och konflikten mellan Joy och hennes föräldrar, spelade av Joan Allen och William H. Macy lämnas lite för öppen för att jag skall vara helt nöjd. Foto och musik är perfekt avvägda och ger en både otäck och hoppfull känsla på samma gång.
Det är givetvis omöjligt att inte dra paralleller till Josef Fritzl och boken är också inspirerad av händelsen men Room har en egen historia att berätta och att bara jämföra de båda rakt av vore att förminska Emma Donoghues novell. Nu har inte jag läst boken men filmen innehåller så mycket smärta att den stundtals är svår att se på och berättelsen är stark men Room tillhör skådespelarna. Det är deras förtvivlan, glädje, sorg, avsky och förtröstan som golvar dig. Larsons och Tremblays samspel är något av det starkaste som går att se på bio och jag vågar nog säga redan nu att det blir svårslaget. Ibland kommer du att glömma bort att det är en film du ser när äckelkänslorna och hatet bubblar. Den där klumpen i magen kommer att göra sig påmind och förmodligen kommer du att få kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Room är en film som sliter dig sönder och samman och den vägrar att lämna dig ifred. Det är en obekväm berättelse som säger en hel del om vårt samhälle och om män som hatar kvinnor men den visar också att ingenting är större än en mors kärlek.
Room har biopremiär 18 mars
