Har du en dålig dag? Känns livet som en potta skit? Har du gått på livets hårda skola? Chilla, det finns alltid någon som har det värre brukar det heta. Oftast en liten tröst i sammanhanget då det är enkelt att utgå från sin egen situation och att sätta sig in i andras liv är helt enkelt inte så lätt som det kanske låter. Ett sätt är att se misär med egna ögon och det kan ju få upp medvetenheten om andras problem. Något som funkar hyggligt i verkligheten men hur funkar det på bio? Hur mår egentligen min empati när jag följer två stenrika superstjärnors äktenskap knaka i fogarna så att det sjunger om det? Sådär skall det visa sig. Angelina Jolies tredje film som regissör är något av det deppigaste jag sett men samtidigt är By the Sea så ytlig att det är svårt att ta lidandet på allvar.
Längs en solig landsväg kommer de glidande. Makarna utan efternamn. Vinden blåser genom håret, solglasögonen är på och det är nercabbat och fräscht. Cigaretter tänds och släcks. Inte ett ord yppas. Motorn stängs av, de är framme vid slutstationen. En anonym fiskeby vid franska kusten. Hit har de kommit för att lappa ihop något som sedan länge sedan slagits i bitar. Två åldrande hjärtan som blöder i otakt. Två hjärnor som dränkts i kemiska substanser och gin. Ett gemensamt helvete.
Roland var en gång i tiden en hyllad författare. Hans böcker gick som smör i solsken och pengarna forsade in. Vanessa dansade på de största av scener. Hon älskades av publiken och av sig själv. Tillsammans drog de in en förmögenhet och kan nu leva gott på ett överflöd av monetära medel men var är glädjen? Var är kärleken?
Scener ur ett äktenskap.
Så snart de har checkat in på det pittoreska hotellet tar en studie i självömkan och misär vid. Redan i nästa scen ligger Vanessa utslagen på sängen, stesolidstenad och likgiltig. Roland å andra sidan har hittat till det lokala kaféet där han sänker ett par glas och röker ett paket cigg. Social som han är hittar han snart en polare i ägaren. Michel (Niels Arestrup) bearbetar själv en tragedi med en bortgången fru och lyssnar gärna på Rolands kryptiska raljerande kring de välbeställdas problem i och utanför sänghalmen. Han vinglar hem och fortsätter drickandet på hemmaplan medan frun ligger i tablettkoma. Nästa morgon börjar likadant. Gin och toast till frukost för honom och ett par piller för henne. Dagen spenderas i vinångor och apati. Hon sitter lite på balkongen och verkar posera för en osynlig kamera. Han tänder en cigarett och sänker ett glas rom. Solen går ner och det är dags att lägga ännu en dag i livet till arkiven. Inga problem har fått några lösningar. Inga nya rader har skrivits på det tomma bladet. Morgonen gryr. En ny vinflaska korkas upp. De bråkar lite. Hårda ord yppas, en dörr slås igen. Roland går till Michel och talar ut. Vanessa ligger på sängen och tittar i taket. Allt som återstår är smärta, ångest och ilska.
Nu dyker plötsligt ett nygift ungt par upp på hotellet. De blir rumsgrannar och de har allt det där som sedan länge är dött och begravet i rummet bredvid. Lea och Francois vaknar glada och lyckliga. De gör saker tillsammans och de knullar som kaniner. Så där som man gör innan verkligheten och vardagen kommer ikapp. Jag tror att snittet ligger på tre gånger om dagen ungefär. Hur jag vet det? Jo, det är nämligen så att det råkar finnas ett hål i väggen mellan rummen som Vanessa upptäcker och snart kan hon inte låta bli att tjuvtitta på när ungdomarna avverkar varenda sexställning. Från missionären till spanska stolen. Efter ännu ett spritbråk råkar även Roland upptäcka att det bjuds på peep show och snart har de lyckats hitta ett botemedel för sin äktenskapliga situation. De dukar upp med ostbricka och vin och tittar på älskog tillsammans. Att det var så lätt ändå. Här har de försökt allt och så behövde de bara lite gammal hederlig voyeurism i sitt liv. Fast nej, det räcker givetvis inte. Snart kommer svartsjukan in i bilden också och då ökar antalet glas och piller igen och ruta noll hägrar åter.
Ute och rattar vrålåket. Looking fly.
Ja men så där håller det på. De ömsom gråter, ömsom bråkar. Ibland är det helt tyst och de bara tittar på varandra med förakt. Solen skiner men den känns aldrig varm. Havet är blått men det känns ändå kallt. Aldrig vykortsidylliskt. Lidandet är både vackert och otäckt nära.
Problemet med By the Sea både ligger och ligger inte i det visuella och det emotionella. Å ena sidan är det visuella vackert. Miljöerna känns trovärdiga och snygga. Tyvärr gör inte makarna Pitt det. Vad är det egentligen för garderob de har packat ner? DEN ÄR HELT GALEN! De måste ha ackompanjerats av en hel konvoj lastbilar för att få med sig det här klädförrådet ut på vischan. Jag menar, kom igen! Här har de flytt New York. De ligger ständigt på gränsen till sammanbrott. Kroniska missbrukare på väg mot sin egen undergång. Med sig har de en oklanderlig uppsättning kläder. Missuppfatta mig rätt här, jag om någon uppskattar en stilren uppvisning av en vårgarderob och en exposé av exceptionellt snygga märkesglasögon men det här är inte rätt forum. Vanessa orkar knappt ta sig ur sängen och ännu mindre lämna hotellrummet men hennes urval av klänningar, hattar och nattlinnen verkar oändliga. Roland har mer alkohol än blod i kroppen men han lämnar inte hotellet utan ett par välskräddade kostymbyxor, en enorm kollektion ljusa skjortor och välputsade monkstrapskor. När de är ute och spontanåker på landsbygden stannar Roland plötsligt till utanför en restaurang. Vanessa vägrar att gå in för hon är inte klädd för middag. Nej, hon har ju bara en aftonklänning och ett par stiletter från Manolo Blahnik. Som av en slump råkar det också ligga en utsökt äggskalsfärgad kavaj i baksätet som Roland vant slänger på sig. De befinner sig konstant någonstans mellan salongsberusade och dyngraka men ändå är känslan att de precis har klivit rätt ur senaste numret av Vogue. Solbrända, vältränade och välklädda. När de sitter, står, ligger, duschar, badar, gråter, eller då och då faktiskt också ler så är det alltid med en tydligt iscensatt pose. Det är som att titta på en modevisning för deprimerade.
Bry er inte om mig. Jag ligger bara här lätt salong och ser oförskämt fräsch ut i badet.
Brad och Angelina gör vad de kan för att verka plågade och visst skär smärtan genom själen då och då när hopplösheten blir påtaglig. Man vet att något har hänt som har skapat den här situationen. Det är inte jättesvårt att räkna ut vad men det räcker tyvärr inte för att hålla liv i lidandet under två timmars speltid och det som är tänkt att skaka om sin publik drunknar i en passiv-aggresiv kamp som dröjer kvar alltför länge. När de väl börjar hitta någon form av hopp är det redan för sent för mig som åskådare. Visst är det trist att de inte ens minns sin bröllopsdag men jag har redan slutat bry mig om deras problem. För mig är det nu bokstavligen bara två poserande, fotogeniska snyggon i ett utdraget lidande på ett hotellrum med havsutsikt.
By the Sea har biopremiär 13 november.
