Regnet öste ner, det var grått och jävligt och vår planet hade fått utstå ännu en helt onödig terrorattack. Moder Jord grät en ny uppgiven tår och stod nu med ytterligare en atom i graven. Där satt jag i min gigantiska bubbla av social ångest, skam och en aldrig sinande avsky mot mänskligheten och funderade på hur jag skulle kunna sortera tankarna och fokusera på något annat. Jag bläddrade genom streaminglista efter streaminglista utan att något kändes särskilt lockande. Egentligen låg jag smärtsamt långt efter i mitt TV-tittande men det var helt enkelt en strid som var tvungen att vänta till en annan dag. Kanske fanns det något nytt saftigt lir att sätta tänderna i? Nja, inte direkt. Injustice 2 lockade i och för sig med en imponerande trailer men hur sugen var jag på trötta superhjältar igen? Jag har tappat räkningen på hur många Marvel och DC-äventyr jag har kämpat mig igenom de senaste åren men en sak har varit säker, det har gått väldigt många dåliga rullar på en skaplig och att då kasta sig in i tiotalet timmar superhjälte-brawl kändes rätt svajigt men i brist på annat vettigt urval slog jag ändå till och jag har inte ångrat beslutet för en minut, det här är extremt underhållande mjukisvåld.
Nu åker du på en kryptonit! Injustice 2 är smockfullt av ostiga one-liners
Superhjältar i all ära men det är superskurken vi kommer för att se och den här gången är han bättre än på väldigt länge. Då snackar jag inte om Brainiac, spelets utpekade superskurk som är en generisk bad guy med megalomaniska planer på att erövra universum och utplåna mänskligheten. Gäääsp. Superman däremot, där snackar vi the ultimate dick. Han är en dryg, uppkäftig och trotsig snubbe som man önskar all världens rymddäng. I Injustice 2:s fantastiska story mode, som för övrigt vida överträffar storyn i Man of Steel och samtliga efterföljare får man också lov att golva de flesta DC-karaktärer som kommit och gått genom åren, relevanta som obskyra och det är så mycket mer än bara ett fightingspel. Det här är en imponerande paketering som innehåller flera olika spellägen, dagsutmaningar och bonussystem men det är i single mode Injustice 2 skall avnjutas.
Injustice 2 startar ett par år efter det första spelets kataklysmiska händelser. Superman sitter bakom lås och bom och hans superkrafter hålls endast i schack av röda laserstrålar. Batman har samlat ihop sitt tyngsta crew, bestående av reformerade brottslingar och nya stjärnskott för att upprätthålla lag och ordning i kaoset som Superman lämnade efter sig i förra spelet och under tiden filar Wonder Woman, Black Adam och Supergirl på en plan som skall fria Superman från sitt högteknologiska fängelse, och på köpet även ta fighten med Brainiac.
Why so serious? Jokern är i sitt esse i Injustice 2
Brainiac är en tentakelprydd envåldshärskare som drömmer våta drömmar om att utplåna allt som går att utplåna. Högst prioritet har dock de sista överlevande Kryptonierna och Jorden. De får under inga omständigheter överleva. Brainiac i all ära, han är tillräckligt intressant för att hålla intresset uppe spelet igenom men det är Batmans och Supermans respektive ideologier om hur man bäst skyddar Jorden och dess befolkning som verkligen engagerar.
Storyn fungerar precis som i en serietidning. Karaktärerna dividerar med varandra och vi får veta deras respektive motivation till varför de måste slåss i en match, bäst av tre. Det smäller rejält i svällande biceps och väl tilltagna quadriceps men det är ingen blodsutgjutelse och ingen död. Det är helt enkelt så att Green Arrow och Aquaman måste slå varandra på truten för att bli bro’s och slåss för en gemensam sak. Wonder Woman och Harley Quinn måste jämföra sina rage modes och dänga sköldar och bussa jaktjyckar på varandra för att förstå vad som är rätt och fel och så där håller det på. I tolv långa och härliga kapitel, fyllda av enastående cutscenes och fenomenala brawls är det svårt att inte dregla över hur vansinnigt välpolerat Injustice 2 är.
Här får du för att du bara hänger med dina fiskar när Jorden går under
Kapitlen hänger ihop och historien berättas helt sömlöst. Rätt vad det är smäller det och du tvingas dunka skiten ur en råsnabb Blixten eller en kaxig Firestorm. Ibland är det solo som gäller, ibland är det dubbla hjältar och då tvingas du välja fighter till respektive strid. Välj efter hjärtat eller välj efter hjärnan. Det spelar egentligen ingen roll vem du väljer, skulle du förlora får du helt enkelt börja om. Ingen segdragen trial and error eller grinding genom respawnade fiender, det är bara att plocka upp den svettdrypande kontrollen och köra igen. Ibland är det löjeväckande enkelt för att i nästa strid nå irriterande svårighetsnivåer. Ibland räcker det att byta karaktär, ibland måste du leverera bättre.
Bakom spakarna hittar vi NetherRealm och efter småsunkiga och gorefyllda Mortal Kombat-lir är det lite överraskande att se hur spektakulärt vackert Injustice 2 är. Ljuset, skuggorna, detaljerna och kanske framför allt, ansiktsanimationerna. Addera sedan det pampiga soundtracket och det fläskiga ljudet under strid och det är bara att plocka fram det slitna uttrycket episkt. Injustice 2 är episkt och nästan perfekt. Det finns dock en sak som jag kommer att återkomma till men först skall vi städa av stridstekniken, vilket väl får anses vara A och O i ett fightingspel.
Harley Quinn är som vanligt härligt uppfriskande galen
Spelade du första spelet så vet du vad som väntar, det har inte ändrats särskilt mycket. Du har tillgång till en arsenal av specialattacker och combos som bygger upp en mätare under pågående strid. När denna är full är det bara att invänta rätt läge för att sedan kötta iväg en superattack med hysteriska cutscenes som resultat. Det är over the top och nostalgiskt så det förslår och jag vill inte gå och slagga innan jag har sett alla karaktärers superattacker. Mitt i striden kan man också avbryta sin motståndares attack genom lite skönt trash talk och vända ett kraftigt underläge. Annars gäller det bara, att genom ett strategiskt bankande gå vinnande ur striden för att ta sig an nästa fiende.
I takt med att du besegrar fiender kan du också vinna utrustning som du kan tilldela respektive karaktär för att klättra i rank. Detta är givetvis oerhört coolt men det är också extremt frustrerande då dessa kommer i form av lootboxar som kan öppnas i en onödigt utdragen sekvens men det innebär också att utgivarna inte kunde hålla sig undan epidemin ”in game currency” som ger dig möjlighet att köpa lootboxar. Och det är klart att man vill ha all ”Epic gear” till Batman, men till vilket pris. I detta fallet kan man delta i olika tidsbegränsade aktiviteter i Multiversum där man kan grinda tills man blir äldst i byn. Kanske får man den där sista prylen som saknas i Wonder Womans utrustning efter första uppdraget, eller så tar det ytterligare 20 timmar innan den dyker upp. Jag är smått allergisk mot den här typen av upplägg och även om det är frivilligt så är det störande och måste bekämpas.
Jag testade ett par timmar i multiplayer också och visst, det flyter på hyggligt, dock med det obligatoriska lagget. Här kan man spela rankade matcher, King of the Hill-sessioner och annat smått och gott men inget var i närheten så fängslande som story mode.
Batman vs. Superman som det borde varit
Injustice 2 är utan tvekan det roligaste och mest genomarbetade fightingspel jag har spelat. Karaktärerna är varierade och intressanta och även om du inte är ett luttrat DC fan bör du kunna hitta mängder av underhållande timmar här. Och är du ett luttrat DC fan bör du njuta högeligen av att få täppa till truten på Universums tristaste superhjälte, Green Lantern. Synd bara att fler människor inte kunde nöja sig med att ta ut sitt hat genom en digital underhållningsplattform istället för att ha ihjäl varandra.
Injustice 2 finns ute nu för Playstation 4 och Xbox One
