I guess I’ll die another day
Sigmund Freud
Analyze this
Mmm vi säger väl så Madonna. Men det där var bara början till slutet. En kvasifilosofisk Madonna auto-tunad in absurdum fungerade utmärkt som soundtrack till vad som komma skulle. Det var en förnimmelse om att, ”Hey, du vet allt det där du gillade förr? Madonna och Bond? Well… guess what, allt det där kommer att bli katastrof nu” och visst blev det ju också så. Madonnas hemska titellåt var startskottet till vad som skulle komma att bli, för att tala klarspråk ett riktigt clusterfuck i Bond-franchisen. Nej, Pierce Brosnan lämnade inte med flaggan i topp direkt. Snarare precis tvärtom. Faktum är att den tjugonde installationen var så ohyggligt medioker att Brosnan tvingades hänga in den svarta smokingen för gott. En smoking som han rent estetiskt bar upp med bravur skall dock sägas och franchisen behövde ta en fyra år lång paus för att återhämta sig från osynliga bilar och spy bros gone tsunami surfing. För att inte tala om gigantisk rymdlaser, en razzievinnande Madonna som fäktningsinstruktör och VR-sex mellan Moneypenny och 007.
Man kan göra sitt bästa för att försöka förtränga Die Another Day men vissa saker biter sig fast likt syfilis bland adeln på 1400-talet. För vem kan egentligen glömma hur Bond och Miranda Frost frustande idkar samlag på en säng av is, formad som en svan? Eller hur Halle Berrys karaktär Jinx senare dödar nämnda Miranda Frost med en kniv som redan har trängt igenom en kopia av Sun Tzus The Art of War, till de bevingade orden ”Read this bitch!” Och icke att förglömma, hur skurken Gustav Graves eller snarare Tan-Sun Moon, nordkoreanen som ansiktsopererat sig till engelsman hoppar Union Jack-prydd fallskärm ner i Buckingham Palace till tonerna av London Calling. När Brosnans Bond sedan plockar upp en kikare intill en bok om fågelskådning av författaren James Bond vrider sig de stackars filmnerverna i smärta. Då skriker jag inombords. Då vill jag inte längre vara med. Bara checka ut för gott.
Nej, inte ens Sigmund Freud hade kunnat analysera innehållet i den här rullen och trots att Die Another Day blev en veritabel kassasuccé, till och med den bäst säljande Bondrullen någonsin så var en fullständig omstart nödvändig. Man insåg att man kom undan den här gången men med stenhård konkurrens från lika stenhårda gubbar som Matt Damon som Jason Bourne, Sutherland i rollen som Jack Bauer och med en pånyttfödd Tompa i Mission Impossible på bio förstod man att tiderna förändras och så måste även Bond och Brosnan var helt enkelt inte rätt man för det jobbet.
Nej, det var dags att investera i framtiden. Att våga och att vinna. Utmana ödet och satsa allt på ett kort och trots att Henry Cavill såg ut som en klassisk Bond ignorerade man lockropen från fansen och gick istället med Daniel Craig. Ett val så långt ifrån Pierce Brosnan man kunde komma, ett val som tydligt visade att man ville utvecklas men också ett oerhört stabilt val med en erkänt duktig skådespelare. Något Brosnan ofta fått höra, att han inte var den där riktigt vassa skådisen. Även Brosnan själv har senare erkänt att han aldrig var tillräckligt bra i rollen som Bond, att han var något av en nödlösning mellan Connery och Moore, att han verkligen försökte hitta sin roll men att det aldrig blev på riktigt och att han fortfarande får ångest när han ser sina Bondfilmer på TV eftersom de inte håller måttet. Men nog boostade rollen hans karriär ändå och det var säkert kul så länge det varade.
Men när en stjärna dör föds som bekant alltid en ny. Efter fyra år av konvalescens var Bond tillbaka och även om valet av en blond Daniel Craig var högst kontroversiellt och kraftigt ifrågasatt, i princip ingen ville se honom axla rollen som Bond och sidor som DanielCraigIsNotBond.com är fortfarande i dag öppna och fullt aktiva så kan man inte säga annat än att det var ett lysande beslut. Många rankar hans första film Casino Royale som den främsta Bondrullen genom tiderna. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, From Russia With Love och Goldfinger är fortfarande oslagbara när det kommer till klassiskt spionage men en fin tredjeplats förtjänar den i alla fall, i min bok.
Nu skall det även sägas att Martin Campbells Casino Royale är en helt annan typ av film än tidigare nämnda rullar. Den ligger betydligt närmare den moderna och tidigare nämnda Bourne-serien än gamla Bondklassiker och det bedrivs väl inte så mycket klassiskt spionarbete längre om man skall vara helt ärlig. Men plötsligt fick vi en Bond som både svettas och blöder ymnigt och behöver en drink för att tackla adrenalinpåslaget efter en utmattande knogdans med kombattanter inne på trång toalett. En Bond som för första gången faktiskt kändes både farlig och irrationell men också med ett blödande hjärta. I och med Daniel Craigs intåg fick vi en sardonisk 007, en riktig person. Någon som kändes mänsklig helt enkelt. Borta var den påklistrat chevalereska gentlemannamässiga playboyen, vars primära mål var att ligga och rädda världen. I den ordningen. Craigs Bond var både tryckkokare och ventil. Iskall och varm. En Bond med riktiga känslor. En Bond som kunde bli kär utan att vara stalker creepy. Med risk att låta lite pretto så kan man väl nästan säga att Casino Royale blev Bondfilmernas Batman Begins.
Faktum är att man inte behöver ha sett en enda film med Bond för att kunna njuta av Casino Royale. Ibland känns det som om den är den allra första filmen och faktum är att storymässigt är det också precis så det är. Det här är Ian Flemings första bok, när han inte ens själv var helt säker på vem 007 egentligen skulle vara. På många sätt ett pågående arbete. Lite ursäkta röran vi bygger om. Men det var inte bara en helt ny Bond i form av Daniel Craig, tonen var annorlunda och tempot likaså. Craigs Bond var inte tvungen att hoppa i säng med varenda kvinna han såg och han kunde inte bry sig mindre om huruvida martinin var skakad eller rörd.
För alla vet ju hur det såg ut innan. Det var en formel huggen i sten. I den hårdaste granit. Orubblig. En stunttät öppningsscen, följd av titelsång. Ett uppdrag i hennes majestäts namn. Lite sköna prylar från Q. En alltmer generisk skurk med en master plan. Kvinnor som skulle lägras. En final där Bond verkade dö men ändå klarade sig. Eftertext.
I Casino Royale finns inga paraplyer med spikar, inga säckpipor som sprutar eld, ingen magnetisk Rolex som stoppar kulor och drar ner dragkedjor på klänningar, ingen rymdlaser. Det är furiös action i sin renaste form. Självklart finns det fortfarande en superskurk med tillhörande megalomani som måste stoppas men även Le Chiffre (Mads Mikkelsen) känns modern och fullt mänsklig. Att han sedan bokstavligen gråter blod cementerar bara det påståendet. Lynda Vesper (Eva Green) likaså. Alltså, inte att hon gråter blod men till skillnad från de flesta ”Bondbrudar” känns hon både modern och mänsklig, inte bara ännu ett lättillgängligt objekt för 007, även om han febrilt försöker och det hela utvecklar sig faktiskt till en riktig kärlekshistoria med känslor. Något vi sannerligen inte är bortskämda med i Bondsammanhang. Faktum är att Eva Green och den här generationen Bond med största sannolikhet har förpassat uttrycket ”Bondbrud” till arkivet för gott i och med den här insatsen. Det är helt enkelt svårt att se att nästa regissör skulle gå tillbaka till gamla förlegade könsroller med en ny Bond, även om man såklart aldrig kan veta. Trion Craig, Mikkelsen, Green är en av filmseriens i särklass starkaste konstellationer, kanske till och med den allra starkaste. Det är snyggt, känslosamt och välspelat rakt igenom.
Storyn i sig är väl knappast något som framkallar varken andnöd eller rikliga mängder saliv men å andra sidan, när har den någonsin gjort det i en Bondrulle? Ett pokerspel med livet som insats. 10 miljoner pund i potten som under inga omständigheter får gå till terrorism. ”Twisten” här är att Le Chiffre själv är skyldig pengar och därmed också spelar om sitt liv, precis som 007. Förstås. Det hade inte varit en Bondfilm om inte dödsskuggans dal hade hägrat någonstans där borta i fjärran. Den där typen av global kris och överhängande hot tillåter också det obligatoriska resandet. Den här gången är det Bahamas till Montenegro med diverse mellanlandningar som gäller och därmed också små sidospår som snabbt glöms bort. I centrum står alltid trion Craig, Mikkelsen och Green. Lite orättvist kan tyckas med tanke på att även birollerna är vassare än på länge, där framför allt Jeffrey Wright i rollen som lakonisk CIA-agent och Sébastien Foucan, grundare av parkour i en tidig skurkroll står ut.
Det är naturligtvis omöjligt att veta så här i efterhand men det är ändå fullt rimligt att tro att Casino Royale faktiskt räddade franchisen från undergång. Den var på väg att bli en parodi på sig själv och trots att Die Another Day drog in mer deg än någon kunnat föreställa sig hade det förmodligen inte gått att upprepa genom att bara köra vidare som förr. Det finns väl helt enkelt en Bond för varje generation. Någon som återspeglar tiden som den faktiskt ser ut. Craig var förra generationens val. En mer bufflig, grubblande och våldsam Bond som förmodligen krökar lite för mycket för sitt eget bästa. Vem som blir denna generations Bond återstår nu att se men med tanke på hur samhället ser ut fortsätter man nog på inslagen väg, hårt, kallt och brutalt och förhandsfavoriten Tom Hardy känns därmed fullt realistisk och kanske till och med rimlig.
Casino Royale finns att hyra och köpa på iTunes
Inlägget Önskerecension – Casino Royale dök först upp på Onyanserat.