När det gäller att gräva fram underlag till den kommersiellt hyggligt gångbara genren ”dystopisk-teen-fantasy-sci-fi” verkar inte Hollywood lida av varken lättja eller idétorka. De senaste åren har tempot på nya releaser varit närmast furiöst och majoriteten har i ärlighetens namn varit, inte bara dåliga utan rejäla kalkoner. Trots detta har filmerna ändå gått oroväckande bra på bio. Anledningen till det kan man fundera över och jag sitter inte på något facit här men det är väl helt enkelt så att det är ett populärt tema som ligger rätt i tiden. Någonstans väcktes intresset till liv i och med att Twilight-serien slog alla tänkbara rekord men jag skulle även vilja påstå att J.K Rowling med sin Harry Potter inte heller borde känna sig helt oskyldig till den här utvecklingen. Det är något med kids och mystik som lockar en bred publik och slänger man dessutom in lite hångel och högteknologisk kitsch så uppstår det ju nästan per automatik ljuv musik. Populära, ofta ganska våldsamma ungdomsböcker ligger till grund för de flesta av dessa rullar och i takt med att framgången kommer delar filmbolagen dessutom gärna upp böckerna i flera delar. Inte så mycket för att få in mer material i filmen utan helt enkelt för att få in rejält med deg i plånkan. Det var pinsamt tydligt i framför allt de två sista Twilightfilmerna och The Hunger Games, det fanns helt enkelt inte substans nog att fylla ut den väl tilltagna speltiden med substans och resultatet? En utdragen pina, seg som sirap.
”Orka bo hemma liksom. Vi drar!”
Divergentserien går nu precis samma öde till mötes. Den första filmen Divergent var kanske inget mästerverk men det var ändå habil underhållning med en god portion spänning och innovation. Förra årets uppföljare Insurgent var ett rejält kliv tillbaka men den var trots allt tillräckligt intressant för att investera två timmar i. Sci-fi-andelen var betydligt lägre än i första delen och karaktärerna blev klichéer på sina redan från början klichéartade figurer och det är en utveckling som tydligt har följt med in i årets film Allegiant. Faktum är att den inte bara har följt med, den har eskalerat och det är inte direkt så att jag sitter och dreglar inför uppgörelsen när nästa del kommer nästa år.
Vi hoppar in där Insurgent slutade. Ni som kommer ihåg vet ju att skiten kollapsade, typ och Evelyn (Naomi Watts) har nu tagit över Chicago och påbörjat någon form av uppbyggnad. Det är högst oklart till vad men till sin hjälp har hon i alla fall en hel hög med tjugoåringar i läderrustningar som ränner runt och försöker vara både auktoritära och hunkigt liggbara. Staden skyddas av en mur och ja, ni gissade rätt. Det oundvikliga inträffar. Nyfikenheten tar så småningom överhanden och en grupp på fem hoppar över barriären för att se vad ödemarken där bakom har att erbjuda. För att inte avslöja alltför mycket av den klena plotten tänker jag inte berätta mer om den delen men förvänta er inget Holy shit! moment.
99.9 % dystopi och apokalyps
Hela den här osköna situationen mänskligheten nu har hamnat i bottnar sig i alla fall i Divergents förflutna, vilket då i sin tur är USA:s framtid när myndigheter joxade runt med lite DNA och misslyckades. Radioaktivitet läckte ut och allt blev öken. Det öde Marsliknande landskapet är imponerande men hypnotiskt trist. Nog för att det regnar rött och bjuds på både kraftfält och postapokalyptiska specialeffekter hämtade direkt från läroboken (läs: The Matrix) men det händer inte mycket. Det känns i ärlighetens namn inte heller som om att någon är särskilt intresserad av att ändra på detta faktum. Storyn i Allegiant är förvånansvärt diminutiv men det största irritationsmomentet är ändå dialogerna.
Det skaver rejält så fort någon öppnar truten. På en osedvanligt trög tur till resterna av O’Hare, d.v.s. Chicagos flygplats frågar Caleb (Ansel Elgort) ”Vad är en flygplats?”, trots att det inte finns någon som helst grund till att han inte skulle känna till det. Samme Caleb frågar också vad en nation är och jag känner mig oerhört lättretlig och vuxen. Det mesta låter krystat och idiotiskt och inte blir det bättre när filmens nemesis kliver in i handlingarna. CGI-effekterna avlöser varandra men tydligen var de coola vapnen slut så man fick nöja sig med leksakspuffror i plast men vad gör väl det när den dystopiska lekstugan bjuder på plasmabollar man kan flyta fritt i och rymdskepp av Lego.
Just när allt var under kontroll slog rymdimperiet till
Skådespeleriet är rejält svajigt och i sina sämsta stunder rent horribelt. Två personer kan vara hyggligt nöjda med sin insats. Trots det skrala underlaget hittar ändå Shailene Woodley och Miles Teller rätt med sina respektive roller. Tris övertygar som hjältinna, trots en rejält undanskymd roll denna gång och Peter är grym i rollen som en douchebag ingen gillar. Bill Skarsgård är med på ett litet hörn också men det är mest av akademiskt intresse för oss som gillar att se svenska namn i stora internationella produktioner. Han gör inget avtryck som kommer att eka i evigheten om man säger så.
Rent visuellt är man hemma med god marginal men tyvärr är Allegiant en alldeles för korkad film. Jag kan köpa lite luckor här och där när det är motiverat och kan vägas upp med en god portion underhållning men när nämnda luckor är lika stora som en nebulosa så blir logiken haltande. Nej, det är för snällt. Den tredje installationen är inte haltande, den är skrattretande ologisk och trots att regissören Robert Schwentke försöker att steppa upp lite i slutet blir det hela ändå ett rejält antiklimax och jag tycker mig dessutom skönja en viss lathet och mättnad när det inte ens bjuds på en ordentlig cliffhanger inför upplösningen.
Allegiant har biopremiär 9 mars
