Alright gott folk, då har vi avverkat lyckliga slut, deppiga slut, och nu senast publikfavoriten, överraskande slut. Det har blivit hög tid att ta tag i det ofrånkomliga, det vi kanske inte pratar tillräckligt mycket om, myntets baksida, det där som kan stjälpa en i övrigt fenomenal rulle. Ja, det är helt rätt, vi snackar om det osköna dåliga slutet. Det kan i bästa fall motiveras av att det kommer en uppföljare, extremt vanligt förekommande i B-skräckisar. Ni vet när ett öga på en snubbe eller ett monster som enligt vetenskapens alla regler borde vara stendött plötsligt öppnas samtidigt som ljudvolymen dras upp till max. Ibland verkar filmskaparen helt enkelt fått slut på antingen idéer eller cash och behöver därmed avsluta så snabbt det bara går, ett modus operandi ofta använt av M. Night Shyamalan. Precis som i tidigare delar har jag plockat ut mina fem favoriter inom kategorin och analyserat varför dessa enligt mig är tidernas sämsta filmslut. I vanlig ordning har det också varit oerhört svårt då filmhistorien vimlar av dåliga slut men efter en hel del beslutsångest landar jag i följande slutgiltiga lista.
So without further ado, utan inbördes ordning:
JAG PASSAR REDAN NU PÅ ATT VARNA FÖR ATT ANALYSEN GIVETVIS KOMMER ATT VARA FULL AV SPOILERS
Planet of the Apes (2001)
En remake på Apornas Planet var väl i ärlighetens namn mer eller mindre dödsdömd redan från början, men Tim Burton vägrade att lyssna på det örat och tryckte år 2001 ut en rent av urusel version av sci-fi-klassikern. Det sorgliga i sammanhanget är att syftet med det hela var att han ville visa sin respekt och hylla originalet. Resultatet blev istället ett extremt påkostat spektakel med förstklassiga effekter, ett sömnigt skådespeleri och ett slut som retade gallfeber på en hel filmvärld, inklusive undertecknad. På ett sätt förstår jag att Burton inte gick för att upprepa det välkända originalslutet utan ville gå för en egen twist men KOM IGEN! Hur skulle vi som biopublik, utan insyn i Tim Burtons hjärna kunna köpa att den där ondskefulla apan Thad helt plötsligt hade hunnit bli president och världsledare? Det gick ju inte ihop för fem öre och slutscenen är dessutom så extremt överspelad och parodisk att det var svårt att hålla sig för skratt. Ibland är inte cash king.
The Village (2004)
En gång i tiden var Shyamalan omnämnd som nästa generations Steven Spielberg men det gick inte riktigt enligt planerna och karln blev istället känd som ett ”one hit wonder” fenomen där det gick mer och mer utför ju längre tiden gick. I takt med att han fick fria händer blev produktionerna också mer och mer abstrakta och med detta kom också filmslut som kändes både absurda och oengagerade. Ibland lyste nästan idétorkan igenom men värst blev det ändå i The Village. Filmen är väl helt egentligen helt okej fram till den avslutande halvtimman. Jag menar, det är en habil mysskräckis med en härligt mysko atmosfär och stabila skådisar som Bryce Dallas Howard, Adrien Brody och Joaquin Phoenix i rollerna men sedan rasar korthuset. Här skall alltså de som kallas Elders ha hookat upp någon gång på 70-talet och sagt ”Fuck this shit, we’re going to live in the woods now!” I nämnda skog har de sedan byggt upp ett nytt samhälle där man lever som under sent 1800-tal och när Walker (Howard) skall ut och leta medicin råkar hon lämna byn och hamna i, BOOM, nutid! Äh, lägg ner! tänker jag direkt. Det finns ju inte en sportmössa att det där hemlighetsfulla sällskapet har kunnat springa runt oupptäckta i den där glesa skogen och lajva under årtionden. Den låg ju dessutom mitt innanför en motorväg så att ingen hört trafik eller sett flygplan eller helikoptrar i luften är ju helt osannolikt. Nej du Shyamalan, bra försök men jag köper inte din bullshit.
Superman: The Movie (1979)
Skall man skratta eller skall man gråta? Jag vet faktiskt inte. Det råder inga som helst tvivel om att Richard Donners originalfilm om den flygande trikåmannen är en klassiker i sin genre och fortfarande en av de bästa superhjälterfilmer som sett dagens ljus. Men, och det här är ett stort men, vad fan hände i slutet egentligen? Jag vill inte hata på tidsresande, det funkar fint i mången rulle men att flyga som en skållad bäver i triljoners triljoner kilometer i timmen runt Jorden för att vrida tillbaka tiden? Alltså, det är bara… jag kan inte… Visst, Clark älskar Lois och det är fint och allt men nej, det är för mycket som inte håller. Om vi bortser från det faktum att det rent vetenskapligt inte funkar att vrida tillbaka Jorden som om den vore ett armbandsur så väcks också andra frågor. Hur skulle man må om man befann sig på planeten i det där ögonblicket. Skulle det bli som ett ändlöst snurrande på kontorsstolen där man till slut kvävdes av sina egna spyor? Eller borde man inte till och med slungas ut i rymden av den enorma kraften? Gravitation någon? Jag förstår problematiken i att kritisera tidsresandet i en film där en snubbe kliver in i en telefonkiosk och kommer ut som superhjälte och dessutom faktiskt kan flyga men det spelar ingen roll. Att vrida tillbaka Jorden är att gå över gränsen. Hade han istället gått in i telefonkiosken och kommit ut i en annan tidsera hade jag köpt det, direkt!
Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike (2008)
Hela rullen är visserligen ett dåligt skämt men slutet, HERREGUD MIN SKAPARE. Vem bestämde att det här var bra skit? En djungeljakt som inte ens Spindelmannen hade grejat. Jag menar, Indy och Mutt är skillade men de är inga superhjältar. Det här var lite väl magstarkt även för en franchise som hela tiden varit lite ”over the top” men sedan kommer den. Explosionen. Det sägs att kackerlackor är det enda som skulle överleva en kärnvapenexplosion men nu kan vi även checka av Indiana Jones i ett kylskåp. Jag såg den här rullen på bio och det var en perplex publik som fick bevittna ett av de värsta filmsluten genom tiderna. Det hade varit illa nog om kylskåpet de facto hade utgjort ett tillräckligt skydd mot ett svampmoln, vilket det givetvis inte är, bara så att vi är överens om den punkten men inte nog med det, Indy flyger ett par kilometer och landar HÅRT, skakar bara på huvudet och promenixar iväg. Det enda som fattades nu var aliens och Halle-fucking-lujah, i filmens sista skälvande minuter lyckas Spielberg och Lucas peta in 13 rymdmän gjorda av kristall. Efter lite pillande med mind control och annat utomjordiskt hoppar våra hjältar in i en vattenkanon som skjuter ut dem över staden nedanför som i sin tur visar sig vara ett UFO som flyger iväg i solnedgången. 19 år väntade fansen på en återkomst och snacka om att bli spottade i ansiktet.
Savages (2012)
Det finns få saker jag avskyr mer än att sitta igenom en hel spelfilm bara för att i slutet upptäcka att hela rullen var en dröm. Det är så slött och meningslöst att jag blir genuint förbannad. För den goda stämningens skull måste vi nu skilja på dröm och sinnessjukdom. När det visar sig att huvudpersonen lider av paranoia, schizofreni eller annan diagnosticerad problematik är det ett helt annat ljud i skällan. Då kan vi få filmslut som i American Psycho eller Fight Club men när allt bara var en dröm eller fantasi så är det i regel bara slöseri med min dyrbara tid. Savages är en sådan film. Det finns så mycket som är fel i den här filmen att det är svårt att veta var man skall börja. Vi kan prata om skohornade subplots, eller Blake Livelys krystade voice over. Vi kan också prata om generiska karaktärer som är parodier på Stones egna Natural Born Killers eller en hälsovådlig dos av lensflare och fotofilter men framför allt är det slutet som upprör. När det som hade kunnat vara en nihilistisk samhällsåskådning, som boken filmen är baserad på bara blir en tröttsam och bisarr uppvisning i enkla genvägar känns det så jävla trist. Dessutom har Stone tryckt in en genomvidrig våldtäktsscen som inte finns i boken, bara för att liksom. Vill man vara snäll kan man tolka slutet som att kärleken övervinner allt men nej, Stone rycker bara under mattan från sin publik så när våra tre ”hjältar” helt plötsligt sitter och relaxar på en paradisö istället för att alla dör så avslutar Stone med ett hånfullt långfinger.
Hedersomnämnande: Return of the Jedi, Lady in the Water, Man of Steel, A.I, Prometheus
No Country for Old Men (2007)
Tidigare i serien: