Årets filmfestival bjöd i vanlig ordning på ett brett spektra med höga toppar och djupa dalar. Nästan 500 filmer visades under en veckas tid och som vanligt stod det tydligt att tiden helt enkelt inte räcker till. Jag har i alla fall valt ut mina fem starkaste festivalupplevelser och här kommer en genomgång av de tre första guldkornen att hålla utkik efter. Mina två favoritfilmer kommer att avhandlas i form av längre recensioner under veckan.
Denial
Ingen filmfestival är komplett utan ett rättegångsdrama och den här gången blev det ordentligt känslosamt när det numera utplånade koncentrationslägret Auschwitz stod i fokus.
Mick Jacksons Denial är enligt uppgift den första icke-dokumentär som faktiskt filmats på plats och det finns gott om scener här som sänder kalla kårar längs ryggraden trots att lejonparten utspelar sig i en rättegångssal. Filmen kretsar kring den infekterade rättegång som pågick under flera års tid mellan den brittiska författaren David Irving (Timothy Spall) och historieprofessorn Deborah Lipstadt (Rachel Weisz.) Bakgrunden till konflikten är att Irving hävdade att ”Adolf Hitler inte var så jävla illa ändå” och det var en åsikt han trots allt var berättigad till, hur sned den än må ha varit men när han började skriva böcker om att gaskamrarna bara var ett påhitt och till och med våldgästade hennes föreläsningar kunde inte Lipstadt hålla igen längre. Hon kontrade med att hänga ut honom som lögnare och antisemit. Anklagelserna landade inte särskilt väl och Irving svarade sedermera med en stämning.
Som alla rättegångsdramer brottas Denial med gamla bekanta utmaningar, nämligen att ge karaktärerna ett liv utanför rättegångssalen. Vi vet egentligen ingenting om personen Lipstadt när sluttexterna rullar. Dessutom blir det i vanlig ordning lite väl mossigt och segdraget mellan de fenomenala rättegångscenerna, som är bland de bästa i klassen. Den här typen av film är också oerhört beroende av sina stjärnor och varken Timothy Spall eller Rachel Weisz gör någon besviken men tvingas ändå se sig besegrade av Tom Wilkinson, där han i rollen som slipad advokat ytterligare cementerar sin status som en av Storbritanniens vassaste karaktärsskådisar. Denial är trots sina brister en ytterst sevärd film som behandlar ett ständigt lika aktuellt ämne med värdighet. När hatets vindar fortsätter att dra fram är det viktigt att inte glömma bort historien och att inte köpa ruttna bortförklaringar som ”att allt är taget ur sin kontext av politiskt korrekta tråkmånsar.”
Radio Dreams
I hyllade Radio Dreams väntar Royani på celebert besök. Han har nämligen bjudit in Metallica till den lilla trånga radiostudion där sändningarna annars mest har kretsat kring poesi, noveller och navelskåderi. Megastjärnorna har lovat att dyka upp för att jamma live tillsammans med Afghanistans mest hypade rockband Kabul Dreams. Detta är inte bara stort för Pars Radio, som går på knäna ekonomiskt, det är också ett politiskt laddat möte när öst möter väst och färskt i minnet ligger fortfarande den väpnade konflikt mellan länderna när ”Kriget mot terrorismen” inleddes mot Afghanistan efter terrordåden mot USA hösten 2001. Problemet är bara att Royani och hans medarbetare inte är vana vid rockstjärnors ganska hektiska turnéliv och stora egon, som innebär att de dyker upp lite när de känner för det och har tid. Han är helt enkelt van vid att inbjudna gäster dyker vid avtalad tid. När de inte dyker upp blir det kaos på radiostationen och stressen ökar för varje minut Lars Ulrich & co. lyser med sin frånvaro och det är också i väntan på Metallica filmen blir som mest underhållande.
Babak Jalalis film är unik i sitt slag. Det är en oerhört cynisk film fylld med dråpliga situationer och excentriska karaktärer, den ena mer underbar än den andra men samtidigt är den både lågmäld och nästan poetisk i sitt språk. Den är komisk och sorgsen om vartannat och det är omöjligt att förutse Jalalis nästa drag. Jag måste dock säga att jag blev lite tagen på sängen när filmen visade sig utspelas i San Fransisco och inte i Iran som jag först trodde. Det är givetvis fortfarande stort att Metallica skall lira i en liten amatörstudio men sensationskänslan försvinner ändå lite. Å andra sidan spelar det inte någon större roll i slutändan då bandet egentligen bara blir en hygienfaktor i sammanhanget. Närvaron genererar ingen inneboende drivkraft i storyn, även om Lars Ulrich förmodligen vann över ett par Farsi-talande fans på kuppen.
We are X
Det här är den mäktiga och sorgliga historien om det största rockband du aldrig hört talas om. Om X Japan var amerikanska och sjöng på engelska skulle de vara världens största band. Superlativen kommer från Kiss ena frontman, Gene Simmons och efter att ha sett We are X så kan jag gissa att han inte är helt ute och cyklar. Superakten med det lagom fantasifulla bandnamnet är entertainment rakt igenom, i alla fall utåt sett. Publiken bjuds på en scenshow som saknar motstycke och medryckande låtar inom den japanska musikgenre som kallas Visual Kei och som väl närmast kan klassas som glam metal med gothinslag. Det är påkostat och extremt och att dra paralleller med Sigue Sigue Sputnik är oerhört enkelt. Det som dock inte syns på scenen är att det är ett band plågat av tragedier.
Men bara för att få ett grepp om hur vansinnigt stora Japan X är i sitt hemland så har de sålt över 30 miljoner album och sålt ut Tokyo Dome (55 000 platser) 18 gånger. 2010 slog bandet dessutom alla publikrekord när man fyllde Nissan Stadium (140 000 platser) två gånger på raken.
We are X fokuserar på bandets grundare Yoshiki, en nedbruten visionär som tvingats genomgå det mesta under sin långa karriär. Han är numera 51 år gammal men började ta pianolektioner redan vid fyra års ålder och han startade sitt första band 1977. Sedan dess har karriären kantats av dödsfall, skjutningar och våldsamma extremister.
I Yoshiki har regissören Stephen Kijak fått en oerhört tacksam huvudrollsinnehavare att jobba med. Det här är en karismatisk och kreativ konstnärssjäl som gradvis närmar sig sin egen undergång varje gång han äntrar scenen och det är tydligt att tiden har tärt på den späda kroppen som har högst ett par år av rock i sig kvar. Det blir dock aldrig tal om någon offerkofta eller martyrskap. Yoshiki visar inte minsta tillstymmelse till självömkan, nej snarare är han en lika envis som älskvärd urkraft som trots allt jävelskap rockar på som om han fortfarande vore 20 bast. Han älskar sina fans och de älskar honom. Han är dock smärtsamt reflekterande om verkligheten och det syns i de sorgsna ögonen att han är fullständigt medveten om att han bokstavligen offrar en liten bit av sig själv varje gång han kliver upp på den där ljusdränkta enorma scenen för att ta emot publikens ovationer.