Recensionen publicerades första gången den 2 februari 2015.
Jag vet inte riktigt vad jag skall kalla Joshua Oppenheimers The Look of Silence. Att det är ett mästerverk råder det inga som helst tvivel om men är den en fristående uppföljare, är det en del två eller är det helt enkelt bara en oförglömlig upplevelse som ingen människa bör missa? Hur som helst så har den definitivt en koppling till första filmen. Har du sett Act of Killing ännu? Inte? Då föreslår jag att du gör det nu och väntar med The Look of Silence för hur man än väljer att se på Oppenheimers andra akt så blir helhetsbilden bättre om man ser filmerna i kronologisk ordning.
The Act of Killing visade hur Oppenheimer jagade fram de åldrande tyrannerna från Indonesiens civila milis ur sina hålor. En fruktad dödspatrull som med militärens och regeringens godkännande slaktade över en miljon kommunister på 60-talet. Det som gjorde filmen så skrämmande var hur enkelt det var för filmteamet att få dessa kallblodiga massmördare att ställa upp och återskapa sina fruktansvärda brott framför kameran, helt utan att visa vare sig ånger eller empati, ett tema som fortsätter och till och med eskalerar i The Look of Silence. Titeln avslöjar hur en hel nation tyst satt och tittade på när medmänniskor slaktades likt boskap, helt öppet och lagligt.
En man med många liv på sitt samvete får stå till svars för sina brott.
The Look of Silence påminner till mångt och mycket om The Act of Killing men den har en mer personlig touch och ett mer poetiskt bildspråk, vilket kanske låter märkligt i en dokumentär om massmord men även om Oppenheimer har lyckats sätta sin egna känsliga prägel på filmen så man känner man igen mycket från tidigare men i en något annorlunda tappning. Det är oerhört svårt att sätta ord på det och att göra en jämförelse filmerna emellan är inte heller rättvist. Båda filmerna är fruktansvärda men nödvändiga dokument över vår samtid. Någonting som man däremot kan konstatera är att den här filmen är betydligt mer konventionell och konfronterande. Här får vi se tecken på ånger och samvete även om det sitter oerhört långt inne och aldrig luftas offentligt. Man ser det dock i blickar, hör det i ordval och förövarna ber ofta Joshua att stänga av kameran. De vet att de har gjort något fruktansvärt men bryter aldrig samman. Istället läggs skulden på andra syndabockar. ”Det var andra tider då” eller ”Vi lydde bara order.” Någon har lämpligt nog drabbats av Alzheimers men bara när frågorna blir alltför närgångna. Redan i filmens inledning får vi stifta bekantskap med hatets fula ansikte när en ung lärare detaljerat berättar om slakten vid Snake River. Han berättar för de storögda barnen hur kommunisterna var onda och förtjänade att dö eftersom de vägrade att be. Ögon som gröptes ur, strupar som slets i stycken och massgravar som grävdes. Allt ingår i undervisningen.
Som ni hör så är The Look of Silence precis lika ohygglig som sin föregångare. Den är filmad med samma superba visuella känsla, med samma passionerade kärlek till det Indonesiska landskapet och dialogerna är precis lika fruktansvärt beskrivande och detaljerade.
Kontrasterna är som vanligt stora i Oppenheimers filmer.
Adi är en dörrknackande optiker i 40-årsåldern som har en berättelse att berätta för oss som är redo att lyssna. Det är en berättelse som är så obegripligt fasansfull att den nästan är omöjlig att ta in och flera gånger känner jag hur mitt hjärta är på väg att explodera i bröstet. Jag känner hur tårarna försöker leta sig ut från sina fängelser och hur tiden aldrig läker några sår. Jag ser sanden spridas för vinden när den lilla tro man hade kvar på mänskligheten faller till golvet och splittras likt ett timglas mot sten.
Adi hade en broder, Ramli som blev mördad av milisen i en jakt på ”bodycounts.” För att boosta sina egon slet de skrytsamma hejdukarna ut sina fångar från de många fängelserna, skar upp dem på de mest brutala vis man kan tänka sig och drack deras livskraft. Männen var övertygade om att de fick styrka genom att dricka sina offers blod och dessutom undvek man risken att bli galen. Det var deras övertygelse då och det är deras övertygelse nu när Adi intervjuar dem en efter en. I mängder av videoupptagningar ser vi osannolikt ondskefulla karaktärer, som dessvärre är helt och hållet sanna öppenhjärtat berätta om sina dåd. Leende och ibland även hånfullt och så detaljerat som möjligt återupplever de sina brott. Vissa har till och med ritat bilderböcker om sina ”greatest killings.” Det här är ett samhälle där två gärningsmän utan några som helst betänkligheter kan återvända till brottsscenen, återskapa ett brott så bestialiskt att det vänder sig i magen för att redan i nästa bildruta flinande posera framför kameran och göra ett peace-tecken.
Joshua och Adi på Venedigs Filmfestival.
Oppenheimer lyckas än en gång sticka kniven där den känns som mest och vrida runt den där välslipade blanka eggen tills all livslust långsamt har runnit ur en. Efter nästan två timmar är jag helt utmattad. Jag känner mig förbannad, trött och uppgiven. Omtumlad inser att jag hade kunnat stanna i sängen och aldrig fått veta och det är klart att jag önskar att jag hade kunnat gå vidare i livet, ovetande om människans grymhet men om man undviker allt som är jobbigt, om man sticker huvudet i sanden och inte lyssnar, vem skall då höra Adis berättelse? Vem skall då kunna ta strid i kampen för mänskliga rättigheter och se till att det som hände vid Snake River aldrig händer igen? Oppenheimer behövs och det gör du också.
Joshua var på plats under premiären och berättade hur han tvingades tänka sig för inför varje intervju. Risken fanns nämligen att den person han intervjuade hade kontakt med någon av de andra mördarna och då hängde filmteamets liv definitivt på en skör tråd för även om 50 år har passerat sedan tragedin så är ämnet fortfarande infekterat.
The Look of Silence är en mästerlig film som alla bör se men var beredd på att det kommer att göra förbannat ont. Om The Act of Killing var ett plågat skrik är The Look of Silence en klagan. Det är ett utdraget jämmer av sorg som aldrig tycks ta slut.
The Look of Silence visas på SVT1 2 november kl 22:00 och kommer att kunna ses på SVT Play.
