Ibland vill man bara slå någon på käften. Folk som inte använder blinkers i trafiken, välklädda herrar som glor på en i publokalen som om man vore paria eller det värsta av allt, idioter till hyresgäster. Livet blir sällan som man tänkt sig. Nog för att man har stora möjligheter att själv kunna påverka utgången med utbildning, karriärsval och familjelycka men längs vägen tvingas vi också utstå prövningar. Vissa får mindre, andra får mer och när livet till sist har gett dig mer än du klarar av, då brister det och precis som med allt annat i livet som spricker efter alltför stora påfrestningar, går även människor sönder.
Livet är ingen dans på rosor brukar det heta men för många är det precis det det är när de sylvassa taggarna river stora sår i både kropp och själ. Några skyller på samhället, vissa förbannar Gud, andra lägger skulden på sina egna axlar. Det är en skoningslös skuldkänsla som långsamt äter upp en inifrån och vägrar att släppa taget. Man vill bara ge upp men är tvungen att kämpa vidare hur ont det än gör och för att klara av att möta ännu en dag stänger man av. Lee (Casey Affleck) har gett upp. Han är ett tomt skal som vandrar längs Bostons snötäckta gator. Det är en upptrampad stig som leder mellan puben och den spartanskt inredda enrummaren. På dagarna låtsas han lyssna på hyresgästernas kallprat om sina vardagsproblem. Men vad vet de om problem egentligen? En kran som läcker, ett stopp i avloppet och bakom ett belamrat skrivbord sitter chefen och kritiserar hans avsaknad av emotionella uttryck och förståelse för människors bekymmer. Han kunde inte bry sig mindre.
Den smärtsamma återföreningen
Men det har inte alltid varit så. En gång i tiden levde Lee den amerikanska drömmen med hus, familj och glädje i vardagen. Pussar och kramar, värme och kärlek. Trots att havsvindarna blåste kyliga brann en låga i Lee och när Randi (Michelle Williams) som så ofta låg hemma nedbäddad försökte han att få henne på gott humör och skämta bort det onda. De hade inte allt. Familjen Chandler kunde inte unna sig några excesser. De levde ett enkelt liv på ströjobb och Amors pilar men så kom den där fasansfulla natten då allt slogs i spillror.
Just när Lee förlikat sig med att skuldkänslorna för evigt kommer att vara hans kors att bära kommer nästa katastrof. Hans bror Joe (Kyle Chandler) dör tidigt till följd av ett medfött hjärtproblem och Lee tvingas tillbaka till Manchester, skådeplatsen för så mycket sorg och ångest. Han blir mot sin vilja förmyndare åt brorsonen Patrick (Lucas Hedges) men hur skall han kunna ta hand om en tonåring? Han som inte ens kan leva med sig själv.
Patrick som precis börjat leva livet vill stanna kvar i familjehemmet. Han spelar hockey, dubbeldejtar och spelar i ett rockband, klart att han inte vill lämna allt för ett ovisst liv i Boston. Att stanna i Manchester är dock inget alternativ för Lee. Ju längre han vistas i denna egentligen ganska idylliska småstad står det klart för honom att Manchester vid havet är som ett gift. Folk som pratar bakom hans rygg och dömer honom. Vart han än går är det viskningar och dömande blickar och det är tydligt att ingen har glömt vad som hände den där natten för många år sedan och hur skulle de? Han bär ju själv på minnet varje vaken minut. Han pratar inte med någon om det inte rör de praktiska detaljerna kring den förestående jordfästningen. I en scen bjuder Patricks ena flickväns mamma in Lee för lite samkväm men helt oförmögen att ens prata om väder och vind blir tystnaden inte bara pinsam utan rent av olidlig. Regissören Kenneth Lonergan är en mästare på att skildra vanliga situationer för att plötsligt låta dem gå i en helt oväntad riktning. Vi får själva fylla i de saknade tomrummen och bygga vår egen egen story från de grundstenar vi försetts med.
Manchester by the Sea är en film där människan står i fokus
I en melodram som kastar så mycket smärta i ansiktet på sin publik är det nödvändigt med en ventil som släpper ut lite av ångesten och i Manchester by the Sea är den ventilen samspelet mellan Lee och Patrick. En gemensam tragedi men två helt olika personligheter. Den ena med en ungdomlig och lättsam syn på livet, den andra med en medelålders och nattsvart livsåskådning, tillsammans försöker de stötta varandra genom en svår tid.
“People find ways to live with tragedy. But some people don’t. And maybe they deserve to get a movie too.” Det var regissörens egna ord inför premiären av Manchester by the Sea när den visades för första gången på Sundancefestivalen och nog behövdes det för det här är inte bara den sorgligaste filmen jag sett på år och dar, det är också den bästa. I filmens magiska värld byts lättvindigt motgång mot framgång. Allt blir bra till slut och bakom nästa hörn väntar ett nytt lyckligt liv men så ser ju sällan verkligheten ut. Lagen om alltings jävlighet råder och man får förhålla sig till den. Visst går människor vidare efter en tragedi men bara för att man måste, inte för att man vill. Casey Affleck är magnifik i rollen som Lee och borde ha en god chans till en nominering när det är dags och på många sätt är Manchester by the Sea Boyhoods deppiga kusin. Vi kastas in i någons liv och allt är så där vanligt som livet är och mest tydligt blir det kanske i en vardaglig Star Trek-diskussion, bara några timmar efter dödsbudet. Hemska saker inträffar men livet stannar inte upp för det. Tiden läker inga sår men på något sätt hittar man ändå ett sätt att uthärda och gå vidare.
Manchester by the Sea har premiär 23 december
