– Netflix ’Murica. Talar jag möjligtvis med nästa namnkunniga regissör sugen på att slänga ut sin senaste slätstrukna skräprulle på vår moderna plattform?
– Oh yes indeed! What up dog. Berg här, Peter Berg. Du vet, en och en halv bra rulle på meritlistan, resten ren dynga. Jag har en filmidé.
– Spännande… Hit me
– Alright, först av allt skall jag ha med mig min brother from another mother, Marky. Jag vet vad du tänker nu men innan du säger något. Vi är en enhet. Det är vi mot världen. A force to reckon with. Tillsammans är vi WahlBerg och visst har vi haft våra motgångar men vi fortsätter outtröttligt som tidigare. Det skall vara en ren standardstory. Något alla redan har sett i otaliga rullar sedan urminnes tider. Korrupta snutar i Boston. Mycket svordomar. Knytnävar och sanslöst stelt skådespeleri. Lite bromance, pajig 80-tals-action, krystade one-liners och trötta rockklassiker. Jag har även surrat lite med Post Malone, du vet rapparen. Han får en roll som fånge. Det gillar kidzen. Då får vi in lite modern feeling. Ansiktstatueringar och grejer. Det blir lajks på Insta. Jag tänkte även dra karaktärsskådisen Alan Arkins aktade namn i smutsen genom att ge honom en slentrian roll helt utan krav på engagemang. Eftersom han är gammal skall han hela tiden ha problem med modern teknik och påpeka detta högt. FaceTime skall vara lika komplext och svårt att greppa som kvantfysik och svarta hål. Tro mig, det är verkligen skitkul! Folk kommer att ligga dubbelvikta hemma. Vi stavar lobster LOBSTAH också i en scen. Det gillar kidzen. #LOBSTAH kommer naturligtvis att trenda.
Ja, nej men det är väl i princip det. Vad tror du?
– Asså, det låter ju lite tunt men med tanke på hur mycket annat skräp vi har slängt ut i filmväg på sistone så varför inte? Vi kör! Alltid är det någon uttråkad stackare som trycker på play.
Om man nu inte har legat under en sten de senaste veckorna, vilket väl Folkhälsomyndigheten i och för sig mer eller mindre förespråkar vet man att man bör stanna inomhus. Men vad gör gemene man dag efter dag när utegångsförbud light råder? Svaret är enkelt. Man streamar. Förstås. I pandemitider kan nämligen det moderna mediet vara skillnaden mellan tolv timmar av total tristess och en dugligt dräglig dag men som med allt annat i livet gäller det att välja rätt. Att man lägger sina karantäntimmar på något av värde, något som ger tillfredställelse för själen så att man inte blir sittande med något så häpnadsväckande uselt som Netflixrullen Spenser Confidential.
Nu borde kanske kombon Peter Berg och Mark Wahlberg signalera rött i sig, två herrar som inte direkt strösslat mästerverk över marknaden i modern tid, snarare precis tvärtom men risken är ändå överhängande att man låter nostalgi segra över logik och ger Spenser Confidential en chans. Något man bittert kan få ångra.
Spenser (Mark Wahlberg) är en synnerligen sur polis i Boston, såklart. Han kastas i finkan efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara en korrupt skitstövel, såklart. Efter fem års avtjänat straff muckar Spenser från kåken och redan samma kväll mördas tidigare nämda korrupta skitstövel till polisbefäl, såklart. Det krävs sannerligen inget geni för att räkna ut var filmen tar vägen nu. Det är dags för Spenser att på egen hand lösa det mest uppenbara mordfall ruttade manusförfattaren Brian Helgeland någonsin kastat ur sig. Eller ja, inte riktigt på egen hand. Till sin hjälp har han Hawk (Winston Duke), en före detta boxare och sin gamla coach Henry (Alan Arkin) och tillsammans utgör den omaka trion lejonparten av det humoristiska inslaget i den här katastrofala röran till thriller, slapstick-komedi och buddy-cop-rulle. På pappret i alla fall. I verkligheten är det allt annat än roligt och att Spensers före detta flickvän Cissy (Iliza Schlesinger) enbart har fått svordomar och ett allmänt aggressivt beteende att jobba med i sin del av manus gör det hela förstås ännu mer tragiskt.
Faktum är att filmens komiska höjdpunkter snarare återfinns i de mer seriösa scenerna. Som när grupper av parodiskt klyschiga korrupta poliser ständigt dyker upp bara för att vråla “Get the fuck out of Massachusetts!” eller helt sonika hoppar på Spenser i en irländsk sportbar till de högljudda tonerna av ”Sweet Caroline” eller min personliga favorit när Spenser springer över en snubbes gräsmatta och plötsligt blir anfallen av en schäfer. Från ingenstans kommer vovven flygande och den följande brottningsscenen resulterar i rikligt med ofrivillig humor.
Som gammal boxare gillar Spenser att låta nävarna tala. Kan han välja en rejäl knogmacka framför skjutvapen gör han det, varje dag i veckan. Faktum är att han i en annan hysteriskt underhållande scen faktiskt har en laddad pistol i näven men av outgrundlig anledning beslutar han sig för att inte gripa eller oskadliggöra den obeväpnade skurken som står framför honom. Istället lägger han sonika ner vapnet och hoppar på buset med sina bara knytnävar, något som givetvis resulterar i att Spenser åker på rejält med däng själv och förövaren flyr. Nämnde jag att Spenser var polis? Nu spelar det förvisso mindre roll då han egentligen bara sällar sig till skaran odugliga väktare av lagen. Här finns nämligen ingen aktiv polismyndighet överhuvudtaget. Bostons samlade poliskår i Spenser Confidential är antingen korrupt eller totalt likgiltig. Det finns inget däremellan. Det är svart eller vitt och ingen verkar heller styra över verksamheten. Ingen straffas, ingen hyllas. Vansinnet rullar bara på. Machete inne på en fullsatt snabbmatsrestaurang? Don’t mind if I do!
Föga överraskande är ett av filmens största dilemman att det här är Wahlberg show. Rakt igenom. Det är så mycket Mark Wahlberg att det står mig upp i halsen och med ett så pass tunt manus att luta sig mot klarar han helt enkelt inte av att bära ansvaret. Tittar man på hans största stunder, i filmer som The Fighter, The Departed, Three Kings och Boogie Nights så har storyn förstås varit ramstark men han har även delat ansvar med andra starka skådespelare. När Mark Wahlberg själv skall stå för underhållningen faller det ofta platt. Han har helt enkelt inte den kvaliteten eller bredden. Det blir det vanliga. Ömsom förvånad, ömsom förbannad, sanslöst stelt och en rejält stolpig dialog på det. Spenser Confidential är inget undantag. Mark Wahlberg är precis så där trist som bara han kan vara. Han har två ansiktsuttryck genom hela filmen och det vet ni alla hur det ser ut vid det här laget. Det spelar ingen roll om det är en komedi, drama eller skräckfilm. Förvånad och förbannad funkar i allt. Nu borde det förvisso ändå kunna flyga hyfsat i en rulle där både stubin och manus är skrämmande korta men jag tröttnar snabbt och längtar istället efter solen utanför.
Spenser Confidential är först och främst en fullständigt intetsägande och slätstruken upplevelse som varken gör till eller från. I sina bästa stunder är det bara onödigt slöseri med värdefull tid men i sina sämsta stunder är den så outhärdlig att jag funderade länge och väl på om jag inte skulle tända eld på soffan och sitta kvar till the bitter end. Det hade med all säkerhet varit mindre smärtsamt.
Spenser Confidential finns att streama på Netflix
Inlägget Spenser Confidential – Enfaldig och enkelspårig actionrulle utan schvung dök först upp på Onyanserat.