Halloween är här och i många svenska familjehem visas skräckfilm. Tack vare en ny teknikplattform kan man nu streama skräck när som helst på dygnet, på gott och ont. Fenomenet kan liknas vid Kalle Ankas Julafton där de vuxna inte kan förstå varför ungarna inte vill sitta och glo på en timmas gammal flimrig tecknad film klockan 15.00 den 24 december. Kidsen skiter ju fullständigt i det där, de har ju tio barnkanaler och lika många streamingtjänster. Lägg där till alla köp och hyrfilmer som pryder bokhyllan. Nej, konceptet är hopplöst föråldrat och traditionen väger inte särskilt mycket i ett informationssamhälle där vi själva väljer vad vi vill se och när. Nu finns alla de gamla klassikerna på Netflix, Viaplay och HBO. Bara ett klick bort och du kan se allt från Psycho till Scream. Tar det udden av Halloween? Ja kanske men fenomenet är fortfarande relativt nytt så än så länge samlas vi kring TVn eller skärmen och ser gammal hederlig skräck tillsammans. Genren i sig fortsätter ju dessutom att leverera titlar år efter år. Skräckfilmer är verkligen inget nytt, det har funnits sedan 1896 när fransmännen chockade världen under dryga tre minuter med sin Le Manoir du Diable men rullar som Saw och Hostel har förändrat scenen och erbjudit en törstande publik något helt nytt. Filmer som fokuserar mindre på jakten och mer på offrets lidande. Med en nivå av våld och gore som tidigare endast kunde fås genom smala kultrullar kunde man helt plötsligt mata den stora massan med torture porn och både biobiljetter och DVD-skivor såldes i mängder.
Den välbekanta känslan.
Om man inte är ett skräckfilmsfan så kan det kanske kännas märkligt att folk frivilligt utsätter sig för den här typen av filmer och det finns till och med ett namn för tillståndet, horror paradox. Det handlar helt enkelt om att må bra av något som egentligen borde få dig att må dåligt. Den mänskliga anatomin och psyket är skumma saker för det här är till syvene och sist ett medicinskt fenomen. När en maskerad massmördare jagar en stackars tonåring med yxa genom en mörk skogsdunge så ökar faktiskt vår puls med upp till 15 slag i minuten, våra handflator fylls av svettdroppar, temperaturen sänks med ett par tre grader, muskler spänns och blodtrycket skjuter i höjden. Precis som om vi de facto hade blivit jagade i verkligheten med andra ord. Läskigt men samtidigt spännande.
Känner du välbefinnandet?
Jag läste någon artikel om att vår hjärna ännu inte har anpassat sig till den nya typen av grafiskt våldsamma filmer. Att vi kan försöka intala oss att det vi ser inte är på riktigt men att vår hjärna reagerar som om det vore det och att den dessutom producerar minnen lika starka som vid ett verkligt trauma – och som kan ta lika lång tid att radera. Man hade studerat effekten av grafiskt våld på ett antal unga män och upptäckt att ju räddare de blev, desto mer uppskattade de filmen. Som förklaring hade den här forskaren plockat fram gamla initieringsriter där manlighetsprovet bestod av hotfulla situationer som vi var tvungna att bemästra. I en modern, förslappad värld har vi förlorat det där och ersatt det med videovåld. Ju våldsammare film, desto större boost över att ”klara av” utmaningen. Lite som att åka den där häftiga berg -och dalbanan. Ju högre och snabbare, desto större kick och med en känsla som sitter i länge efter att man klivit ur vagnen.
Vi människor har väl dessutom alltid sökt oss till morbida situationer, medvetet eller omedvetet. Det finns ju en nyfikenhet där som lockar mer än den skrämmer. Hur många kör bara förbi en olycksplats till exempel? Nej, vi tittar så klart, trots att vi kanske inte borde men det är väl som min gamla biologilärare, haschplantan sade en gång. Det sitter i vår ryggrad att ständigt vara vaksamma och medvetna om faror i vårt närområde.
Jag förstår att du känner dig kluven.
Stephen King har ofta hävdat att skräckfilmer fungerar som ett filter för vår aggression och våldsamma natur. Någon slags symbolisk katharsis som tar udden av vårt behov att agera. Det skulle helt enkelt betyda att våld på TV förhindrar våldsdåd. Det känns väl tyvärr inte som att just den teorin funkar klockrent. Då hade lösningen varit enkel. Låt varenda snubbe sitta fastklistrad vid Terror på Elm Street för evigt men det mesta tyder väl snarare på det motsatta. Att överkonsumtion leder till aktion även om givetvis väldigt många parametrar spelar in när det skall avgöras om vem som blir våldsam och inte. Filmen i sig är aldrig en avgörande faktor men ibland får den bära skulden när någon påtänd blådåre plötsligt får för sig att dra på sig en hockeymask och styckmörda grannen som spelar för hög musik. Säkringen har liksom redan gått.
Det stora problemet med att det våldet blir grövre och mer välgjort i filmer är väl snarare att det finns en risk att verkligt våld blir avdramatiserat. När storproduktioner som CSI ständigt visar halshuggna halvruttna lik på bästa sändningstid kanske vi rycker på axlarna över ett reportage från ett krigshärjat land. Hur ofta har jag själv inte suttit där framför TV:n med en Pasta Carbonara och ätit i lugn och ro framför ett avsnitt av Bones där någon blir sprängd i små köttiga bitar? Har jag spottat ut maten? Slängt den? Eller en ännu mer motiverad fråga, stänger jag av? Svar nej.
Nu gillar jag ju skräckfilm. Visst, det går många usla titlar på en riktigt bra men jag känner fortfarande att det är värt det. När jag plöjt igenom sju halvdassiga rullar och plötsligt får en storvinst så är det värt allt. När jag känner pulsen höjas, håret resa sig på armarna och känslan i magtrakten är ren skär skräck så vill jag inte vara någon annanstans. Det är ju trots allt bara underhållning. Det försöker jag i alla fall att intala mig själv.