Alla kan vi nog lista en handfull filmer som man älskar – men som nästan ingen annan har sett. Filmer som av någon oförklarlig anledning har fått helt oförtjänt lite uppmärksamhet och som förtjänar att lyftas i ljuset. Nu listar Onyanserat-redaktionen sina favoriter.
LINDMANS VAL:
The Fall
Den Tunna Röda Linjen
Terrence Malicks fenomenala krigsepos, Den Tunna Röda Linjen gick upp på bio samma år som Spielbergs påkostade spektakel, Rädda Menige Ryan. Två krigsfilmer där den ena hade fyra gånger så hög marknadföringsbudget som den andra och dessutom kunde ståta med Hollywoods hetaste namn. Man kan givetvis bara spekulera men nog bidrog det starkt till att publiken strömmade till biograferna för att se Tom Hanks och Matt Damon kräla i leran samtidigt som den betydligt bättre filmen floppade. Den Tunna Röda Linjen är enligt min mening en av de bästa krigsfilmerna som gjorts i modern tid, den är definitivt uppe där bland Full Metal Jacket och Apocalypse Now.
Primer
Med en budget på häpnadsväckande låga 7 000 Dollar kan man man inte säga att Primer är en monetär flopp, den har spelat in långt över sin kostnad men det är likt förbannat en pärla som är tragiskt förbisedd. 7 000 Dollar räcker knappt till Dwayne Johnsons frukost men här lyckades Shane Carruth få ut maximalt med bang for the buck i en film som tar tidsresande till en helt ny nivå. En rulle som är lika intelligent som förvirrande.
Dark City
Alex Proyas minst namnkunniga film var förmodligen lite före sin tid och kanske också lite för komplicerad för den breda publiken. Men det som är ännu mer märkligt är att inte ens kritikerna verkade förstå filmen. Dark City är en näst intill perfekt sci-fi noir som utan problem borde kunna utmana de flesta i genren.
The Fall
Visionären Tarsem Singhs fantastiska The Fall har helt flugit under radarn och för mig är det obegripligt. Filmen har egentligen allt man kan önska. Den har en medryckande, spännande och mystisk story, fylld av magiska skådespelarinsatser och produktionstekniskt är den en fest för varje sinne, där i princip varenda scen skulle funka som en högupplöst bakgrundsbild på datorn. Att trovärdigt hoppa mellan alternativa världar är ofta en utmaning i filmsammanhang men Singh rör sig mellan fantasivärld och verklighet på ett sätt som borde göra varje regissör grön av avund och slutet är fenomenalt. The Fall är en hysterisk resa mellan krossade hjärtan och kallblodig hämnd, om upptäcktslusta och vänskap. Det är en film så full av nyfikenhet och sårbarhet som är så ovanlig i branschen att det är omöjligt att inte ryckas med.
Short Term 12
Två år innan Brie Larson steg rakt in i våra blödande hjärtan med sin magnifika insats i The Room var hon en urkraft i Short Term 12. Hur många har hört talas om Short Term 12? Inte jag i alla fall, inte förrän bara för ett par veckor sedan när jag sprang på den av en slump och det skulle visa sig vara en av de bästa filmer jag sett på väldigt många år. Precis som The Room är det här en film som gör oerhört ont men den kommer att öppna dina ögon. Ladda upp med näsdukar!
EMBLAS VAL:
The kid stays in the picture
Confessions of a dangerous mind. Det är ett absolut mysterium varför den här filmen inte är helt enorm. Det är för det första George clooneys regidebut, den har massor kända namn i sig och en historia som är helt fantastisk. Filmen beskrivs som en ”biografisk spionkomedi” och handlar om den populäre amerikanske gameshow-hosten Chuck Berris som sägs ha jobbat med tv på dagarna – och som mördare åt CIA på nätterna.
The kid stays in the picture Det här är en film jag råkade hamna på utan att veta vad det var för något. Och den är speciell. Den handlar om filmproducenten Robert Evans (som bland annat ligger bakom Gudfadern, Rosemarys Baby och Love Story) och är egentligen bara en lång rad foton med in-och utzoomningar och en och annan gammal film och med Roberts egen röst som berättar om sitt liv.
Galaxy quest Ja, det är en ganska cheesy rymdkomedi men den är väldigt rolig, smart och Alan Rickman är med. Behöver jag säga mer?
Big fish & Ed Wood. Bland Tim Burtons många mästerverk tycker jag att jag de här två helt glöms bort. Även Frankenweenie är det ju ingen annan än jag som har sett känns det som. I Big Fish får vi träffa pappan som är döende och berättar fantastiska berättelser ur sitt liv för sonen. Det är bara det att sonen är trött på pappans påhittade berättelser och vill lära känna pappan på riktigt. Allt i Tim Burtonsk anda. Mycket mycket sevärd. Ed Wood är ju regissören som var helt nöjd med att gå till historien för att ha gjort världens sämsta film (Plan 9 from outer space, det var innan Mr. Grey-filmerna kom). Det här är filmen om hans liv. Frankenweeine är väl typ som en barnfilm fast svartvit och väldigt deppig. Jag grät från början till slut eftersom min hund var sjuk men även om man inte är ett känslomässigt vrak är den varm, fin och mycket speciellt gjord. Se.
THERESE VAL
Moon
Jag har klurat på det här ett tag nu, och när jag väl landade i mina val hade Lindman redan knyckt två av dem. Jag hade tänkt nämna Primer och geniala Dark city. Har ni inte sett dem så se dem. Nu.
Här kommer då mina reviderade val.
Moon: Den här filmen ska man inte prata så mycket om. Man ska bara se den. Med en cast på två (Sam Rockwell och Kevin Spacey) och enastående skådespelarinsatser, tar Moon ut dig på en resa du aldrig kommer att glömma.
Drive: Jaha, ännu en Fast and the furious, tänkte jag när vi gick in i biosalongen. Det kan väl aldrig bli bra. Jo, det kunde det. Drive är ingen bilfilm, i den meningen, utan ett stycke välspelat och snyggt drama. Rått och ärligt, just the way I like it. Och Ryan Gosling.
Ghibli-filmerna: Va? Nämner hon Ghibli i en sån här lista? Nej, nu är hon ute och cyklar, tänker nu alla ni som vet att Ghibli inte är barnfilmer. Det vet ju stora delar av världen så klart, men vi här hemma i Sverige tycks ha missat det. Jag tänkte nämna en speciellt som gått många förbi. Filmen heter Grave of fireflies och kom ut 1988. Här får vi följa ett ungt syskonpar i en kamp för överlevnad under andra världskrigets slutskede, och vi tas med på en emotionell resa utöver det vanliga. Få filmer får mig att må så dåligt som denna, men den är verkligen fantastisk. Grave of fireflies är något av det starkaste jag sett och den lämnar en stor klump i magen efteråt, som ligger där och gnager långt efter att filmen är över.