Geralt of Rivia. The White Wolf. The Butcher of Blaviken. Kärt barn har många namn sägs det ju och det är otroligt många minnen som plötsligt väcks till liv när jag sätter mig för att riva av förhandsvisningen av The Witcher på Netflix. Alla åtta avsnitt på en gång. Utan paus. Nu är den svårt ärrade monsterdräparen visserligen inget barn, långt därifrån och det rör sig inte heller om särskilt avlägsna minnen då jag så sent som förra året för tredje gången plöjde ner, vad som för oinvigda kan verka vara orimliga mängder timmar i CD Projekt Reds massiva spelupplevelse The Witcher 3 från 2015. Ett fullständigt fenomenalt lir, som när decenniet nu inom kort skall summeras utan minsta tvekan för evigt kommer att vara cementerat i det absoluta toppskiktet för eran. Nu började det dock mycket tidigare än så, nämligen i bokform redan 1994 när polacken Andrzej Sapkowski släppte Blood of Elves och efter den omedelbara succén har ytterligare sex stycken böcker om Geralt släppts samt tre spel med tillhörande DLC. Det fanns med andra ord rejält med underlag att botanisera i när den flerfaldigt prisbelönta sagan nu äntligen skulle filmatiseras.
Jag säger äntligen eftersom en blödande fantasysjäl förstås längtade olidligt mycket efter en storslagen adaptation att dreglande få sänka tänderna i. Kroppen skakade av lätt berusning bara vid tanken av vilka möjligheter plattformen nu skulle komma att erbjuda mig. Jag menar, här fanns plötsligt möjligheten att återse bekanta ansikten och trynen i kristallklar 4K-upplösning. Alla dessa karismatiska karaktärer och makabra monster som plötsligt skulle få liv utanför sin inbundna eller digitala värld. Lyckan visste verkligen inga gränser, den var fullständigt bottenlös och jag var inte helt säker på om mitt hjärta skulle hålla för all drakdyrkan och ekivok erotik. Allt skulle visserligen vara över efter ynka åtta timmar istället för hundratals eller för vissa, tusenden men å andra sidan skulle jag istället få uppleva hela berättelsen från början, i ett fartfyllt, actionpackat äventyr och knyta band med riktiga personer. Att en av dessa riktiga personer och tillika huvudrollsinnehavare sedan råkar vara planetens i särklass tråkigaste Henry, Henry Cavill hade jag i all min extas glömt bort eller möjligen till och med förträngt. Jag satt bara och tänkte på den närmast religiösa upplevelsen som stundade. Det som inte kunde vara annat än årets bästa upplevelse väntade faktiskt på mig i vardagsrummet, redo att kväva mig med magi och våld. Brutalt och skoningslöst.
Tänk att åter få uppleva den lika vackra som fasansfulla atmosfären där hjärtan och benknotor krossas utan minsta ånger. Mörka, täta skogar proppfulla med vidunder. Hemsökta slottsruiner och vibrerande städer fulla med liv, historia och mystik. Pengapungar som byter ägare. Ett nydräpt byte mot glänsande guldmynt. En stålklinga för att stävja laglösa banditer och ondskefulla regenter och silverbladet som viner genom luften när nattens väsen för evigt skall tystna och falla i glömska. Och inte nog med det. Förutom sina dubbla svärd har häxkarlen även kraftfulla drycker och magiska besvärjelser till sin hjälp och förstås den trogna och i spelet ytterst svårmanövrerade hästkraken Roach. Vilket fantastiskt liv man lever ändå när en sådan här möjlighet plötsligt dyker upp tänkte jag lycksalig och full av frigjorda dopaminer när jag tryckte igång första avsnittet av The Witcher.
Nästan omgående drabbades jag av det värsta man kan föreställa sig. Verkligheten. Detta trista koncept som bara har ett enda mål, att förstöra allt som är skönt i livet. Och jag vet ju egentligen det där, alltför väl och jag vet naturligtvis också, innerst inne att det aldrig gjorts en lyckad speladaptation. Nu bygger ju förvisso The Witcher på böckerna men väldigt många kommer nog ändå att förknippa Geralt med spelen, då många spelat spelen men inte läst böckerna. Men framför allt vet jag ju förstås att hjärtat och hjärnan ytterst sällan pratar samma språk. Något jag smärtsamt skulle bli varse redan halvvägs in i första avsnittet. Jag var nämligen allt annat än salig. Jag var inte ens arg, jag var besviken. Besviken på ett sätt jag sällan blivit. När avsnittet var slut kändes det som om att Geralt hade kört Aerondight rakt igenom mitt tidigt sargade bröst och vridit om så att både tårar och blod forsat. The Witcher är ett monumenalt svek för alla oss som älskar. En kompromisslös styggelse.
Tyvärr får jag inte avslöja särskilt mycket om berättelsen då visningen kommer med rigida restriktioner så det blir kort, koncist och konsternerat. Å andra sidan, inte ens en tillstymmelse till spoilers så man får ta det onda med det goda helt enkelt.
Geralt (Henry Cavill) är en muterad monsterjägare utan hem som har svårt att finna sin plats i en värld där människor ofta visar sig vara värre än otygen han jagar. Det är premissen och så här i skriven form kan det tyckas tunt. Vilket det också är. I serien alltså. I böckerna och spelen är det allt annat än tunt. Där är det fartfyllt, gripande och djupt. Här är det segdraget och märkligt innehållslöst trots att närapå ohanterbart mycket innehåll hela tiden introduceras för tittaren. Och visst stöter Geralt på både det ena och det andra i sin jakt på troféer och guldmynt men eftersom monstren och i vissa fall även kulisserna är så skrattretande dåligt gjorda blir känslan mer skolteater än episka slag. Välrenderade vidunder jag kämpat i timtal med i TV-spelsform blir nu bara gummiaktiga hinder utan historia. I böckerna och spelen fick jag själv söka svaren eller tålmodigt vänta tills jag fick mer fakta presenterad. Jag fick veta varför någon var drabbad, hur de blev drabbade och vad lösningen var. I serien är det snabbt avverkat. Geralt svingar sitt silversvärd och så är det hela över. Något som blir ytterst problematiskt i sammanhanget då hela grunden bygger på att Geralt som sagt är just monsterjägare till yrket. Men det här är ju ett välkänt problem. Så fort monstret visas så dör stämningen. Men jämför man de hemskheter i The Witcher som ej får nämnas vid namn eller ens beskrivas med Gollum, som snart har tjugo år på nacken så häpnar man än en gång över hur makalöst välsnidad Ringen-trilogin faktiskt var. Och hur ohyggligt dåligt det här i många stunder är. Rent visuellt.
Så vad är då en häxkarl, eller witcher? Det är som sagt var ingen person utan ett yrke. Passande lever de i ett land och i en tid då kontinenten är sprängfylld av monster av alla de slag, allt från alver till drakar och demoner. Alla monster kan besegras med hjälp av ett silversvärd och magi. Det är dock inga besvärjelser i traditionell mening utan mer en gest med handen. Genom olika rörelser kan han framkalla eld, ta över någons vilja, skydda sig själv med en magisk sköld etcetera. De bär också en speciell medalj som vibrerar när något oheligt fanskap befinner sig i närheten.
Vi får också en kort bakgrundsstory om vem Geralt är och hur han blev känd som The Butcher of Blaviken. Det är en lång transportsträcka som inte engagerar särskilt mycket och då börjar det ändå med en monsterfight. Tyvärr lider denna av ovan nämnda problematik och sätter därmed tonen direkt. När inte ens första besten övertygar visuellt så blir förutsättningarna ganska risiga. Sitt första riktiga uppdrag får han av Mäster Stregobor (Lars Mikkelsen) serverad via en rejäl portion ordbajsande och så lite naket på det, inte mindre än sju helnakna kvinnor redan i första avsnittet. Där hade inte ens Game of Thrones en chans, och sen är det igång. Geralt tvekar länge och väl, skall han utföra uppdraget eller inte. Vem i hela världen kan han lita på. Lite mer ordbajs och ännu mer naket och precis som i GoT är narrativet i The Witcher dialogdrivet under långa stunder. Problemet är att The Witcher i grunden är mer av en fantasy horror-story och inte alls har samma djup och intressanta intrigerande eller politiska agenda i bakkant. Karaktärerna är inte heller i närheten så komplexa och mångfacetterade vilket gör transportsträckorna väldigt långa och jag har svårt att investera i deras öden. Det blir mest att Geralt driver runt och träffar diverse folk som han interagerar med en kort stund, sedeslöst eller våldsamt, dräper ett dåligt animerat monster eller häver en förbannelse för att sedan dra vidare. Det finns givetvis ett mål med hans långa resa. Det får jag inte berätta om men det är i alla fall med originalstoryn överensstämmande så det är ju bra.
Häxkarlar är inte omtyckta av människor vilket genomsyrar hela Geralts tillvaro. Han ses som ett missfoster som skall hållas på avstånd, förutom när en Kikimora eller Striga skall dödas förstås, då duger hans silver. Ni vet den där, i genren obligatoriska värdshuscenen där misstänksamma män dricker öl i bägare när de stirrar på vår protagonist, spottar på golvbrädorna och berättar att han inte är välkommen? Den avverkas tidigt.
Förutom Geralt kretsar serien runt två kvinnor, Yennefer (Anya Chalotra) och Ciri (Freya Allan). Då dessa bär på djupt rotade hemligheter som jag inte får lov att nämna blir deras medverkan svår att förklara här men Geralt är bunden till båda på ett personligt plan och deras berättelser är faktiskt mer intressanta än Geralts vilket förstås också är problematiskt.
Först halvvägs in börjar det ta fart men då är det för sent. Då har jag redan tappat intresset och det blir aldrig mer än ett halvhjärtat försök. Visst finns det scener som är både gripande och spännande, i synnerhet där Yennifers livsöde får stå i fokus men jag saknar verkligen drivet i storyn och i långa stunder är det av hemligstämplade anledningar rörigare än någonting jag tidigare sett. Det känns som att man vill göra väldigt mycket men lyckas med väldigt lite. Jag saknar också det som böckerna gjorde så bra. Att på ett trovärdigt sätt väva in samtida frågor, som utanförskap, fördomar och hat i en fiktiv värld. Visst finns det delar som berör även här, där återigen Yennifers livöde är det klart starkaste men i det stora hela skrapas det mest på ytan.
Henry Cavill i rollen som Geralt känns också väldigt svajig. Å ena sidan har han nästan på ett skrämmande likt sätt lyckats fånga TV-spels-Geralts röst men samtidigt är han så ohygglig stel och fåordig att det blir smärtsamt att beskåda under åtta timmars speltid. Han är lika livfull som en död sill. Nu skall visserligen en häxkarl, som de facto helt saknar känslor vara stel men jag saknar den vältajmade cynismen hos huvudpersonen, något som har blivit hans signum. Dessutom fungerar ett stelt och stumt manér betydligt bättre i bok -och spelform än på TV. Jag tycker inte heller att Henry har riktigt rätt utseende för rollen. Han känns mer som en ständigt förvånad Legolas än en härjad monsterjägare. Det är ett mindre problem men det bidrar ändå till helheten.
Det som The Witcher däremot gör exceptionellt bra är närstrider. En perfekt koordinerad uppgörelse, mano a mano med svärd är svårslaget. Snabba perfekta rörelser, en dans till tonerna av metall som slår mot metall får det alltid att rysa i kroppen på mig. En annan sak som faktiskt fungerar över förväntan är magi. Annars är det ju ytterst vanskligt med trolleri och magiska artefakter på film. Det är något med trollformler och förbannelser som uppmuntrar filmare att sikta otroligt lågt. Förutom att stora namn överspelar och ger karaktärerna ett näst intill komiskt intryck så lyckas man heller sällan återskapa den passion och intensitet i boken som filmen är baserad på men här känns Geralts magiska förmågor ändå trovärdiga. Så trovärdiga magiska förmågor nu kan kännas förstås. Pluspoäng också till Fredrik Wikingssons dubbelgångare Joey Batey i rollen som den putslustige och skönsjungande barden Jaskier som ständigt går Geralt på nerverna. Och det är väl också här The Witcher är som allra bäst. När den inte försöker vara en tronarvinge till Game of Thrones utan tar en mer lättsam approach. Och visst, det kan vara skönt med lite avslappnande comic relief i allt allvar. Det var dock inte alls det jag ville ha. Jag ville ju ha allt det där härliga mörka som böckerna och spelen bjöd på i överflöd. Nerv, intriger, bultande hjärtan, svek och slafsiga strider.
Nej, jag hade förväntat mig mer av The Witcher. Mycket mer. Det känns som att man hade chansen men inte tog den. Kanske hade det varit annorlunda om jag inte redan hunnit lägga 500+ timmar i den fängslande spelvärlden. Kanske hade det också varit ett annat ljud i skällan om inte Game of Thrones, som egentligen inte har något med The Witcher att göra men ändå oundvikligen blir den officiella måttstocken hade blivit den milstolpe i serievärlden den är. Kanske kunde jag även haft överseende med de risiga specialeffekterna om inte Sagan om Ringen hade varit så otroligt långt före sin tid för hur man än vrider och vänder på det så känns The Witcher som den dåliga kopian. Ett rörigt och utdraget hafsverk som aldrig levererar mer än bare minimum. Det gör mig faktiskt genuint ledsen.
Det är väl på sin plats också att slänga ut en varning för grovt grafiskt våld och hejdlöst mycket nackenchock, i alla tänkbara vinklar. Något som förmodligen inte kommer som en överraskning med tanke på genren men så är det i alla fall.
The Witcher säsong 1 finns att streama på Netflix nu
Inlägget The Witcher – Medioker monsterjakt dök först upp på Onyanserat.