The Irishman? På Netflix? Jag kommer ihåg när jag först läste nyheten om Martin Scorseses nya storsatsning, där vi skulle bjudas på både De Niro och Pacino. Äntligen tillsammans på vita duken igen efter magnifika Heat för snart 25 år sedan. Två mastodonter, vars sista svanesång skulle eka i evighet. Nu blev det ju tyvärr mer mummel än finstämd sång men mer om det senare.
Överlycklig som få sög jag i alla fall i mig känslan av en stundande filmfest och såg redan där och då fram emot en episk upplevelse på stor bioduk om sisådär ett år. Om någon hade sagt till mig då att det skulle bli streamingtjänst av det hela hade jag förmodligen tappat det totalt och Patrick Bateman-skrattat vederbörande i ansiktet. Det var naturligtvis inte rimligt. Inte det minsta. Men så blev det ju och det vore naturligtvis förbannad lögn att påstå att undertecknad ändå inte satt där och förhandsdreglade på golvet inför tre och en halv timmars maffiamys på Nettan. Lättillgängligt, pausvänligt och kostnadsfritt. Ja, förutsatt att man redan pröjsar för abonnemanget då förstås.
Som vanligt när det vankas Scorsese ligger förväntansgraden skapligt högt. Luften kanske inte darrar på samma sätt, så här år 2019 men nog känns det långt nere i magtrakten då man vet att det här är hans enda riktiga komfortzon. Historiken avslöjar flegmatiska farbröder i filthattar och trenchcoats med smattrande Tommy guns och en näst intill ohemul lång speltid och det finns mycket som är sig likt i The Irishman, kanske är det också det som är problemet. Eller problemet är väl att ta i. Det är ju inte dåligt det här men det finns ändå en hel del som kan ifrågasättas. I synnerhet eftersom lovorden fullständigt haglat över ”Scorseses bästa.”
Nu skall jag inte vara obstinat bara för sakens skull men att the Irishman skulle vara en bättre film än Maffiabröder håller jag icke med om. Av kolossalt många skäl. Jag förstår att Scorsese vill att vi skall tänka dödlighet när vi ser The Irishman. Inte bara hos huvudpersonerna, utan även skådespelarna och förmodligen också regissören själv och det har han ju lyckats med för en sak är i alla fall säker och det är att det är sannerligen inga purunga gossar vi har att göra med här. Jag tänker inte ägna mig åt age shaming, verkligen inte men det är tydligt att inte ens hutlösa mängder CGI kan dölja det faktum att samtliga huvudpersoner närmar sig 80-strecket.
Spelar det roll då? Ja, det gör ju det. När det ser ut som att De Niro, som skall föreställa 45 har tuggat rikligt med övermogna citrusfrukter och samtidigt fått en svår elstöt rätt i det digitaliserade nyllet blir det problematiskt. Eller när samma De Niro skall ge sig ut på hämndodyssé och man sitter där hemma i soffan och funderar på om höften och lårbenshalsen faktiskt skall hålla när han stampar och sparkar på diverse patrask. Ung -ish i ansiket, gammal i kroppen. Jag är ledsen men det håller inte även om jag tänker mindre på det ju längre filmen pågår. Och på tal om CGI. Ibland är de övriga specialeffekterna faktiskt så dåliga att jag inte kan låta bli att fundera på om det är Sharknado eller 160 miljoner Dollar i budget jag tittar på.
Det gubbmumlas också något kopiöst under den frikostiga speltiden. Nu är man visserligen inte själv ungdomen personifierad, inte på något sätt men hörseln har jag kvar, än så länge och jag brukar därmed avnjuta det mesta utan undertexter. Så fort tillfälle ges. Då slipper man implodera över risiga översättningar och taskig färgsättning på textrutor. I The Irishman är det dock stundtals omöjligt att höra vad farbröderna säger. De har till och med svårt själva med att höra varandra, ”What?” förekommer frekvent. Tala ur skägget karl tänker jag och hytter mot TVn varje gång De Niro, som för övrigt inte känns irländsk någonstans eller Joe Pesci är med i bild och hes-mumlar fram maratonrepliker samtidigt som jag skruvar upp volymen till en vådlig nivå. Dolby Atmos my ass. Förutom när Al Pacino får tuppjuck då förstås och skriker ”fucking cocksucker” och kastar prylar så fort någon nämner John F Kennedy vid namn, något som ändå sker relativt regelbundet och det är på sitt sätt ytterst uppfriskande. Nu när Nicholas Cage alltmer sällan syns i stora sammanhang är det skönt att det fortfarande finns någon som plötsligt bryter ut i överspel av gammalt gott märke.
Nej, undertexter rekommenderas. För gammal och ung.
Ramberättelsen i the Irishman skildrar omständigheterna bakom fackföreningspampen Jimmy Hoffas (Al Pacino) mystiska försvinnande och dennes problematiska vänskap med Frank Sheeran (Robert De Niro), en krigsveteran, ständigt lismande vid Hoffas sida. Det är också Sheerans berättarröst vi hör då och då. Han sitter där, grå och övergiven i sin rullstol och beklagar sig över livet som varit. Som om hans ensamhet var straff tillräckligt för decennier av våld, stölder och förräderi. Men det är klart. Offerkoftan värmer bäst.
Vill man vara sådan kan man säga att De Niro här mer eller mindre upprepar sin roll som Al Capone i De Palmas De Omutbara. Frank Sheeran är ett arrogant arsle som snabbt klättrar i de kriminella graderna, oaktat antal offer på vägen upp, ivrigt påhejad av Russell Bufalino (Joe Pesci) och det är också ”the little guy” som ligger bakom Franks imponerande karriärslyft. Det är tydligt att man skall uppfatta Frank som en ”djup” man, full av tankar och omständigheter som lett honom dit han är i dag men skrapar man lite på den där fasaden märker man snabbt att det är hopplöst ihåligt bakom.
En annan gammal Hollywood-räv som också dyker upp i välbekanta sammanhang är Harvey Keitel i rollen som Angelo Bruno. En färgstark mafioso som tyvärr får alldeles för dåligt med utrymme. Kvinnor då? Nja, där är det skralt. Minst sagt. The Irishman är traditionell amerikansk maffiaromantik med tragiska figurer med blod på händerna men som ändå anser sig vara goda familjemän och det är också där fokus ligger. Det finns visserligen några unga kvinnor i periferin men det är inte många ord som yttras. Snubbarna mal på i all evighet i vissa scener, och stundtals bjuder också Scorsese på riktigt bra surr där dialogerna är absolut perfektion, i synnerhet när de kretsar kring fisk så att det då inte skulle finnas några repliker att ge Anna Paquin, Kathrine Narducci och Welker White verkar helt enkelt inte rimligt. Alla gamla mafiosos slåss om att vara bästa onkel åt Sheerans äldsta dotter Peggy (Anna Paquin). Hon har två repliker som barn och som vuxen. That’s it. Då är hon ändå den kvinna som får mest verbalt utrymme i filmen. Men Scorsese tyckte väl helt enkelt inte att det behövdes några starka kvinnor i den här rullen… heller.
Annars är det business as usual när det kommer till Scorsese och hans genomskinliga gangsterromantik. Mängder av gubbar och sidospår att hålla koll på, snygga miljöer, välklätt och the F-word. Men till skillnad från Scorseces egna verbala fuckfest, the Wolf of Wall Street, som innehar rekordet på över 500 tillfällen utspritt över hela filmen går det långa perioder i The Irishman utan ett enda fuck, när en specifik karaktär plötsligt dyker upp och släpper the F-bomb som sedan exploderar i enorma mängder fucks. Inte sällan när han blir nedslagen på gatan eller skjuten. En liten iaktagelse som jag fann synnerligen intressant. Det är i vanlig ordning också mycket hybris och illa dold nepotism när tölpar, råskinn och mördare porträtteras som gemytliga gentlemän. Nu har jag förvisso inte så mycket emot det då det passar temat och jag är ändå väl medveten om att det är fiktion jag tittar på men när det är samma sak i varje film blir det lite tröttsamt. Framför allt när Sheeran i vissa scener jag inte vill spoila framställs som någon form av martyr. Det är lite väl magstarkt kan jag tycka, även för Scorsese.
Nu kanske det låter som att jag sitter här butter, bitter och besviken men så är det verkligen inte. Att ens försöka förneka Scorseses råa talang och erfarenhet vore naturligtvis vansinnigt. Karln har levererat pur filmmagi i decennier och därmed också några av mina egna favoritfilmer genom tiderna. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar på The Irishman. Det är ett ytterst habilt bidrag till Netflix alltmer kvalitativa utbud men jag känner ändå att det inte räcker hela vägen. I alla fall inte från mannen som gav oss filmer som Maffiabröder, The Departed, Casino och Taxi Driver. Och att den dessutom skulle vara bättre än nämnda topprullar? Inte en chans. Det är alldeles för gaggigt helt enkelt.
Inlägget The Irishman – Mumlande mastodonter, flåbusar och fackpampar dök först upp på Onyanserat.