När andra trampar vatten vadar Tom Cruise ständigt i en flod av guld. Det spelar ingen roll hur många bakslag och hån han får utstå, privata eller yrkesmässiga, han landar alltid på alla fyra och han gör det som Ethan Hunt. Få människor har sprungit så mycket, hoppat lika långt och kört fortare än Tom Cruise som Ethan Hunt. Mission Impossible är hans tillflyktsort och Hunt är signaturrollen. Egentligen har det inte hänt särskilt mycket mellan de olika filmerna och när Mission Impossible: Fallout nu går upp på biograferna skulle jag egentligen kunna återanvända min gamla recension för Rouge Nation från 2015, byta ut de geografiska lokationerna, ändra skurk och master plan och texten skulle ändå spegla filmen. På pappret känns det ju inget vidare men hur absurt det än må låta så är det precis det som är franchisens styrka, att rida vidare på en framgångsvåg som man vet fungerar och inte ändra alltför mycket på konceptet, för hur man än vrider och vänder på det så finns det ingen annan som gör det bättre.
Sedan manusförfattaren och regissören Christopher McQuarrie och Tom Cruise beslutade sig för att slå sina påsar ihop har vi bjudits på visuellt imponerande, högoktanigt actiontryck med en ständigt ung Tompa i huvudrollen som nästan verkar njuta oförskämt mycket av att stå i rampljuset. Han är en urkraft, en supernova som aldrig verkar slockna, en superhjälte utan trikåer. Jag skulle till och med vilja använda epitetet den sista actionhjälten för det är precis så det känns när adrenalinet sprutar ur varenda por på 56-åringen. Och så var det ju det här med att farbrorn envisas med att göra stuntsen själv, det är inget annat än imponerande och jag kan avslöja så mycket som att det stundtals är helt galet och det är lätt att fundera på om inte karln har någon form av dödslängtan och en och annan skruv lös. Känslan av att ständigt kastas mellan liv och död känns ända ner i maggropen när en av vår tids mest våghalsiga jakter utspelas i 200 knyck på en motorcykel längs Paris trånga gator eller när huvudrollsinnehavaren river av ett gympass under ett helikopterskrov högt ovan moln. Man kan tycka vad man vill om Cruise men en sak kan man aldrig ta ifrån honom och det är att han alltid ger etthundra procent när det krävs och utan denna enda mans obevekliga kärlek till sin profession vågar jag påstå att den här filmserien bara varit ännu en samling mediokra dussinrullar.
Idel välbekanta ansikten
Ethan Hunt sätter andra i första rummet, en egenskap som alltid har ansetts vara hans största styrka men när tre plutoniumkärnor stjäls framför mitt framför ögonen på honom och hans team sätts den styrkan plötsligt på prov och Hunts främsta egenskap förvandlas istället till hans största svaghet när han nu ställs inför det svåra valet att rädda sitt lojala team eller stoppa en terrorist från att utplåna majoriteten av mänskligheten. Vi som har följt med på resan vet givetvis att han bestämmer sig för att göra både ock, något som diggas skarpt av ”folket på golvet” men ogillas i maktens långa korridorer. Ethans dilemma här är att hans empatinivå på gräsrotsnivå ständigt slår i taket och dessutom vet han precis vilka han kan lita på och ta en kula för, bokstavligen. Myndigheter, chefer och presidenter ger han inte mycket för och det är också därför han blir påtvingad en barnvakt i form av August Walker (Henry Cavill med en imponerande mustasch). Walker bevakar varje steg han tar och lägger sig i precis allt och det är tydligt att han går vår käre hjälte på nerverna från minut ett. Kombinationen Hunt och Walker skaver helt enkelt rejält men eftersom det är för ”the greater good” så har han inte mycket annat val än att gå med på villkoren och det dröjer inte länge innan kaos bryter ut. Det finns en anledning till att Hunt endast jobbar med sina handplockade vapendragare, Luther och Benji (Ving Rhames och Simon Pegg), de vet precis vad som gäller i ett pressat läge och hur man skall agera i en given situation. Nu har han helt plöstligt en lös kanon flåsande i nacken som han inte vet hur han skall hantera eller om han ens går att lita på.
Håll i hatten för det blir åka av
Precis som i tidigare filmer behöver man inte ha sett föregångaren men det underlättar eftersom flertalet karaktärer återkommer och det kan framför allt vara av värde att känna till relationen mellan Hunt och Ilsa Faust (Rebecca Ferguson). Alla jagar nämligen alla i Mission Impossible: Fallout. Det är katten på råttan på repet, satt på repeat och sin vana trogen är det en jakt som spänner över storstäder runt om i världen. Det är ett flängade utan dess like men det blir aldrig någonsin rörigt. Precis som tidigare är filmen också fylld av humor och over-the-top-action som det är fullständigt omöjligt att värja sig emot. Det är ett väloljat maskineri med människor vi lärt oss att älska och bry oss om. Klassisk karaktärsdriven action med en lagom komplex plot och en grundtanke som vilar tungt på i dag bortglömda egenskaper som kamratskap och professionalism under tryck så när kollegan Bond har stagnerat fortsätter Mission Impossible på inslagen väg. Amors pilar må vara doppade i klyschor den här gången men de träffar mig likt förbannat rakt i hjärtat och sätter alla känslor i rörelse.
Jag skall inte avslöja alltför mycket när det gäller motståndet eller den diaboliska planen men så mycket kan jag säga att även här är castingen klockren med minnesvärda karaktärer som känns trovärdiga i sina övertygelser och slutmålet är realistiskt i ett alltmer kokande samhällsklimat. Det är inte på minsta sätt originellt men det är utförandet som fängslar.
Tompa sparar inte på krafterna i Mission Impossible: Fallout
Visuellt är det en bankett av suveränitet där till och med 3D känns välkommet och i kombination med det mäktiga sceneriet bidrar den flerdimensionella belägenheten till den mäktiga känslan av att människan är liten och naturen är stor. Soundtracket håller sedvanlig hög klass och göder den sammantagna konstanta känslan av storslagenhet och att gasen ständigt är nerkilad i botten. Allt är minitiöst genomtänkt där minsta lilla skugga kan vara vital och en försvinnande liten faktor kan vara avgörande för utgången av hela filmen. Vissa scener är så perfekt exekverade att jag faktiskt glömmer bort att jag sitter i en biosalong och är det något jag älskar med film så är det att bli belönad. Och med handen på hjärtat, är det inte därför vi går på bio? ”Offrar” jag två och en halv timma av mitt liv, på årets varmaste dag dessutom, då vill jag bli rikligt belönad. Jag vill känna att man har ansträngt sig för att ge mig den bästa filmupplevelse jag kan få, oavsett om det rör sig om ett emotionellt Oscarsfiskande drama eller mustig blockbuster-action. Jag vill känna att den här filmen är gjord bara för mig, jag vill lämna biografen och känna att jag blivit belönad med en gåva bestående av odödliga minnen. Det skall vara min belöning och den skall jag vårda ömt för det händer inte ofta. Mission Impossible: Fallout är den filmen.
Det enda jag kan klaga på är väl att vissa sista-minuten-aktioner känns lite lätt bisarra, eller för att tala klarspråk, de är helt orimliga och föregås ofta av ett ”We’ll figure it out” eller ”I’m working on it” och sedan står jag fast vid att jag inte tycker att de där maskerna funkar längre. Ja, jag vet att det var själva grundstenen, själva essensen i serien när det begav sig men det blir liksom ingen överraskning längre. ”Jaha, var det han fast med någon annans ansikte? Japp, det var ju svårt att räkna ut. NOT”
Mission Impossible: Fallout, should you choose to accept it är precis vad den utger sig för att vara men den gör allt ännu lite bättre än sina föregångare. Den är snyggare, storyn är mer solid, antagonisterna mer intressanta och tempot har skruvats upp ytterligare men i slutändan är det mer av samma. Å andra sidan är det väl också därför man hostar upp sina surt förvärvade stålar för att gå på matiné med Ethan Hunt, för att bevittna just det här, att bli belönad. Jag har svårt att se hur man skulle kunna klaga på en film som Mission Impossible: Fallout. Om man gillar den här typen av film går det inte att få något bättre just nu. Det kan till och med vara en av de bästa actionrullar som gjorts, och då snackar vi dessutom uppföljare nummer fem. Smaka på den!
Mission Impossible: Fallout har biopremiär 3 augusti
Inlägget Mission Impossible: Fallout – Spektakulärt storslam dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.