Okej. Ponera att du bor in the middle of fucking nowhere, det är helt jävla kolsvart utanför och i din trädgård ränner det omkring en maskprydd dåre med pilbåge och jaktkniv. Vem vill du absolut inte ha som granne då? Ehhh…. en döv författare? KORREKT! Du vill inte ha en döv författare som din enda granne. Det spelar nämligen ingen roll om du ringer eller springer dit och bankar på dörren som om själva djävulen vore efter dig. Hon kommer inte att höra dig! Givetvis skall man inte lämna sitt hem för att springa över till sin döva granne, det bästa vore kanske ändå att stanna inne och ringa, ja men säg polisen kanske? Men om du nu ändå springer ut i den kolsvarta natten för att banka på grannens glasdörr trots att hon står med ryggen till, kanske borde du då plockat upp en sten och kastat den genom dörren istället? Nå, det är alltid lätt att vara efterklok men en sak är i alla fall säkert och det är att en skräckfilm där det tilltänkta offret varken kan höra eller prata blir rätt otäckt.
Det finns obscent många lågbudgetfilmer inom skräckgenren som är så dåliga att man inte riktigt vet om man borde skratta eller gråta men ibland dyker de upp som fyrtorn i mörkret och guidar en förbi allt det där dåliga till säker hamn. Förra året fyllde It Follows mången byxa med knäck, i år är det Hush. Ännu en exklusiv Netflixtitel som förmodligen många missat. Bakom rullen står Mike Flanagan som gjorde usla Oculus för ett par år sedan men den här gången har han skärpt till sig rejält och levererat en nagelbitare som får den den mest härdade att darra på manschetten.
Bild du inte vill ha i din Face Time-kamera: Plats 1
Maddie (Katie Siegel) är författaren som drabbats av rejäl skrivkramp efter sin första bok och för att hitta inspiration men kanske också fly från tidigare liv nu har bosatt sig i skogen. Hon bor i ett mysigt litet hus med sin katt, oftast refererad till som ”bitch” och så den där grannen då. På grund av sitt handikapp är kåken fylld av olika larm med vibration och blinkande ljus men trots detta lyckas ändå den där onda snubben med pilbåge ta sig in för att förvandla Maddies liv till ett rent helvete.
Hush är en klassisk skräckfilm på temat ”home-invasion” men den har också det där som gjorde 80-talsslashers till biosuccéer. En tystlåten mördare bakom en vit mask och en isolerad plats där ingen kan höra dig skrika. Låter det bekant? Att han inte är särskilt snacksalig av sig och att Maddie är dövstum gör föga förvånande Hush till en film som inte blir särskilt dialogdriven. Nej, här är det istället rörelser och tankar som står i centrum och det fungerar fruktansvärt bra. Den lilla dialog som förekommer kommer från mördaren själv men återigen, det är snarare handlingarna som definierar hans intelligenta cynism, väl dold bakom masken. Det blir lite som ett parti schack. Den ena väntar på den andras drag men planerar redan för nästa. Det ger en stämning som inte bygger på flest ”jump scares” per scen utan mer uthållighet och strategi. Det öses heller inte på med musikstycken som ökar i volym så fort Maddie närmar sig ett hörn i ett mörkt rum och vad som egentligen borde bli kattens lek med råttan blir istället en kamp mellan två likvärdiga motståndare. Maddie är tack och lov inte alls den där stereotypa hjälplösa typen som sitter och gråter i ett hörn tills hon blir A. slaktad eller B. räddad av en man.
Escape is not an option!
Är du sugen på skräckfilm men inte vill se det gamla vanliga dravlet så är Hush som klippt och skuren för dig. Välproducerat och genomtänkt psykologisk spänning där varje drag är avgörande. Klart läbbigast i år!
Hush finns tillgänglig på Netflix nu
