Den 7:e September 1996, klockan 23.15 glider en vit Cadillac upp vid ett rödljus i centrala Las Vegas. Här står redan en svart BMW och väntar tålmodigt på att ljuset skall slå över. I bilen sitter nybakade rapstjärnan Tupac Shakur och skivbolagsdirren Suge Knight. De har precis varit och beskådat två andra tungviktare göra upp i ringen, titelfighten mellan Bruce Seldon och Mike Tyson. En skottsalva ekar plötsligt i natten och westcoast-rappens främsta förgrundsfigur dödförklaras sex dagar senare på sjukhuset i Vegas. Tupac blev 25 bast och mordet är än i dag ouppklarat och som i alla ouppklarade mordgåtor vimlar det av teorier och misstänkta. Samtliga går dock ut på att den vådligt kaxiga rookien jiddrade med fel snubbar och fick käka bly som hämnd. Det finns till och med en teori som går ut på att Suge själv beordrade en drive-by på bilen han själv satt i eftersom Shakur var skyldig honom i runda slängar 30 millar och tänkte dra från skivbolaget Death Row för att starta eget, något som givetvis inte sågs med blida ögon.
It’s a hard knock life
All Eyez on Me är dock inte här för att räta ut några frågetecken, det är en biopic som helt enkelt skall underhålla och leverera tunga beats. Vill man se en mer dokumentär sida av Tupac Shakur söker man sig med fördel istället till Murder Rap: Inside the Biggie and Tupac Murders.
Benny Boom har inte bara det ultimata namnet för en sådan här rulle, han är också den första regissör att ta ett mer holistiskt grepp om rapparens kamp mot förtryck, luxuösa leverne och slutligen hans tragiska död. Något han delvis lyckas väl med.
Baselementen vibrerar ilsket när ”so many tears” fyller biosalongen i en decibelorgie för att sedan tona ut betänkligt i en krystad TV-intervju i fängelsemiljö där en journalist (Hill Harper) frågar ut Tupac (Demetrius Shipp Jr.) om hans unga år och tuffa uppväxt. Vi vet inte riktigt varför han skakar galler men det har mindre betydelse i detta skede för nu flyttas vi istället snabbt tillbaka i tiden, till en tid då raskampen brann på gatorna. Här strider morsan och Black Panther-aktivisten (Danai Guira) med näbbar och klor för frihet och rättvisa för sina bröder och systrar när hon beordrar sina fotsoldater att enas och slå tillbaka. En era där polisbrutalitet och politikerförakt står på den dystra agendan målas upp och vi får för första gången stifta bekantskap med den unga man som skulle komma att följa i sin mors fotspår, men där Afeni riktade sin ilska mot en nation fick Tupac istället hela världen som publik.
Suge is huge
Utan en fast punkt i livet flyttas han från gatorna i New York till slummen i Kalifornien för att sedan komma tillbaka till sin födelsestad starkare än någonsin. Nu har hans stjärna snabbt börjat att stiga och han har den bastante skivbolagsdirektören/torpeden Suge Knight (Dominic L. Santana) att tacka för det mesta men livet på toppen är inte alltid enkelt. På ena sidan har han kampen, den som han svurit att utkämpa men på andra sidan lockar sedelbuntar tjocka som tegelstenar, halv -och helnakna golddiggers och flaskor med Cristal och balansgången blir minst sagt utmanande. Det är också här filmen blir som mest laddad och intressant. Benny Booms porträtt av den intelligenta och passionerade rapstjärnan som till skillnad till många av sina kollegor i branschen väljer att citera Shakespeare istället för att dra ett halv kilo kola genom näsborrarna är drabbande men samtidigt extremt klyschig, på gränsen till parodisk. Ena stunden står han på en teaterscen för att i nästa stund ha blivit en hit-machine, både på listorna och på gatan. Tupac slits ständigt mellan dessa två världar, där thug life slutligen tog överhanden och trots att utförandet känns rejält kryddat hänger frågan ständigt i luften, varför? Var det på grund av vad han sett sedan han tog sina första stapplande steg, hängde han med fel gäng, var det pengarna som slutligen drev honom mot fördärvet?
Shipp Jr. är nästan kusligt porträttlik i rollen som Tupac men någon vidare skådis är han tyvärr inte och ibland är det faktiskt mer såpa än gangsta.
Man får klä upp sig när det vankas middag på lokal
All Eyez on Me är ändå en stabil hybrid mellan dokumentär och en spelfilm som aldrig riktigt lyfter. Det är en no-brainer som helt enkelt är lite för spretig i sitt berättande och inte riktigt lyckas fånga djupet och komplexiteten i legenden men när den är som bäst är den å andra sidan riktigt bra. Den skildrar en värld som vi vanliga dödliga aldrig kommer att komma i kontakt med och musiken får ofta agera språkrör men jag saknar substans. Vi förstår till exempel att det finns ont blod mellan öst och västkusten men vi får inte mer än ett halvtuggat ben att gnaga på. Den berömda frienemy-situationen med Biggie Smalls blir endast en parantes i kanten och kvinnorna i filmen är förutom ett fåtal undantag enbart anonyma köttstycken för stenrika snubbar i basketlinnen att girigt hugga in på. Överlag är det ett hejdlöst skrapande på ytor men längre än så kommer inte Boom trots två och en halv timma speltid men det blir ju tyvärr så när man skall klämma in allt mellan vagga och grav.
Tupacs musik gav oss en insyn i det hårda livet på gatan men den gav oss också ofoget att äta på restaurang med mössa på och möjligheten att kombinera en tredelad kostym med fiskarhatt och halskätting i guld och det är väl också lite så jag känner inför All Eyez on Me, man får helt enkelt ta det goda med det onda.
All Eyez on Me har biopremiär 16 juni
