True Detective säsong 3 släpps snart på HBO Nordic och snacka om att jag var ohälsosamt taggad när recensionsexet på de fem första avsnitten äntligen ramlade ner i redaktionsmailen för beskådan. Mina känslor har väl knappast gått obemärkta förbi när det gäller denna serie som har bjudit på så många salivdrypande mungipor men också bittra tårar av svek. Det började ju på bästa tänkbara sätt. En skådespelarensemble värd att dö för och så ett mystiskt ritualmord i amerikanska södern på det. Kunde det bli mer gåshud eller? Förväntningarna byggdes långsamt upp under tid och med en håll-käften-och-ta-mina-pengar-trailer var de till slut så förbannat höga att jag stapplade omkring smått febrig och kliade mig febrilt på armarna där jag Gollum-väste fram True Detective på offentlig plats. Ergo, jag höll på att tappa det totalt.
Men så kom den då. Dagen då det var dags att kliva ut ur vardagens tristess och mediokritet för att vådadyka in i en värld fylld av mystik, spänning och dämpade färger. Direkt efter första säsongen hamnade jag i ett, under flera år varaktigt tillstånd av extas, så våldsamt att jag låg på gränsen till att implodera. True Detective var pur perfektion från ruta ett och jag hade där och då en enda lång svettig kväll av binge watching. Det var en lika magisk som besvärlig natt där jag sögs in i den sluga och snortajta storyn som bjöd på så mycket mörker att livet plötsligt kändes fullständigt hopplöst och när allt var slut, ja då satt jag där i dunkel och drömde våta drömmar om evangelistisk nihilism.
Längtan efter en ny säsong var lika obekväm som Jesu vandring längs Golgata men så under en regnig oktobernatt droppade nyheten som fick mig att Triss-jubla. Jag måste berätta för någon tänkte jag och slet luren ur fickan för att ringa min flickvän på den tiden. Jag vrålade och dreglade om vartannat men fick ändå till slut kommunicerat fram att jag fick min önskan uppfylld om en ny säsong av True Detective. Jaha? Den kommer ju att suga ändå, det fattar ju vem som helst att det inte blir lika bra igen, sa hon och la bryskt på och där satt jag med kraftiga konvulsioner och tänkte att det här kommer att bli det bästa någonsin.
Men det blev det ju inte. Det vet man ju nu. Så här i efterhand hade hon helt rätt och jag fel, som så många gånger förr. För sällan har väl besvikelsen varit så stor. Borta var den makabra och intrikata mordgåtan i dammiga amerikanska södern. Istället var jag lämnad med en sömnig och överambitiöst ihopsnickrad noirstory i ett överexploaterat Kalifornien. Ett Cali täckt av samma gamla trötta Instagramfilter, det där som gör att allt ser lite suddigt men ändå chict solblekt ut. Maffiagubbar på det, lite gäspig korruption och någonstans i bakgrunden ett societetsmord som ingen människa brydde sig om. Lägg sedan till den ofta stolpiga dialogen, en 50/50 casting och cirka fyrtiofem ständiga sidospår som man förväntades orka följa med i. I slutändan föll säsongen dock primärt på att det inte fanns någon tillräckligt intressant grundstory att berätta som gjorde att jag tyckte att det var värt att engagera mig i skiten. Jag satt där och hörde de vackra orden och jag såg fina bilder fladdra förbi men jag kände absolut ingenting.
”Wanna know what’s going on in True Detective? Then start asking the right fucking questions!”
Som sagt, ohälsosamt taggad men ändå försiktigt realistisk slängde jag så på tredje säsongen och lyckan visste inga gränser när jag redan halvvägs in i första avsnittet insåg att det var den riktiga True Detective som var tillbaka den här gången. Ja men där skall ju skåpet stå! Det här var ju verkligen back to basics och allt kändes plötsligt så där bra igen, det var som att jag aldrig lämnat amerikanska södern. Tillbaka var det magnifika introt som andades svårmod och gotisk ångest, precis som då. Där var misären, ostädade hus i Arkansas, sädiga barer, brun/beige kavaj i tjockt tyg, bordstelefon, filosofiskt surr i snutkärror, dunkla hemligheter i obygden och ramstarka skådespelarinsatser men framför allt, nu fanns åter den där fullständigt vidriga, påfrestande och underbara känslan av att något obeskrivligt ondsint väntar bakom varje hörn, redo att skrämma skiten ur mig.
Jag älskar också hur Nic Pizzolatto tydligt har inspirerats av fallet West Memphis Three med satanistpanik, skumma släktingar och suspekt sektfolk. Jag lider och jublar på samma gång. Det är något visst med sekter på vischan ändå. Det kryper under skinnet när man får frossa i obskyra ritualer i lönndom och introduceras för människor som i bästa fall kan beskrivas som eljest. Sekten är värst och sekteriet i första sässen är ett av de bästa någonsin, punkt! Nu är detta ingen spoiler, jag vet alltså inte alls vilken eventuell roll en sekt kan ha i säsongen, Pizzolatto visar knappast sina kort så här tidigt men jag ser verkligen fram emot att ta reda på det.
Något har hänt i Arkansas, frågan är bara vad
Detektivduon spelas den här gången av en stabil föredetting och ett av Hollywoods hetaste nya namn, och dynamiken mellan Mahershala Ali och Stephen Dorff är precis så explosiv som man kunde önska. Stundtals är den uppe och nosar på McConaughey och Harrelson-nivå, vilket som bekant är bästa möjliga betyg i sammanhanget, även om det här rör sig om helt skilda personligheter.
Det finns alla möjliga typer av tokklyschiga snubbiga poliser i filmer, dessa sorteras sedan in under olika kategorier där vi till exempel har mobbaren, charmören, fyllot, den arga med den trasiga uppväxten, grubblaren och så alfan med en big ass dick. Var och en kan sedan vara slipade och enastående krimmare men de kan lika gärna vara illiterata inkompetenta skitstövlar. En sak är dock säker, de går aldrig ur sin karaktär. Nic Pizzolatto jobbar inte så, han är fenomenal på att inte placera sina huvudrollsinnehavare i dessa fack, han vägrar helt enkelt att göra det så lätt för sig. Istället har de lite av varje i sig och där Cohle och Hart tillsammans hade tydliga drag av samtliga kategorier ovan är Hays och West ett betydligt mer laid-back par som besitter helt andra mindre extroverta egenskaper, utan att för den sakens skull vara det minsta trista eller placeras i fack och bli endimensionella klyschor, hej Kurt Wallander.
Nå, precis som i första säsongen inleds även säsong tre med en intervju gällande ett gammalt fall. Wayne Hays (Mahershala Ali) är pensionerad nu, men ärren efter karriärens värsta fall sitter djupt och den begynnande seniliteten är både en välsignelse och en förbannelse. Välsignelse eftersom den kan få honom att glömma bort det där fruktansvärda året när barnen försvann men om inte han kommer ihåg berättelsen vem berättar den då? Vem ser till att historien aldrig bleknar? Vem löser då ett trettio år gammalt fall? Utan Hays går väl en eventuell gärningsman fri? Ja, det tror fåglarna det och därför är det nu av yttersta vikt att plocka ut så mycket info som möjligt av polisfarbrorn innan den mentala hårddisken formatteras för gott. Tempot är sävligt, nerverna ständigt på helspänn. Det är ohelmult många nyanser av brunt. Bara ett avsnitt till, vad fan är klockan egentligen?
Vi följer Hays och Roland West (Stephen Dorff) under tre olika perioder i livet, rookies på 80-talet, ruttade under 90-talet och retired i nutid. Ett väl beprövat koncept från Nic Pizzolatto vid det här laget, ett koncept som han behärskar väl och nu skruvar upp ytterligare ett decennium, vilket också blir synnerligen effektivt då det ständigt ger nytt liv i karaktärerna och vi får se dem utvecklas allt eftersom tiden går. Och kudos till folket i sminket by the way. Det är nämligen ingenting annat än imponerande att se hur Hays och West kastas mellan de olika erorna och successivt förändras på ett ytterst övertygande vis. Här skall också sägas att det inte enbart är kosmetisk förändring utan det gäller även manér och språkbruk som minutiöst följer processen. Imponerande var ordet.
Men tidens tand påverkar givetvis även skådeplatsen ifråga. Ett Arkansas på 80-talet skiljer sig markant från ett nutida dito, på gott och ont. Pizzolatto lägger stor vikt vid rasmotsättningarna som tyvärr också spänner över tre decennier och med en vit och en färgad inspektör som jobbar sida vid sida i djupaste södern tenderar dialogen att ständigt svänga beroende på var de befinner sig och när. Hays tror ofta att West inte ser diskrimineringen han får utstå men det gör han och backar honom i tystnad, sammanbiten och tärd. Det blir dock aldrig övertydligt eller någon ”politisk moralkaka”, för den som tänkte hoppa över säsong 3 på grund av ”PK, propaganda och snöflingor”, något som redan diskuteras livligt i diverse kommentarsfält inför premiären. Man kan utan problem välja att blunda för det obekväma budskapet och bara njuta av magnifik mystik i det tätaste och mest välspelade kriminaldrama som släppts sedan… ja men True Detective säsong 1?
Men det är inte bara Mahershala och Stephen som imponerar stort i den här produktionen. Den alltid lika fantastiska Carmen Ejogo spelar Amelia, som tidigt i serien kommer att gifta sig med Wayne Hays i ett äktenskap där kärlek och kval ständigt går hand i hand. Hon skriver också en bok om fallet, en bok som blir något av Hays minnesanteckningar när hjärnan sakta men säkert tynar bort. Scoot McNairy och Mamie Gummer i rollerna som Tom och Lucy Purcell, mor och far till de saknade barnen, spelar sörjande föräldrar med den äran och slagkraften, och intensiteten från morsan Meryl Streep går inte att ta miste på hos Mamie Gummer. Men det skall ändå sägas, precis som i tidigare säsonger kretsar det mesta kring affischnamnen och i synnerhet Mahershala Ali, allt annat är utfyllnad även om om utfyllnaden denna gång är betydligt starkare.
Mahershala Ali efter en omgång i sminket
Jahopp, det låter ju fine and dandy det här men finns det verkligen inget att klaga på, undrar kanske den mer pessimistiskt lagde. Nej, faktiskt inte. Det skulle väl möjligen vara att den stundtals kanske är lite väl lik första säsongen. Man kan kallt konstatera att Nic måste har satt sig ner på kammaren och noga analyserat varför inte säsong två flög för ett kräset publikum för att därefter gå tillbaka till den formel som funkade så bra 2014, men å andra sidan, jag vet inte riktigt hur det skulle kunna vara något dåligt. Det är trots allt en av de bästa första säsonger som någonsin gjorts och den här är inte särskilt långt efter, förutsatt att det inte rasar fullständigt under de tre avslutande avsnitten förstås.
True Detective säsong 3 har premiär på HBO Nordic 14:e januari
Inlägget True Detective säsong 3 – Visar åter var skåpet skall stå dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.