Nu har vi berört zombies i både film och bokform men visst älskar vi väl zombies i spelform också? Jag menar, oavsett om det rör sig om blodtörstiga köttstycken som väntar på att få bli sprängda i molekyler, smittade människor som bara behöver ett motgift för att kunna vara tillbaka på banan igen eller en metafor för ett samhälle i uppror så är zombies tacksamma fiender för både FPS och tredjepersonsskjutare. Nog för att AI:n oftast har en del att önska i de här spelen men vad fan, de är ju trots allt hjärndöda och drivs enbart av sin aldrig sinande hunger efter kött. Man får helt enkelt köpa att just dessa medborgare inte kommer att lösa den gordiska knuten any time soon. Moralister gillar också zombies som kanonföda. De är ju redan döda liksom. Vem bryr sig? Fire away!
Spelutvecklarna har givetvis anammat detta faktum och vräkt ur sig zombiespel eller ”vanliga” lir med zombieinslag under åren. Många stinker rejält ruttet men det finns också ett gäng som är fruktansvärt spelbara. Dessa tänker jag lista här nedan. Ingen ranking, ingen hänsyn till plattform, zombiesort eller annat meck. Bara en lista över personliga tips. Take it or leave it.
The Last of Us (2013)
Ingen lista är komplett utan The Last of Us. Jag vet att åsikterna går isär ute i samhället där vissa grät och andra gäspade men för mig så är Naughty Dogs karaktärsdrivna äventyr i en urban stadsdjungel fylld av jävulskap ett av de mest njutbara zombieliren i modern tid. En over-the-shoulder-stealth-shooter som jag aldrig ville skulle ta slut, varken första, andra eller tredje gången jag spelade det. Den tekniska plattformen var förvisso närapå klanderfri, i alla fall om man ser till design, ljud, grafik o.s.v. men det var en sak som stack ut och skiljde The Last of Us från övrig pöbel, storyn med sina levande karaktärer. Relationen mellan Joel, en hårdhudad zombie-apokalyps-överlevare och tonåringen Ellie formade en virtuell känslostorm som aldrig tidigare skådats i ett TV-spel. Det var så nära en film man kan komma, något vi förvisso sett förr från Naughty Dog i Unchartedserien, men som där ändå känns mer forcerad. Inte riktigt samma flyt IMHO. Här spelade vi inte bara två klockrena karaktärer, vi var Joel och Ellie. Spelkänslan var top notch där hushålla med resurser var A och O. Att ständigt behöva tänka sig för innan man tar ett beslut om huruvida man skall tillverka ett visst föremål eller välja ett annat som delar samma ”ingredienser.” Det är bara att hoppas att kommande filmatisering kan göra spelet rättvisa.
Left 4 Dead (2008)
Left 4 Dead är förmodligen den okrönte konungen i genren hardcore-co-op. Sällan har väl så många zombies avverkats på så kort tid där en till synes oändlig flod av odöda sveper över spelaren i ett hysteriskt tempo. Upp till fyra samtidiga spelare kan vara med i slaktfesten och det gäller helt enkelt att överleva genom samarbete. Minsta misstag och du och dina vänner är rökta. Frustrerande och fantastiskt på en gång och att stalka överlevande i zombie mode är förmodligen det roligaste man kan ha online.
The Walking Dead (2012)
Att göra ett spel på en serie som i sin tur är baserad på en serietidning låter ju som ren varumärkesmjölkning men det håller! The Walking Dead är ett femdelat episodstyrt äventyrsspel som berör. Jag är ju rätt svag för spel där mina egna val faktiskt avgör både fortsättning och upplösning. Jag spelade i månader och kämpade verkligen med mina beslut både länge och väl och var långt ifrån nöjd alla gånger men precis som i verkliga livet måste man ändå välja till slut och ta konsekvenserna. Här är det väl i och för sig kanske lite mer liv och död involverat än när jag väljer mellan cut-away och button down på skjortkragen men ändå. Bra pris också. På spelet alltså.
Dead Island (2011)
Dead Island slog ner som en bomb efter en monumental hype. Många av er såg säkert promofilmen där en liten flicka föll ner från ett hotell rätt ner i ett hav av zombies. Oerhört snyggt, oerhört effektivt. Folk loggade in på forum efter forum och skrev så att fingrarna blödde. IT-infrastrukturen skrek av smärta likt Ticnets kapacitetssvaga servrar inför en Håkan Hellströmkonsert och belastningen plågade plattformar världen över. HYPEN VAR ENORM! Men hur blev det då? Jo, det blev okej. Inte mer. Inte mindre. Okej. Ett problem var att promofilmen var just en film. Ingen gameplay visades och det var inte ens utvecklarna som hade gjort den. Men det Dead Island bidrog med i genren var att få ihop en riktigt skön mix av RPG och action där melee combat var livsavgörande men samtidigt behövde du bygga upp dina skills för att kunna ta dig genom de allt svårare delarna i spelet. Miljön var dessutom en vacker ironi. En zombieapokalyps i ett turistparadis. Jo men tjena. Kan det bli bättre? Tänk er själva om man släppte loss ett gäng utsvultna odöda i Paradise Hotel. Jag hade i alla fall bingekollat.
Zombies Ate my Neighbors (1993)
Det här är en riktig gammal klassiker. Redan 1993 tryckte LucasArts ut zombies till massorna i form av kultklassikern Zombies Ate my Neighbors. Ett lir som ändrade allt. Humorn kom in i bilden och plötsligt var både vattenpistoler och isglassar effektiva vapen mot horder av odöda. Någonstans får man nog också se Zombies Ate my Neighbors som en tydlig inspirationskälla för många av de moderna spelen där både idé och utförande kan återfinnas. Precis som många andra spel från den här eran och inte minst från LucasArts var Zombies Ate my Neighbor all about the joy. Ett kul och lagom läbbigt spel som det väl var mer eller mindre omöjligt att tröttna på. Ja, så var det. Spelglädjen stod hela tiden i fokus.
Dead Rising (2006)
Dead Rising är helt klart ett av de spel som har tagit vapenkonceptet from Zombies Ate my Neighbors där man slängt in mängder av sjuka tillhyggen och helt enkelt tryckt på den stora röda knappen där det står ”GO NUTS!” Resultatet? Ett shoppingcenter fyllt med zombies. Här fick Xbox 360 jobba rejält för i sina bästa (eller värsta) stunder kunde det vara hundratals renderade fiender på en gång och det är bara att konstatera. Zombies har aldrig någonsin varit lika packade som sillar som i Dead Rising. Det var ett rent nöje att gå loss på horder av odöda med allt från CD-skivor till motorsågar. I princip allt kunde användas, antingen som vapen eller som ingrediens till något tillverkningsbart. Ett helt galet spel med extremt högt underhållningsvärde.
Dying Light (2015)
Det senaste zombiespelet jag plöjde var Dying Light och jag led helvetets alla kval. Tid och rum försvann. Där satt jag som ett kolli, blott ett minne av mitt forna jag. Inte en tanke på att äta eller dricka. Timme ut och timme in. Bara ett uppdrag till. Jag behöver bara hitta det där vapnet sen kan jag spara och slagga lite. Tre timmar senare har jag hittat en ny ursäkt. Till skillnad från The Last of Us är Dying Light enbart om din karaktär. Storyn är sekundär. Här gäller det att uppgradera så snabbt du bara kan och det finns så fruktansvärt mycket att göra i den här öppna världen att du kan hålla på tills du blir äldst i byn. Den enskilt största skillnaden från t.ex. Dead Island som ändå har en liknande grundstruktur är parkourmekaniken. Du kan klättra hur du vill, var du vill och när du vill. Inte helt enkelt eller rättvist alla gånger men satan i gatan vad intuitivt! Dying Light är frustrerande in absurdum. Framför allt när skymningen faller och fienderna blir större, starkare, snabbare och dödligare. Pallar du att hamna i spelkoma är Dying Light ett enastående tidsfördriv.
Har du några riktigt goa zombieköttare som du vill rekommendera? Berätta gärna!