Två år tog det tydligen att få upp Lars Klevbergs dussinrysare Polaroid på biograferna och det har inte ett dugg att göra med att det möjligen skulle ha lagts ner ohyggligt mycket arbete i projektet utan snarare att Harvey Weinstein har haft sina äckliga fingrar med i produktionen. Man var helt enkelt tvungen att vänta tills det hela ”lagt sig” lite. Nu vågar man smyga ut filmen, helt utan marknadsföring och efter att ha sett en av de mer mediokra skräckfilmerna på många år undrar jag varför man ens brydde sig. Det mest hedersamma för alla inblandade hade varit att helt enkelt ta smällen, lägga ner skiten och aldrig mer prata om det. Polaroid är nämligen så skrattretande usel att jag knappt vet var jag skall börja. Eller usel är egentligen inte rätt ord, den är inte per definition usel. Foto, musik och skådespeleri från åtminstone tre fjärdedelar av ensemblen är ändå okej till och från. Den är bara osedvanligt slätstruken och blek. Det här är en film så infernaliskt intetsägande och fri från känslor att jämförelsen med den där torkande färgen genast känns relevant.
Och på tal om färg. Polaroid är precis som en målarbok för barn. Allt är redan där, färdigtryckt och klart, det är bara att fylla i färgerna och vända blad, till nästa förutsägbara scenario. Det är dessutom en PG 13-rulle så förvänta dig inte att överanvända den röda kritan heller. Polaroid följer verkligen mallen för en half-assed skräckrulle. Bara den trötta tag-linen ”Die in a flash” får mig att vilja vomera, kraftigt.
Storyn har vi sett så många gånger förr att den nu balanserar på gränsen till parodi. Kids kommer över gammalt föremål som dödar dem en efter en. Det var kul för tjugo år sedan när The Ring slog försäljningsrekord men nu gäspar man sig igenom en sådan här mediokritet.
Den här gången är det Bird Fitcher (Kathryn Prescott) som får tag i en antik polaroidkamera. Hon tar omgående ett foto av sin polare och, japp bredvid honom dyker det upp en suddig skugga av något uråldrigt fanskap. Nämnda polare dör, givetvis. Hon tar ett nytt foto och där är den igen, skuggan. Personen ifråga dör, rinse and repeat. I denna håla finns det naturligtvis även en poliskår med tillhörande chef (Mitch Pileggi), som förmodligen inte skulle kunna hitta en bortsprungen katt om den så satt på hans hjässa och jamade. Dödsfallen avskrivs som olyckor trots att bevisen förstås säger något helt annat. Det spelar heller ingen som helst roll att alla som dör tillhör samma kompisgäng och att de trillar av pinn var och varannan dag. Leif GW Persson hade självantänt om han sett vilket polisarbete som bedrevs i denna gudsförgätna håla.
Naturligtvis bor Bird, som skall föreställa 18-ish ensam i ett stort övergivet, tyst och mörkt hus. Här har Klevberg gått bananas på billiga jump scares, där han smäller i dörrar, kastar puttekulor och knarrar i golv. Det gamla vanliga med andra ord. Allt är telegraferat så tydligt att man inte löper minsta risk att bli skraj. Det är Halloween också, förstås och Bird som är så där stereotypt asocial går på festen trots att hon inte vill, övertalad av sina överspelande vänner. Det tas selfies med mördarkameran och man skojar om döden. Vid det här laget sitter jag väl bara egentligen och väntar på att någon skall slänga fram oijabrädet till tonerna av Mike Oldfields Tubular Bells.
Det finns en twist också. Eller twist är väl att ta i men man har i alla fall försökt att få till en twist och misslyckats kapitalt. Jag tror inte att man behöver ha sett särskilt många filmer i genren för att halvvägs in i filmen tänka ”inte kan det väl vara så enkelt? VÄL?” Jodå, det kan det. Det här är nämligen ett självspelande piano som bjuder på noll överraskningar och helt saknar crescendo. Det bara spelar på och rätt vad det är så är det slut. Till min stora förtjusning skall sägas. Det var nämligen väldigt länge sedan jag lämnade en biograf så här oberörd.
Polaroid har biopremiär 19 juli
Inlägget Polaroid – Slätstruken dussinrysare oförmögen att framkalla några som helst känslor dök först upp på Onyanserat.