Jurassic World: Fallen Kingdom – Magnifikt monstermys

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat är enligt de lärde definitionen av galenskap men konceptet går även alldeles utmärkt att applicera på Jurassic Park. Det är nämligen inte mycket som har förändrats i den här franchisen sedan den drog igång i början av nittiotalet med en megasuccé signerad Steven Spielberg. Han försökte själv att följa upp framgången med uppföljaren The Lost World men trots att dinosaurierna var fler och våldet tydligare var det bara mer av samma och det blev aldrig lika underhållande, även om jag själv inte riktigt kan hålla med om allt kritikerhat den tvingades emotstå.

Efter det tröttnade i alla fall den gode Steven och in i handlingarna klev istället Joe Johnston och med honom också Jurassic Park III, en rulle som inte lyckades med något. Möjligen att den lockade fram skratt, tyvärr var det dock enbart en effekt av hur fruktansvärt rutten filmen var. Den föll snabbt i glömska och det fanns en tyst överenskommelse om att man inte pratade om Jurassic Park III när trilogin diskuterades i sociala sammanhang. Det var lite som att Microsoft inte har med Windows Millenium på sina föreläsningar. Det är bara ett tomrum där, ingen vill se, ingen vill höra. Om man inte pratar om det har det aldrig hänt. Det här var 2001 och det fanns inga sociala medier att vädra sitt missnöje på, man fick helt enkelt ringa upp polarna på sin Nokia 3310 och vråla ut besvikelsen och var man riktigt hardcore skrev man en arg insändare i lokalblaskan och signerade med ”Mvh upprörd medborgare” men hade hashtagen #MakeJurassicGreatAgain funnits då hade Twitter förmodligen vält. SÅ FÖRBANNADE VAR VI!

Det skulle dröja över tio år innan man hänsynslöst smällde en gigantisk trampdyna med sylvassa klor i ryggen på oss törstande dinosauriefans som hade abstinensperspirerat oss igenom ett helt decennium genom att trycka ut en fullständigt fenomenal trailer. Allt var plötsligt glömt och förlåtet, vi hade blivit lovade bättring. Alla hade pudlat och det var solsken i sinne och Indominus Rex inne. Jurassic World, regisserad av Colin Trevorrow skulle bli ett nostalgidoftande äventyr där man var tillbaka på platsen där allting en gång började, Isla Nublar utanför Costa Ricas kust. Visst hade casten uppdaterats. Borta var Sam Neill och Lara Dern och istället fick vi för första gången stifta bekantskap med Chris Pratt och Bryce Dallas Howard men vissa inventarier hängde envist kvar i form av Jeff Goldblum som nu var äldre än dinosaurierna själva.

Jurassic World hade också väldigt mycket som talade för sig men filmen var dessvärre långa stunder en ren pina att se. Det var så mycket produktplacering att jag ibland häpnade över hur många elektronikföretag som slogs över utrymmet i varje bildruta och tre fjärdedelar av casten var outhärdlig. Det var torra skämt, gränslöst stelt skådespeleri och enerverande ungar som ingen i salongen ville se överleva vistelsen i den antediluvianska nöjesparken. Dessutom var effekterna sådär, eller sådär, det var stundtals skrattretande dåligt om jag skall vara ärlig. 3D:n var suddig och helikoptrarna kändes inklistrade i MS Paint när de kraschade in i kupolen på Samsung Innovation Center. Den gjorde dock en sak rätt och det var att gå tillbaka till rötterna och göra bra dinosauriedystopi, vilket trots allt ändå borde anses vara huvudfokus. Hade man bara tänkt mindre på att casha in och mer på karaktärsutveckling och story så hade det kunnat bli hur bra som helst nu fick vi nöja oss med skapligt.

Men nu är det dags igen. De massiva portarna öppnas på nytt och vi är tillbaka, tillbaka där allt slutade i kaos senast och det gäller verkligen att ha grejerna i ordning och sitta bekvämt, helt enkelt vara beredd när det drar det igång för i Jurassic World: Fallen Kingdom ges ingen som helst pardon. Det är en inledning som får en gammal matinéräv att utsöndra ohälsosamma mängder saliv. Inte en lugn stund ges när regissören J.A. Bayona vräker på med precis allt som går att trycka upp till max. Väder, naturkatastrofer, fordon, reptiler, panikvrål och domedagsstråkar. Allt det där sköljer över publiken som en tvärilsk tsunami och det finns absolut ingenstans att ta vägen. Volymen är ständigt uppe på rött och härjar, hjärtat ligger redan i halsgropen och det känns nästan som att biosalongen skall vaporisera, så svettigt är det. Det är bara att luta sig tillbaka och låta det hända. De första tio minuterna är fullständigt furiosa och sätter tonen för resten av filmen som successivt sedan går över i ett klassiskt äventyr där Bayona rider vidare på det som var bra i förra filmen men samtidigt försöker rätta till det som inte alls funkade och jag skulle vilja påstå att han lyckas långt över förväntan. Det är en nostalgitripp som både stryker fans av originalet medhårs men även slänger in ett par saftiga köttben för de nyblivna fansen från Jurassic World att tugga på.

Jurassic World: Fallen Kingdom når inte upp till originalet men den lägger sig utan tvekan på en andraplats. Detta trots att det egentligen inte är mycket som har förändrats. Innan filmen är slut skall en ny art ha skapats, människor ha sprungit över en grässlätt jagade av dinosaurier, träd ha vält utan att man har fått se anledningen, marken ha skakat, flashbacks från tidigare filmer ha avverkats, torra skämt ha avlossats och människor ha betett sig som idioter. Allt som sker i tidigare filmer återupprepas här men det spelar faktiskt ingen roll. När jag går och ser dinosaurer på bio så vill jag ha gammal hederlig popcornaction. Det skall vara storslaget, eller episkt om man så vill. Jag vill sugas in i den där världen och känna att en förhistorisk ödla av gigantiska proportioner flåsar mig i nacken. Jag vill skämsgråta över livet och hur girighet och egoism får mig att vilja stanna kvar i världen där dinosaurier som aldrig bett om att få bli återupplivade nu kämpar för överlevnad. Jag vill känna att två timmar i biosalongen är två timmar oavbruten underhållning. Det behöver inte vara särskilt allvarligt, seriöst eller ens originellt. Det jag dock kräver är att det finns en känsla av att det här händer på riktigt och för att det skall inträffa behövs tre vitala delar. En hyfsad story som får mig att bry mig om varför. Karaktärer som jag inte vill skall bli uppätna, trots att det är det primära värdet i en film av detta slag samt en atmosfär som får mig att sitta med hakan i knät. Jurassic World: Fallen Kingdom lyckas med allt detta och levererar därmed en bioupplevelse utöver det vanliga.

Storyn är enkel men effektiv och man gör bäst i att försöka analysera sönder en sådan här rulle. Jurassic Park-franchisen är inget man skriver högtravande essär om. Hur som haver, dinosaurerna lever nu fritt och hyfsat isolerat men deras existens hotas av både människor och en aktiv vulkan som nu är på gränsen till eruption. Nyhetssändningar och förhör av inblandade vittnar om människans ovilja att rädda sina dyrbara försöksexperiment och här kastas den moraliska twisten i ansiktet på oss. Har dinosaurier, som egentligen borde vara utdöda samma rätt till skydd som andra utrotningshotade djur eller har de helt enkelt blivit umbärliga? Det visar sig snart att egentligen bara en liten grupp aktivister, ledda av Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) bryr sig, ja och så Jeff Goldblum förstås. Dearing blir omgående kontaktad av en mystisk man som flyger henne till en enastående herrgård där ursprungsstoryn om Jurassic Park rullas upp i smakfullt inredd miljö och snart kastas hon in i en härva av giriga män och maktgalna militärer. Vid sin sida har hon åter dinosaurietämjaren Owen Grady (Chris Pratt) som nu har övergivit ungkarlslivet med bärs och snickeri för att stå på de svagas sida. Nu är en till perfektion genmanipulerad T-Rex kanske inte särskilt svag per se men mot gummi glas och metall betyder som bekant ett mirakel inget alls och så fort ett vapen riktas mot en försvarslös växtätare som bara vill vara ifred och tugga på sina blommor blir jag genuint ledsen och så är det ju, dinosaurierna kommer alltid att vara huvudnumren i den här typen av rulle men annars bär den dynamiska duon den här filmen på sina vältränade axlar men de får även sällis av två nya karaktärer, teknikern Franklin (Justice Smith) och paleo-veterinären Zia (Daniella Pineda). Franklin funkar mest som comic relief eftersom han är IT-tekniker och därmed råskraj för allt, det är sen gammalt och lika tröttsamt som alltid. Zia i sin tur är badass och tar ingen skit från burdusa översittarsnubbar. Kort sagt de funkar, jag bryr mig och jag tycker inte att de unga tu borde bli reptilföda så mission accomplished I guess. Jag vill inte spoila huvudhandlingen så jag tänker inte orda mer om det men räkna med att det går undan och att storyn är fylld med sköna påskägg och tar en hel del oväntade vändningar.

Alla kommer givetvis inte att hålla med. Det är så det är och jag är helt övertygad om att det kommer att ramla ner ett och annat stinkande bottenbetyg även den här gången, men för undertecknad återstår det bara att lyfta på den nerdreglade hatten och räcka över mitt varmaste tack till alla inblandade för en synnerligen värdig uppföljare som fokuserar mer på story, karaktärer och en förbannat fin underhållning än produktplacering och generisk action utan hjärta.

Jurassic World: Fallen Kingdom har biopremiär 8 juni

Inlägget Jurassic World: Fallen Kingdom – Magnifikt monstermys dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.