Efter sex månader utan påkostade Hollywoodrullar slår Christopher Nolan näven i bordet och proklamerar bryskt att nu får det räcka med karantänstreaming i mjukisbyxor och fullt dagsljus. Det får helt enkelt vara nog. Vi sätter punkt här, går hen ur huse och tar tillbaka biosalongen.
Det är dags att kompensera för förlorad tid och därmed vräka på med allt det där vi försakat.
Sex månaders blockbustertorka skall därför omgående tryckas i ansiktet på en ringrostig publik som hade behövt både excelark, miniräknare och wikipedia för att kunna hänga med i en lika imponerande som förvirrande upplevelse.

Nolan har aldrig varit känd för att ta den enkla vägen eller att vara särkilt low-key. Kan han leverera ett invecklat manus och samtidigt vräka på för allt vad tygen håller så gör han precis det, och för det kommer jag att vara honom evigt tacksam. Det är naturligtvis nödvändigt i en bransch som mer och mer har snöat in på superhjältar och remakes. Vi behöver helt enkelt regissörer som tänker high risk – high reward men frågan är om inte Christopher Nolan anno 2020 har blivit lite för mycket Nolan för sitt eget bästa och förvandlats till sin egen skapelse. I Tenet har han simmat vilse i sin egen DNA-pool och plaskat runt genom både tid och rum. Han lever i det förflutna i framtiden. Låter det där onödigt krångligt och vetenskapligt dubiöst? Kunde jag ha förklarat innebörden med betydligt färre och enklare ord? Klart jag kunde ha gjort det men jag valde helt enkelt att låta bli för att kunna låta pretentiös och addera lite extra innehåll i min publikation och där har du Tenet. Ordbajseri och utfyllnad en masse. På gott och ont.

Det går att urskilja ett mönster nu. I Tenet berättas storyn baklänges men ändå inte, precis som i Memento. I Tenet ställer Nolan existensiella frågor, vänder och vrider på verkligheten och lajvar vetenskapsman, precis som i Inception och Interstellar. I krigseposet Dunkirk fick han blodad tand när det kommer till storslagna slagfält och den erfarenheten nyttjas på bästa tänkbara sätt även i Tenet.
En illa bevarad hemlighet är att Nolan alltid har velat göra en Bondfilm men jag gissar på att han helt enkelt tröttnade på att sitta på avbytarbänken och vänta på sin tur. I bakvattnet av Corona tänkte han nog att det här kanske är sista chansen. Vem vet hur möjligheterna ser ut om bara ett år från nu? Nej, skall det Bondas så skall det nog Bondas nu. Ett faktum som blir något problematiskt med ett manus som redan är till brädden fyllt med influenser från både hans egna filmografi och verk som Terminator, Tillbaka till Framtiden, Looper och Edge of Tomorrow. För att nämna några.
TEXTEN NEDAN INNEHÅLLER SPOILERS!

Det smäller direkt. Jag hinner inte ens sätta luren i flygplansläge innan nationaloperan i Kiev exploderar i en kaskad av sten och glas samtidigt som Ludwig Göranssons magnifika domedagssymfoni krossar mina arma trumhinnor men det enda jag kan tänka är, ”Oh yes! Here we go again. Klassisk Nolan. Gotta love it!”
När jag sedan får reda på att den namnlösa CIA-agenten spelad av John David Washington måste resa land och rike runt och genom tid och rum för att leta upp diverse undangömda objekt från framtiden, objekt som i sin tur kan förflytta sig bakåt i tiden jublar jag inombords. Det är som att återförenas med en gammal vän man inte sett på år och dar. Allt kommer tillbaka. Man hänger en gång och det är som att man aldrig skiljts åt. Christopher Nolan är den där polaren som återvänder förändrad men ändå är precis likadan. Ända tills man märker att han har gått och blivit pretto vill säga. Då ryggar man tillbaka lite och skepticismen slår till.

Nu börjar nämligen resten av filmen och därmed också ett sällan skådat sammelsurium som i slutändan skall komma att kretsa kring Jordens undergång, minutiöst orkestrerad av en svårt kränkt narcissistisk man som istället för att låta sin förtryckta fru gå tänker invertera hela världen och därmed utplåna allt liv. Det är en undergång som såklart måste förhindras av ovan nämnda namnlösa CIA-agent. Men för att lyckas med detta måste vår protagonist utan namn, som för enkelhetens skull nu får heta Conny i resten av recensionen genast lägga all logik åt sidan och omfamna en verklighet man med största sannolikhet inte får lära sig i Langley. Det är dock inga större problem med det. Conny ser knappt förvånad ut när en pistolkula helt plötsligt hoppar upp i hans hand eftersom den redan fallit på bordet, ja fast i framtiden då.

Men hur är det egentligen med det där? Kan ett objekt finnas i nutid men ändå färdas bakåt i tiden trots att resten av världen rullar på som vanligt? Om detta tvista förstås de lärde och det är också här Nolan så smått börjar slå knut på sig själv när han laborerar fritt med naturvetenskap, teknik och psykologi. När han öser på med högteknologiska prylar från framtiden som kan invertera objekt samt svänger sig med teoretiska teorem, såsom the grandfather paradox. Det vill säga att en person skulle kunna resa bakåt i tiden, innan dennes föräldrar var födda och döda sin farfar för att på så vis omöjliggöra sin egen födsel.
Det har bara gått en halvtimma av dryga två och en halv när jag känner hur min karantänkokta hjärna, som inte ens har orkat lösa ett Sudoku på senare tid förgäves försöker analysera de tvära kasten. Jag stoppar undan ”faktan” gällande tidsresor för stunden och koncentrerar mig på nästa utmaning. Nu skall det nämligen resas igen. Dock geografiskt den här gången. Och som det skall resas sen. För i sann Bondanda skall vi helst hinna avverka samtliga världsdelar innan eftertexterna rullar.

I Indien fiskar Conny upp den lika svala som slipade britten Neil (Robert Pattinson) för ett snabbt B & E hos en synnerligen välbevakad vapenhandlare, där värdefull information kring de inverterade kulorna kan samlas in. Sedan kvickt vidare till London och en finlunch med Nolans egna go-to Sir, Michael Caine, som i sin tur leder Conny vidare till nästa vapenhandlare, en rysk oligark och hans fru. Han behöver snacka med den där oligarken men för att kunna få till ett möte med Andrei (Kenneth Branagh) måste han först hjälpa frugan Kat (Elizabeth Debicki) att komma ifrån sin misshandlande make genom att bland annat flyga till Oslo och köra ett jetplan genom en terminal för att under pågående kaos kunna stjäla en förfalskad Goya. Lyckas han med det konststycket får Conny möjlighet att deltaga i ett hetsigt första affärsmöte med Andrei, ett möte som naturligtvis inte äger rum på ett simpelt kontor utan på en katamaran i full fart utanför Danmarks kust. Efter det bär det av till Estland där mystiska objekt av någon anledning transporteras i en brandbil och därmed kan stjälas medelst biljakter genom flera dimensioner, baklänges och framlänges, nu, då och i framtiden. Några korta stopp i Italien och England igen för pressad middagsbjudning och diverse gangsteruppgörelser genom tid och rum.
Det är sanslöst vackra miljöer vi bjuds på under den här trippen. Problemet är bara att vi har så otroligt mycket att annat att tänka på med inverterade bomber, algoritmer, portaler och profetior att vi aldrig riktigt hinner stanna upp och njuta ordentligt av en magisk vy över Amalfikusten. Samma sak med de maffiga actionscenerna. Det är en koreografi som doftar ljuvligt av både Matrix och Terminator men mitt i en fight där någon får ett rivjärn i ansiktet kommer jag på mig själv att sitta och tänka på Pi. Mitt i ett fullskaligt krig funderar jag på vilka engelska palindromer förutom Tenet jag kan komma på. Inte särskilt många var svaret när jag plötsligt inser att filmen har svängt 180 grader igen och vi är tillbaka på ruta ett.

Skådespeleriet är stabilt rakt igenom men förutom Robert Pattinson imponerar ingen på mig nämnvärt. Det finns ingen sådan där riktigt ramstark karaktär som verkligen sticker ut. De gör vad de skall men inte så mycket mer. Washington är 007-cool och Debicki gör vad hon kan med sin begränsade karaktär som dessutom ständigt skall driva storyn framåt, utan att avslöja för mycket. Branagh är sedvanligt träig och överdramatisk och denna gång tvingas han även brottas med en rysk accent som ställer till det då och då. Han ligger ständigt på gränsen men det blir aldrig parodiskt. Pattinsons Neil däremot. Där har vi en klassisk Nolan-karaktär. Mystisk, subtilt plågad och med en högst oklar agenda.
Tenet är en svår film att älska. Den är kaotisk och rejält utmanande men samtidigt går det inte att blunda för att den är både tekniskt imponerande och genuint underhållande. Visst är storyn onödigt krånglig med hejdlösa mängder utfyllnad men jag kan heller inte låta bli att känna stor respekt för en regissör som lyckas ta en så gammal och i grunden simpel berättelse och fylla den med så mycket psuedovetenskap, komplicerade sidospår och oväntade vändningar att jag får ligga hemma med träningsvärk i Googlefingret i flera dagar.
Tenet hade biopremiär 26:e augusti
Inlägget Tenet – Komplexitet och absurditet i snygg symbios dök först upp på Onyanserat.