(Artikeln publicerades första gången 11 januari 2014 och har redigerats)
Redan som liten obstinat parvel drömde jag om en ny värld. En planet där vi kunde börja om på ruta ett och det är en känsla som ständigt växt sig starkare. ”Kolonisera rymden nu” stod det på min tröja då men tänker jag tillbaka så borde inte tillvaron tillnärmelsevis tett sig lika hopplös då som nu. Anledningarna till att man ville packa sitt bohag och dra till en annan galax där och då bottnade väl i att man kanske inte fick vara ute så länge man ville eller att man fick blodpudding i skolan. Nu stavas argumenten snarare krig, orättvisor och miljöförstörelse. Larmrapporterna är tydliga och många men vem bryr sig egentligen? Vad gör vi åt saken? I dagens samhälle styrs vi alltmer av ett behov att synas och få bekräftelse. Vi delar obekväma länkar på sociala medier och tycker att vi har gjort vårt när ”lajksen” trillar in och har därmed dragit vårt strå till stacken men vad är egentligen viktigast? Är det handlingen eller antalet tummar? Ibland kan självklart massorna påverka men vårt beteende och våra aktioner förändras sällan för det är klart att exempelvis en donation ger mer än en delad artikel från valfri kvällspress med ett ”usch vad vidrigt!” och en ledsen smiley. Nej, vårt hem är på väg mot en säker död och det finns ingenting vi kan göra för att hindra detta faktum men vi kan i alla fall försöka att skjuta upp det oundvikliga. Jorden kommer att gå under ändå eftersom universum inte varar för evigt men då snackar vi 100 miljarder år ungefär.
Någon som vetat detta sedan länge och ägnat år åt att leta efter en alternativ hemplanet bland miljarder himlakroppar är kungen av svarta hål, teoretikern och fysikern Stephen Hawking. Hans imponerande arbete och livshistoria är fascinerande att följa och han får mig alltid att sitta där med ett lyckligt leende varvat med hakan i golvet. Hawking är väl en av våra mest kända och populära vetenskapsmän och i sina publikationer och filmer har han avhandlat allt från universums skapelse till utomjordiskt liv men det är kanske inte alla som känner till människan Stephen Hawking, hans kamp och mer eller mindre omöjliga resa, en odyssé som inte bara tar oss till outforskade galaxer utan även på en obekväm vandring längs livets gropiga stigar. En vandring som nu nått vägs ände.
Hawking och vår framtida hemplanet?
Discovery Channel släppte år 2013 en dokumentär om personen, forskaren och celebriteten Stephen Hawking. Jaha, en rullstolsbunden forskare som snackar planeter, hur kul låter det då kanske någon tycker. Någon annan undrar säkert om det är något att ödsla tid på om man inte är insatt eller ens intresserad av fysik och kosmos. Det enkla svaret är att jag faktiskt råder alla att se dokumentären, som numera finns tillgänglig på Youtube och även om det är svårt att förklara i ord så skall jag i alla fall försöka berätta varför.
På dagen 300 år efter Galileo Galilei dog födde Isobel Hawking en liten Stephen. Familjen var relativt fattig och framtidsutsikterna såg inte på något sätt lysande ut men båda föräldrarna slet som djur för att kunna låta sin son studera vid Oxford. Den unge Stephen visade tidigt en fascination för fysikens lagar och efter att ha totaldominerat i plugget utan ha lyft ett finger, han var mer fokuserad på fester, fortsatte han sina studier vid Cambridge där han tvingades välja mellan kosmologi och partikelfysik. Ingen nu levande människa var det minsta intresserad av kosmologi, det var ett område som frusit i tiden men Hawking gillade utmaningen och bestämde sig för att gå all-in på ämnet. Det var också här under sina år vid Cambridge han fick sin hårda dom. Han blev diagnostiserad med den obotliga nervsjukdomen ALS. Då dödligheten är oerhört hög var han inställd på att livet var över men han träffade kärleken i Jane Wilde och kämpade på. De unga tu gifte sig och fick barn men Stephen blev allt sämre och hamnade till slut i rullstol. Som grädde på moset ådrog han sig en dubbelsidig lunginflammation som berövade honom på talförmågan. Han tvingades tala genom talsyntes, en utmaning såklart men han gillade samtidigt den häftiga robotrösten och vägrade uppgradera till något modernare. Samlivet tog rejält med stryk och efter 25 års äktenskap flyttade Hawking från sin fru och gifte om sig med en av sina sköterskor. Samtidigt gifte sig Jane med den inneboende som paret några år tidigare låtit flytta in under Stephens mest fragila period. Så kan det gå i ett universum i uppror.
Ända in i det sista jobbade professor Hawking på universitet vid Cambridge där han undervisade nya förmågor
Det här är ett fängslande och makalöst porträtt av en man som levt i skuggan av döden under 50 år. Läkarna gav Hawking två år och många vill göra gällande att professorns överlevnad endast är ett resultat av hans egen beslutsamhet. Liemannen var där och knackade på dörren med jämna mellanrum men han vägrade att öppna. Istället hängav han sig fullt ut åt forskningen. Stephen var fast besluten att avslöja universums alla hemligheter och framgången lät inte vänta på sig och med framgång kom också kändisskap. Var han än rullat fram har folkmassorna samlats för att ta bilder och överallt hänger avbildningar. När Hawking äntrade en fullsatt scen fyllde applåderna lokalen och han njöt varje ögonblick. Han träffade sina idoler och våra största kändisar och bjöd ständigt på sig själv. Han var den moderna vetenskapens alldeles egna rock star.
Men där bakom den lättsamma fasaden fanns också en annan verklighet som måste respekteras och reflekteras och ironin stirrar oss i ansiktet filmen igenom. Tänk er själva, här har vi den skarpaste av hjärnor instängd i en livlös kropp utan röst. Det enda sätt Hawking kan kommunicera på är genom att med en enda kindmuskel styra den högteknologiska utrustning som har monterats på professorns rullstol. Vad händer när även den muskeln dör?
Som biopic är det här en ganska lättillgänglig film. Den går inte onödigt djupt in på Stephens forskning, där rekommenderar jag att ni istället kollar in Stephen Hawking’s Universe och Into the Universe with Stephen Hawking, två fantastiska dokumentärserier som garanterat kommer att få dig att känna dig som en väldigt liten pusselbit i ett gigantiskt pussel. Nej, trots att de mest banbrytande upptäckterna självklart berörs så ligger fokus istället på livet och ibland blir resultatet nästan poetiskt och jag får ofta känslan av att betrakta en själ som lämnat kroppen.
Hawking får prova på hur det är att vara viktlös i en av filmens allra starkaste scener
När 90 minuter har passerat är jag emotionellt utmattad. Jag är ihoplappad så gott det går när motpolerna eufori och bedrövelse konstant avlöst varandra. Känslorna har piskat mitt blottade hjärta likt rasande svallvågor och tvingat fram två sorters salta tårar och jag känner mig lyckligt lottad som har fått följa med på resan. Känslan av att att jag känner Stephen personligen är påtaglig och någonstans hinner jag faktiskt fundera över vilka frågor jag skulle ställa om jag fick möjlighet att bjuda honom på middag. Ja, så nära och så engagerande är Stephen Finnigans dokumentärfilm om en av vår tids skarpaste hjärnor som tragiskt nog insomnade i morse. Nu har hans älskade universum fått en ny stjärna men det är min fullständiga övertygelse att han kommer att fortsätta att inspirera människor i all evighet. Han var en av mina största förebilder och tomrummet han lämnar är massivt.
Inlägget Stephen Hawking – Den Moderna Vetenskapens Rock Star dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.