”No great mind has ever existed without a touch of madness” som en känd gammal filosof en gång sade och alla vi som har sett filmer som A Beautiful Mind, Will Hunting och Shine vet ju att den där gränsen ofta är oerhört tunn. Att de skarpaste av hjärnor inte sällan också är de mest sköra. Att framgång också kommer med ett pris där lycka och lidande går hand i hand genom livet. Två sidor av samma mynt. På ena sidan är vinsten, på andra sidan ser du priset du betalar. Nej, det är väl precis som en annan mer modern filosof diktade i en TV-soffa ”Most brilliant people in the world are capable of having mental illness, and the most mentally ill are capable of some brilliant shit.”
Detta verkar i synnerhet gälla schackspelare, där den ena stormästaren efter den andra någon gång i karriären har drabbats av allvarlig mental ohälsa. Bobby Fischer är förstås det mest kända exemplet men även prominenta pjäsflyttare som Rubinstein, Steinlitz, Alekhine och Paul Morphy skulle sedermera också få se sig bli tidigt offrade i livets nyckfulla rockad. Vanligast är tydligen att man drabbas av schizofreni, depression och paranoia och detta är alltså inget jag gubbgooglat på sofflocket utan gjort faktisk research kring. Ända sedan jag såg Bobby Fischer Against the World har jag nämligen tyckt att det varit ett intressant fenomen. Och efter att ha konstaterat att Aleksander Alekhine spenderade tolv timmar om dagen, varje dag i över 40 år med näsan i ett schackbräde, antingen för att spela eller analysera teoretiska drag så förstår man ju nästan att det där levernet måste bli ohållbart till sist. Brädet blir till slut den enda verkligheten. Sedan kom Pawn Sacrifice för ett par år sedan och tog upp samma tema och nu gör eminenta Netflix miniserie The Queen’s Gambit samma sak.
Själv brukar jag känna att jag har svårt att kunna läsa av vaga människor. I synnerhet om de säger en sak men menar en helt annan. Något som vanligtvis slutar i att någon av oss blir sårad. Detta är dock inget problem för Elizabeth Harmon (Anya Taylor-Joy). Hon ser allt och med ögon som stirrar rakt in i din själ vet hon precis vad ditt nästa drag är. I livet och på brädet. Du kan ha försökt leda henne på villovägar genom att göra något helt oväntat, något som helt hade ställt de mest luttrade av lirare eller potentiella livspartners. Det spelar ingen som helst roll. Så fort du sitter där nöjd med en simpel spansk öppning äter hon upp dig med ett aggressivt sicilianskt försvar. Det spelar heller ingen roll om du är nybörjare eller regerande mästare, om du har ett hjärta av guld eller är en douche. Harmon är hänynslös mot sitt offer och hon offrar lika många pjäser utanför schackbrädet som på. Detta bekommer henne dock icke. Inte det minsta. De få gånger hon känner några riktiga känslor är när hon förlorar något. Det kan vara ett riktigt liv som plötsligt släcks eller ett spel som bara pågår i huvudet. Är det egentligen någon skillnad?
Nioåriga Elizabeth förlorar sin mor i en bilolycka och anländer till det kristna barnhemmet Methuen där hon snabbt upptäcker tre saker som skall komma att följa med henne i resten av hennes liv. Det hopplösa barnet Jolene (Moses Ingram) som vägrar lyda order, den på den tiden lagliga lugnande medicinen för barn och en schackspelande vaktmästare (Bill Camp) i källaren. När hon så småningom blir upplockad av ett lika barnalöst som glädjelöst par bär hon med sig ett enormt ego, ett obearbetat trauma, ett svårt tablettmissbruk och ett självförakt som räcker livet ut. Frågan är förstås inte om kraschen kommer, utan när.
Hon börjar spela amatörmatcher i klubblokaler och krossar naturligtvis allt motstånd, med en och annan haka i golvet till följd. Det är såklart i huvudsak män som spelar schack, eller män och män. Pojkar i pullover och med glasögon. De hånskrattar inte åt Elizabeth men de har heller inga som helst illusioner om att hon ens skall vinna sin första match. De undrar helt enkelt vad hon gör där. Detta förändras dock snabbt när de inser att hon är en gudabenådad spelare och hon gör också processen kort med sin första megalomaniska motståndare av många redan i sin första tävling.
Men med framgången kommer också uppmärksamhet med tillhörande media, kompisar från förr och rena parasiter som nu samlas kring Elizabeth som snart inte kan ta ett steg innan hon har en kamerablixt i ansiktet eller någon som skriker att den lokala tidningen vill göra ännu en intervju med byns lokala världskändis. Vid det här laget är också hennes fostermamma Alma (Marielle Heller) hennes manager. Även hon har nu hittat ett kall i livet, där hon bytt bort ett trist och bittert liv i ett förhållande som sedan länge är stendött. Ensamma dagar i Kentucky bakom pianot på en diet av billig öl, mikromat, cigaretter och receptbelagda droger i väntan på en man som aldrig kommer hem består nu istället av celebert häng på hotell i Vegas och Paris med cocktails och anklår.
Det är lätt att glömma när karriären rullar på i ett nästan absurt tempo, att Elizabeth fortfarande är en tonåring och att The Queen’s Gambit därmed lika mycket är ett coming-of-age-drama, fyllt med obligatoriska kroppsliga och mentala förändringar som det är ett periodiskt drama. Och, hur märkligt det ens kan kännas, ett sportdrama. För trots att jag egentligen aldrig tänker i de banorna under sju avsnitt så är schack trots allt en idrott och slutmålet är förstås en tävling som skall göra Elizabeth till världsmästare och vägen till mästerskap går alltid genom träning, träning och åter träning. Träning på film är, som de flesta säkert håller med mig om varken särskilt spännande eller kul att se på, vilket också gjorde montage till en grej en gång i tiden men i The Queen’s Gambit är det en ynnest att få följa varje litet steg mot framgång. Ju högre upp Elizabeth kommer i rankingen desto större blir hennes krav på sig själv och hon sjunker djupare och djupare i missbruk och snart är hon sin egen värsta fiende. Schack är allt. Det är Alpha och Omega. Början och slutet och när en av hennes få vänner, som också försöker styra henne ur en stundande katastrof plötsligt säger att han inte älskar schack längre, att det finns ett vanligt liv med kärlek, hyresrätt, fonder och provanställning kunde han lika gärna ha stuckit kniven i henne.
Schack handlar mycket om psykologi och att få motståndaren ur balans, något som blir allt tydligare ju svårare kombattanten blir och svårast för jänkarna att knäcka är såklart ryssen. Vasily Borgov (Marcin Dorocincki) äter bönder till frukost och hans stenansikte har genom åren skrämt mången antagonist att panikslaget lägga kungen ner, i ett förnedrande nederlag och skamset backa från bordet. Han drar sig inte för att utnyttja andras svagheter och kör gärna själv med fulspel om tillfälle ges. Han vet att Elizabeth har problem med missbruk och i ett nervdallrande drama över 64 rutor ställs hon inför sin första riktigt stora utmaning. Svårt bakfull på alkohol och allehanda berusningsmedel ställs hon nu inför den främsta schackspelaren i världen. Blir det eufori eller tjackmatt?
Det får man ta reda på själv för The Queen’s Gambit är en sådan där serie man inte ens vill riskera att spoila. Inte under några omständigheter. Inte för att det är någon särskilt komplex berättelse, tvärtom egentligen, det är som det brukar när det vankas sport. Börja på botten och jobba dig upp till toppen. Det är the good ol’ american go-big-or-go-home som gäller. Nej, det för att serien som helhet är en hisnande upplevelse av sällan skådat slag. En erfarenhet man vill skapa själv. Jag vill helt enkelt inte beröva någon känslan av att få sitt hjärta krossat genom TV-rutan eller skratta åt lättsam humor mitt i allt det allvarliga och mörka. Den fullständigt remarkabla resan mot toppen men samtidigt, en klasskamp och en kvinnokamp. En ung kvinna, i en värld av män som kämpar mot både orättvisor och sina egna demoner och dessutom i förtrollande vackra miljöer.
I långa stunder är The Queen’s Gambit bara Elizabeth, stirrandes på ett schackbräde. Ibland är hon omgiven av andra människor men det är också då hon är som mest ensam. Med det sagt är det en imponerande hög nivå även på övriga skådisar där framför allt Thomas Brodie-Sangster, Bill Camp och Marielle Heller sticker ut i en brokig skara mer eller mindre okända ansikten. Det går dock inte att bortse från det faktum att utan Anya Taylor-Joy så hade det inte blivit någon The Queen’s Gambit. I alla fall vågar jag påstå att den inte hade toppat listan i över 60 länder, vilket den alltså gör i skrivande stund. Det är en skådespelarinsats som motiverar storslam på varje kommande prestigefylld prisgala.
Att kunna kastas mellan trasig och vilsen själ och schackens egna glamorösa rockstar på det övertygande viset är inget annat än enastående. Att hon sedan råkar ha en alkoholtolerans som hade gjort Keith Richards grön av avund och klarar av att avgifta sig själv på ett vis som hade gjort Betty Ford ännu grönare av avund kan jag ta. Varje enskild scen med Elizabeth Harmon, och det är många är som en egen kortfilm. Ingen är den andra lik, inte ens när hon åter sitter framåtlutad över ett bord och stirrar ner sin motståndare som darrade i stövelskaften redan vid presentationen av hennes namn. Varje scen innehåller så många nyanser av känslor att hela paletten är tömd efter varje avsnitt. Nej, det går inte nog att poängtera att det är Anya som gör den här tillställningen till en veritabel fest. En nostalgisk klang och jubelföreställning av hypermodernt snitt. Fotografen Steven Meizler har här lyckats få till en visuell kuliss som inte liknar något annat. Det är som om att en pastellbomb har briserat i vardagsrummet ena stunden för att i nästa gå över till ett gruvligt grått Gulag. Allt smakfullt ackompanjerat av Carlos Rafael Riveras mäktiga musik som blåser igång på vådlig volym varje gång Elizabeth bänkar sig för att spela ännu ett parti schack på liv och död.
The Queen’s Gambit finns att streama på Netflix nu
Inlägget The Queen’s Gambit – Storslaget drama om livet i allmänhet och schack i synnerhet dök först upp på Onyanserat.