Redan 1912 diktade Albert Engström följande briljanta textrad ”försök inte å smit för då nystar jag te dig så skjorta blir tom” och han var nog rejält före sin tid den gode Engström för dessa enkla men synnerligen handlingskraftiga ord beskriver faktiskt storyn i Rambo: Last Blood till punkt och pricka. Det är nästan så att man funderar lite smått på om karln var synsk. Det faktum att de där orden mer eller mindre utgör hela manus gör det dock väldigt svårt för undertecknad att skriva en recension av filmen ifråga men så kan det vara ibland.
Ni minns säkert hur det var när det begav sig. När Rambo var underhållningsvåldets crème de la crème. När First Blood var gräddan av VHS-brutalitet, panikcensurerad ner till två tredjedelar av en fullängdsfilm. Det var 80-talsrökaren som satte standarden för actionvågen och filmen, som tillsammans med Rocky gjorde en butter och mumlande Sly till branchens hetaste namn. John Rambo var då en av USA:s toppsoldater och han ansvarade för de allra viktigaste uppdragen i Vietnam.
I Rambo: Last Blood är han fortfarande mumlande och synnerligen butter men naturligtvis hejdlöst mycket äldre och om hans PTSD var körig redan då så är det inget mot hur det är nu. Det hindrar honom dock inte från att slita sig från gungstolen, gå ur facket och beväpna sig till tänderna för att gå ut i strid en sista gång (?). Everyone has one more fight in them som en av filmens härligt 80-talsdoftande taglines lyder.
Filmloggan hinner knappt ur bild innan vi kastas in i stormen Thelma som furiöst river ner Arizonas vildmark. Någon saknas och där, i hällregn, syndafloder, virvlande tornados och blixtar tjocka som trädstammar skymtar vi så en reslig gestalt på häst. John Rambo är nämligen cowboy nu och han tar traditionsenligt fortfarande inte skit från någon, inklusive moder natur. Regnet slår mot hans svarta Stetson när han rider ner för otillgängliga stigar och trotsar varje hinder i ett bedrövligt väder där räddningshelikoptrar resolut vägrar att flyga in och det är ju så han är Rambo. Alltid i trubbel, aldrig handlingsförlamad och har han väl bestämt sig för att jaga någon till världs ände så är det också det han gör. Han suger sig fast likt en igel i arslet på ondsinta män.
Hemma på ranchen lever han ett stilla liv (nåja) med sin vän Maria (Adriana Barraza) och hennes barnbarn Gabriele (Yvette Monreal). Livet på gården är annars som man kan förvänta sig att livet på en hästgård är. Ryktar han inte hästar eller sitter till bords så hänger han nere i sin mancave och det är verkligen en cave i sin rätta bemärkelse. Under jord har nämligen John inrett sin egna lilla myskatakomb där han smider knivar och bygger en vapenarsenal som hade gjort Putin skakig i byxan. Landminor, stridsspetsar och granater. I det här läget är ingen hotad så varför han är en hoarder av massförstörelsevapen får vi aldrig veta men det spelar ingen roll i den här rullen. Det finns fler och betydligt större hål i storyn som aldrig tätas igen.
Efter en plågsamt långdragen sektion där vi tvingas genomlida Rambos psuedofilosofiska krigsmantran och råd gällande barnuppfostran skruvas allt upp. Tempo, volym, lemlästningar och överspel kokar nu över i en debil orgie av knogmackor, våld mot valfri kroppsdel med trubbigt föremål, stympning och skottskador.
Efter en ilsken ordväxling försvinner nämligen Gabriele. I en tidigare scen hotar hon med att dra till Mexiko för att hitta sin skitstövel till farsa men efter diverse munhugg ändrar hon sig plötsligt och säger att John faktiskt har helt rätt. Det är en jättedålig idé för en tonåring att ensam köra till Mexiko för att tillsammans med sin knarkande kompis leta efter sin misshandlande far. Hon säger att hon åker till en vännina istället och tar bilen. Man behöver inte ha barn för att räkna ut var hon tar vägen men inte John Rambo inte. Han ler bara på sitt karakteristiska sätt och mumlar ”kom hem till middagen” när bilen rullar ut från gården.
Efter vad som känns som en ocean av tid trillar poletten äntligen ner och enmansarmén vaknar till liv. Det skall visa sig att Gabriele nu är kidnappad och innan solen har hunnit gå ner har Rambo passerat mexikanska gränsen och den som har bänkat sig för övervåld går inte hem svältfödd. På dagens meny, ond bråd död. Den som har väntat i 11 år på tragikomiska citat som ”I lived in a world of death, I know how black a man’s heart can be” lär inte heller bli besviken.
Gabriele har som sagt blivit kidnappad och förövare är ett mexikanskt gäng ledda av ett generiskt brödrapar som prickar in varenda trött klyscha. Manbun, kokain, spegelbrillor, automatvapen i guld och ett evinnerligt trätande sinsemellan och efter en blodig konfrontation har de nu siktet inställt på Rambo. Han åker hem till Arizona för att rusta upp för fullskaligt krig, givetvis i ett gammalt hederligt montage, precis som back in the days.
His war comes home som en annan lika härligt 80-talsdoftande tagline förkunnar och nu är det verkligen proppen ur. Den sista halvtimman är parodiskt våldsam och namnlösa skurkar avverkas i ett hysteriskt tempo, allt enligt löpandebandprincipen, kontrollerat, förutsägbart och monotont. Det är förmodligen inte meningen att det skall vara roligt men vad annat kan man göra än att skratta åt eländet. Det är som om att Rambo plötsligt har förvandlats till Jigsaw och det var en evolution i alla fall inte jag kunde se komma. Filmen har också mycket riktigt fått en hel del kritik för sin sällsamt våldsamma karaktär så det bör man ha med sig när man går och ser Rambo: Last Blood. Min största kritik är dock mer övergripande än så och det är att det här är en riktig skitrulle, rakt igenom. John Rambo tar inga fångar, inte jag heller. Således en etta i betyg.
Rambo: Last Blood hade biopremiär 20 september
Inlägget Rambo: Last Blood – Skjorta är tom dök först upp på Onyanserat.