Okej, så du har avverkat allt det där som man skall ha sett inom genren. Du har läst, sett och hört rubbet nu. För nog kan väl även zombies bli mainstream men kanske är just du trött på mainstream. Kanske känner du igen dig i hemmets trygga vrå där du sitter och glor på samma gamla rullar om och om igen och tänker ”Är det här allt?” ”Har inte livet mer att bjuda på?” Där och då vill du förmodligen bara ställa dig upp i soffan och skrika att det får vara nog nu. För ärligt talat, har inte du dansat efter etablissemangets pipa länge nog och nöjt tuggat i dig allt som kastats vid dina fötter? Jag menar, du har sett de ryckiga gammelliken i Night of The Living Dead och du har genomlidit de Usain Bolt-snabba kvarlevorna i World War Z.
De stora posternamnen är blott en repris nu och du behöver nytt blod. Du vill hitta nya odödliga snubbar och snubbor att hänga med och vem kan väl förvägra dig rätten till det? Nej, du behöver följa Onyanserats lista över zombierullarna du inte visste fanns.
Död Snö (2009)
Alright, den inledande titeln är inte så okänd på våra breddgrader som i övriga världen men jag stöter ändå på skrämmande många som inte har sett Död Snö. Det är givetvis både synd och skam och det måste vi ändra på. Splatterfesten från Norge där nassezombies terroriserar korkade skidåkande kids är en härlig hyllning till genren där varenda trött klyscha infrias. Det är en orgie i ond bråd död. Från första slaktade tonåringen till avslutande uppgörelsen med hagelbrakare och motorsågar är Död Snö en uppvisning helt enligt skolboken. Fånigt, stökigt och fucking hilarious! Dessutom har den en av filmhistoriens mest klockrena tag-lines. Ein. Zwei. Die! Världsklass.
Cockneys vs. Zombies (2012)
Cockneys vs. Zombies. Smaka på det upplägget! Ända sedan Shaun of the Dead blev en kulthit har zombiekomedierna regnat över oss. En zomedy är som namnet avslöjar lika delar zombieskräck och komedi. På pappret utomordentligt fånigt men ibland görs det med lite fingerspitzengefühl och då kan det bli rätt bra grejer av det hela ändå. Här utgörs storyn av ett gäng byggarbetare som är tvungna att riva lite skit, a.k.a. gamla hus i cockney country för att bygga ett stort lägenhetskomplex. Samtidigt försöker ett gäng gamlingar att råna en bank för att behålla sin skit, a.k.a. sina gamla hus i cockney country. Äh, whatever. Det blir zombieapokalyps och snart tvingas ilskna pensionärer att slåss för sin överlevnad. That’s it. Alan Ford, kanske mest känd från Snatch är den coolaste cockneyn sedan Sid Vicious och han är magisk i varenda scen.
Fido (2006)
Och på tal om Shaun of the Dead. Vad får du om du blandar den med Lassie? Jo, du får Fido. En härlig satir i en klockren 50-talsmiljö och med kvalitetsskådisar som Carrie Anne Moss och Billy Connolly i rollerna. Strålning har plågat vår hemplanet och resultatet är som vanligt att folk dör som flugor och vaknar upp igen med en försmak för rått kött. Företaget Zomcon har dock hittat ett sätt att kontrollera de odöda med hjälp av ett halsband som gör zombien medgörlig och kanske inte lugn men i alla fall betydligt mer enkel att ha att göra med än tidigare. Nya möjligheter öppnar sig för den kreativt lagde medborgaren där de kuvade tvingas röra på dökötttet och arbeta för samhällets unisona strävan efter en ny välfärd. Familjen Robinson har ingen egen zombie. Sonen Timmy är rädd efter att hans pappa försökte äta honom i unga år men till sist skaffar Robinsons ändå en zombie som de döper till Fido. De blir BFFs och snart är Fido en naturlig del av familjen. Fido är något så ovanligt som en mysig zombierulle som bevisar att inte alla zombies är blodtörstiga bestar. Eller jo, det är de ju egentligen men de kan i alla fall tämjas.
Cemetary Man (1994)
Frågar du den inbitne zombiefantasten på stan om vilken som är tidernas bästa zombieflick så är svaret ofta Cemetary Man, eller Dellamorte Dellamore som den egentligen heter, ett briljant namn till en briljant film för visst är det bara att hålla med. Det här är ett italienskt mästerverk i sin genre där Rupert Everett spelar en dödgrävare vid namn Francesco Dellamorte. Han och hans stumma polare Gnaghi spenderar sina sena kvällar på kyrkogården med att skjuta zombies i huvudet eller klyva skallar med hjälp av en skyffel. Varför då? Jo, efter en vecka återuppstår liken igen och så där håller det på tills Dellamorte träffar en ung änka (Anna Falchi). De gör vad varje nyförälskat par gör. Ligger med varandra på hennes avlidna mans grav. Han blir självfallet purken och biter henne i häcken så att hon också blir odöd. Cemetary Man är en vansinnigt snygg film med en enastående skön atmosfär. En rulle att döda för helt enkelt.
Rammbock (2010)
Jag får ibland frågan om ”en film liknande 28 days later” och vill jag vara dryg så svarar jag givetvis ”28 weeks later” men då blir stämningen lätt pressad så då brukar jag istället säga Rammbock. Tysk timmeslång kvalitetszombie. Du har förmodligen sett båda 28-filmerna. Byt ut London mot Berlin så är du där. Virusinfektion + människor = sjukt mycket zombies per minut. Rammbock, man hör ju riktigt på namnet hur hårt det här är, kan ståta med en härlig klaustrofobisk känsla rakt igenom och är väl värd sina 60 minuter.
Flight of the Living Dead (2007)
I’ve had it with these motherfucking zombies on this motherfucking plane! Flight of the Living Dead är en zombie outbreak på 10 000 meters höjd. Ja, men eller hur? Det är ju så dumt att huvet trillar av men låt dig inte avskräckas av varken titel tag-line (Plane Dead) eller premiss. Det är faktiskt inte så jävla illa som det låter. En äkta B-rulle men ändå med viss charm. På ett flyg mellan L.A. och Paris har en grupp forskare och aktivister smugglat ombord en smittad kollega och när planet går in i kraftig turbulens går nämnda forskare in i zombie mode och ni kan ju tänka er hur körigt det blir med köttätande tjommar på ett flygplan. Var skall du ta vägen liksom?
Pontypool (2008)
Den mest kreativa storyn berättas trots allt i Pontypool. Denna indierulle är lite smartare än din genomsnittliga zombieapokalyps. Här smittas nämligen mänskligheten genom språket. Jag vill inte gärna avslöja alltför mycket eftersom det är en film som inte liknar något annat du sett men ord är makt. I orätta och obildade händer är ord smittbärare och kan få fasansfulla konsekvenser. Grant Mazzy (Stephen McHattie) spelar en talk show host på radio. Han har nyligen blivit kickad från sitt riktiga gig och tvingas nu slentriansurra för en sömnig småstad vid namn Pontypool där den mest upphetsande nyheten är att en katt har fastnat i ett träd. Han försöker liva upp stämningen genom att utmana sin publik men orden skall komma att slå tillbaka på honom och WHAM BAM, det är är zombiapokalyps igen. Pontypool är inte den blodigaste zombierullen du kommer att se i ditt liv men det är inte där skräcken ligger. Det är när du inser att Pontypoolzombiesarna redan är bland oss.
Let Sleeping Corpses Lie (1974)
Blodigt är det däremot i Let Sleeping Corpses Lie. Ja satan, det här är inget för den lättskrämde. Med nästan fyrtio år på nacken är Jorge Graus eurozombie-extravaganza fortfarande något alldeles överjävligt. Bakom den skönt svängande originaltiteln Non si Deve Profanare il Sonno dei Morti döljer sig ett italienskt/spanskt samarbete som utspelar sig i England. Handlingen är, föga överraskande, enkel. En snut jagar ett par hippies som han tror har gjort sig skyldiga till mord men i själva verket är det givetvis zombies som ligger bakom. Det är mycket som är högklassigt i det här underexponerade våldsfrosseriet. Skådespeleriet håller och produktionen överraskar med ett krispigt foto och ett riktigt störigt (på det bra sättet) soundtrack bestående av naturliga ljud som viskningar, förvrängda röster undervattensljud etc men framför allt har den ett klimax som du sent kommer att glömma.
Så zombie lovers. Har ni några egna lite udda favoriter som ni gärna plockar fram så här när det är TEMA?