Det är väl ingen hemlighet att Beck har stått och trampat vatten i ett icke oansenligt antal år nu. Jag vet det, ni vet det, skaparna vet det. Men varför ändra på ett vinnande koncept? De successivt allt tunnare kriminalhistorierna sysselsätter trots allt en stor del av svenska folket under ett antal helger året runt, även om ständigt dödströtte Martin Beck och hans bittra anhang numera håller till på betalkanalen C More. Visst tvingas vi casha upp ett några hundringar i månaden men nu kan vi avnjuta simpla mordfall i HD och utan reklam.
Jag kommer ihåg när TV4 ägde sändningsrättigheterna, en medial styggelse som sakta men säkert lät kommersiella avbrott förtära filmupplevelsen. Där man till sist låg på den absurda nivån att jag som publik satt och kände mig smått häpen varje gång Gunvald Larsson plötsligt dök upp i rutan och hann med att fyra av ett par tre okvädingsord innan filmen åter bröts för blöjreklam och vita tandrader. ”Jag är inte bara mamma, jag är tandläkare också.” Till råga på allt slängde man in en nyhetssändning mitt i filmen också, en nyhetssändning som började med reklam och avslutades med reklam. Efter den bensträckaren behövde jag nästan en resumé för att ta mig tillbaka in i storyn och det var nästan alltid när det var som mest spännande också. Eller ja spännande. Allt är ju relativt men om vi säger så här. Det var sällan när Martin satt ensam i läggan och suckade över ett glas rött, snarare då när Gunvald sparkade in ytterdörren hos något nerknarkat drägg. Då satt han plötsligt där, Bengt Magnusson och med djup röst förkunnade att någon politiker förskingrat statliga medel och att bomber fallit i Gazaremsan. När vi väl var tillbaka inne i filmen kändes den rätt oviktig. Då hade verkligheten lagt sordin över det oskyldiga helgnöjet.
Det finns en ny tupp i hönsgården.
Nu slipper vi det där med verklighet och kan bara ägna oss åt Beck. Vi behöver dessutom inte avsätta tre timmar för att se en rulle med en reell speltid på 90 minuter. Och ingen kan heller missa när det kommer en ny Beck, det har C More sett till med oräkneliga annonseringar mellan filmer och i egna sportstudios men nu stod man inför ett vägskäl. I efterdyningarna efter Gunvalds plötsliga frånfälle ställde sig många frågan, hur går man vidare? Han har trots allt varit stöttepelaren i detta rangliga palats. Denna svenska stolthet som vi så gärna nämner i samma andetag som Morden i Midsomer. Enorma mängder människor har suttit och småmyst och skrattat högljutt åt den Dramatenskolade Mikael Persbrandts burdusa framfart på bästa sändningstid och hans förolämpningar har citerats på mången arbetsplats. Han har varit den drivande kraften i en allt tröttare serie filmer där en uppgiven Peter Haber har muttrat sig igenom ett betydande antal rullar. En pålitlig wingman, i den ursprungliga betydelsen, ständigt vid sin kollega och tillika chefs sida. Ett partnerskap på liv och död och nu är Gunvald alltså död. Kanske är det det bästa som har hänt serien på år och dar.
Den enes död är som bekant den andres bröd. Med Gunvald borta ur leken ges nu plats åt en ny hjälte. En ny Gunvald som heter Steinar och som är allt det där som Gunvald aldrig var men som ändå förvaltar arvet väl. I grund och botten är en Beckfilm naturligtvis alltid en Beckfilm med alla sina brister men beslutet att avliva en allt mer opeppad Persbrandt för att istället plocka in Kristofer Hivju är trots allt möjligen den injektion som behövdes för att blåsa nytt liv i liket.
Kristofer Hivju är steinhård i debuten
Storyn är varken blytung eller banbrytande, nej den är tryggt baserad på en numera klassisk Beck-mall. I en skapligt nergången husvagnspark påträffas ett sönderbränt lik i vad som misstänks vara en mordbrand men vem är den avlidna och varför blev personen en kolbit? Är det en ung pundare som bodde där eller är det någon helt annan som bara befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt? Eftersom de massiva brännskadorna gör okulär identifiering omöjlig blir det till att börja gräva i diverse teorier. Teorier som rör sig mellan allt från frireligiösa, till alkiskar via medborgargarden. Mitt i allt detta skall Martin Beck och hans nedbrutna kollegor försöka bearbeta den bottenlösa sorg som Gunvald lämnat efter sig. Polischefen Klas Fredén (Jonas Karlsson), som inte alls hade samma historik till Larsson beordrar sina underhuggare att lösa fallet snabbt. Inte så mycket på grund av emotioner utan snarare för att slippa få pressen flåsande i nacken. Han är uppfriskande känslokall. I en serie där fokus ligger på det egna lidandet och ett ständigt gnällande, klagande och trasiga familjeförhållande framstår han som en nödvändig motpol.
Ur askan och in i eldsvådan kliver då Steinar. En norsk polis med gott renommé som genast tar tag i taktpinnen och driver en hyggligt stillastående utredning i rätt riktning. Beck är givetvis ljummet inställd till sin nya kollega, en helt naturlig reaktion under rådande omständigheter men långsamt vinner Steinar förtroende utan att för den sakens skull utnyttja situationen. Han är inte där för att axla Gunvalds roll på det sociala planet. Han försöker inte att vinna några billiga poäng hos kollegiet. Precis som Gunvald inger han respekt men istället för våld använder han psykologisk krigsföring. Han spelar good cop för att plötsligt slå till mot ett intet ont anande offer. Hans intensiva blick får buset att prata utan att ett enda knytnävsslag behöver delas ut. Han drar skämt, tar med sig småkakor till förhören och bjuckar på kaffe men är du skyldig blir det andra bullar. Byggd som en stridsvagn och med ett yvigt skägg påminner han mer om en skogshuggare än en kriminalare men skenet bedrar och trots att det fjäskas duktigt med honom från ledningen och han tidigt ges möjlighet att klättra upp för karriärstegen vägrar han att hugga en kollega i ryggen. Han är civilkurage. Han är rättvisa. Han är Steinar och han är precis vad Beck behövde. Det återstår nu att se om det var en tillfällig Steinareffekt eller om hans närvaro fortsätter att lämna avtryck.
Beck: Steinar visas just nu på C More, cmore.se och i C Mores appar.
