När Bad Santa för första gången klev in i våra liv för tretton år sedan var det en välkommen välsignelse. Filmen var ett ilsket och härligt bittert långfinger åt det kollektiva julmyset, som fram till dess mest bestått av fryntliga tomtenissar, mjuka paket, bjällerklang, snälla barn och kulörta lyktor. Visst var väl Clark Griswold en rätt tragisk julfigur men inte i närheten så mörk som Billy Bob Thorntons karaktär Willie Soke. Aldrig tidigare hade tomtefar varit så depraverad, nersupen och nerspydd och till råga på allt en manschauvinist och barnhatare samt inbrottstjuv. Bad Santa blev omgående en succé och är numera klassad som kultrulle och ett självklart inslag i den moderna familjens julfirande.
Något som Terry Zwigoff lyckades exceptionellt bra med var att beskriva självhatet som sakta men säkert åt upp Willie Soke för hur mycket han än hatade alla andra så fanns det ingen han hatade lika mycket som sig själv. Och trots att filmen var full av obsceniteter och ett milt sagt tveksamt beteende fanns där ändå ett djup och en självrannsakan som i vissa stunder var hjärtevärmande. Nu är han alltså tillbaka efter tretton år och tyvärr är det bara för undertecknad att konstatera att en uppföljare inte var någon bra idé den här gången heller.
Filmhistoriens mest dysfunktionella tomte är tillbaka
Regissör den här gången är Mark Waters, en herre som inte direkt rosat marknaden med sina tidigare alster och med sig har han ett helt gäng nya manusförfattare. Av resultatet att döma är dessa Pulitzeraspiranter någonstans mellan tolv och sexton år gamla och tycker att ”fuck” och ”pussy” är det roligaste som finns. I första filmen fanns det en kontext bland svordomarna, det gör det inte här och skulle man ersätta varje könsord med ett *beep* hade filmen låtit som ett *beep* flyglarm.
Willie är fortfarande hopplöst fast i ett deppigt Phoenix där han sänker en vinare per dag och ständigt misslyckas med att ta livet av sig med diverse köksgeråd. Hans enda sällskap är Thurman Merman, nu 21 år gammal men fortfarande ett barn. Då plötsligt en dag står inte bara julen för dörren utan även hans tidigare partner in crime, julalven Marcus (Tony Cox). Han har blivit frigiven från sin fängelsevistelse och har en genial plan i sin lilla bakficka. Allt de behöver göra är att bryta sig in i ett säkerhetsvalv i Chicago och sno två miljoner dollar från ett välgörenhetsjippo för hemlösa.
Fullare än någonsin
Det är dock inte enda överraskningen denna bistra decembermånad. In charge of the operation är ingen mindre än Willies morsa Sunny och eftersom äpplet sällan faller särskilt långt ifrån trädet är det ingen timid liten gumma vi snackar om här. Om något, är hon ännu mer avskyvärd än han. Willie vägrar givetvis att jobba med henne men ger sig till slut, bittert muttrande.
Hur som helst, bakom välgörenhetsjippot står Regent Hastings och hans fru Diane (Christina Hendricks). De hyr in Willie som tomte och snart är han tillbaka i den röda dräkten där han vandrar rejält salongsberusad längs gatorna ringandes i juleklockan. Diane är själv en nykter alkoholist och hon märker snart att Willie har rejäla problem med spånken varpå hon drar med honom till ett AA-möte men de kan givetvis inte låta bli att ligga med varandra efteråt. Det börjar i en gränd och slutar vid en sopcontainer, varje gång efter att han först förolämpat henne å det grövsta.
Och med morsan i släptåg
Bad Santa 2 ägnar inte särskilt mycket tid åt själva kuppen så är det en heist-rulle med julfeeling man är ute efter går man bet. I fokus står istället en harrang av förolämpningar, rasism och skämt om handikappade och barnmisshandel. Tyvärr saknas den där glimten i ögat och den smartness som präglade första filmen så här känns ”skämten” bara oerhört plumpa och infantila. Det finns heller inte mycket som är nytt i Bad Santa 2. Det mesta är återanvänt och känns igen från första filmen. Billy Bob Thornton hatar allt och alla och det som är nytt är väl att han har en morsa att hata nu också. Billy Bob är för övrigt även han en besvikelse. Han är lika livlig som en lutfisk, märkbart uttråkad filmen igenom och frågan är om han faktiskt inte var bakis på riktigt den här gången. Kathy Bates spelar över så att det osar om det i sin strävan att vara värst men kommer ändå undan med äran i behåll tillsammans med Brett Kelly som i alla fall har några roliga och minnesvärda scener.
“Happy endings are bullshit” säger Billy Bob i början av filmen och det blir heller inte särskilt lyckligt men jag hoppas verkligen att det här är slutet för Bad Santa. Se om första rullen istället.
Bad Santa 2 hade biopremiär 25 november
