Förra gången gick vi igenom lyckliga slut, ett nödvändigt men i ärlighetens namn lite småtrist alternativ. Nu blir det rådepp från början till slut. Det har blivit dags för det tragiska slutet och därmed ett av mina favoritämnen. Finns det något bättre än lidande på film? Någonting som rör om och upprör. Ett slag i magtrakten som känns långt efter att sluttexten rullat ut. Vi snackar filmer som gör riktigt förbannat ont i både kropp och själ och det är en genre som kräver sin ensemble. Dessa filmer kräver full dedikation för att budskapet skall nå fram och leverera den där totala känslan av trovärdig dekadens eller misär. Det är dock ett svårt ämne eftersom det tragiska slutet ofta lika gärna kan klassificeras som det överraskande slutet. Så bli därför inte förvånad om vissa förväntade titlar saknas i listan, de kan mycket väl återfinnas i nästa del. Precis som förra gången har jag plockat ut mina fem favoriter inom kategorin och analyserat varför dessa enligt mig är världens bästa deppslut.
So without further ado, utan inbördes ordning:
JAG PASSAR REDAN NU PÅ ATT VARNA FÖR ATT ANALYSEN GIVETVIS KOMMER ATT VARA FULL AV SPOILERS
Million Dollar Baby (2004)
Clintans boxningsrulle verkar vid första ögonkastet som vilken boxningsrulle som helst men den bjuder på ett slut som sliter sönder varenda tårkanal hos varje individ med någon form av empati. Den på förhand utdömda Maggie når snabbt toppen och bittre boxningscoachen Frankie fixar till och med ett artistnamn på gaeliska, ”Mo chuisle” som fritt översatt betyder min puls. Namnet är dock felstavat i filmen vilket är tragiskt i sig men det skall bli värre, mycket värre. Maggie piskar sina motståndare som vore de blott patetiska slagpåsar och snart står hon där med drömmen inom räckhåll, i vänster ringhörna i en titelfight mot den fruktade östtyskan ”Blue Bear.” En fullständigt hänsynslös boxare som skiter högaktningsfullt i det där med regler och etik. Maggie har övertaget i rond tre men efter att gonggongen ringer kommer slaget som förändrar allt. Hon faller handlöst och slår nacken i en pall. Det är en högerkrok som känns hela vägen till TV-soffan.
Hon vaknar upp på sjukhuset förlamad och tvingas snart att amputera benet på grund av liggsår. Under tiden försöker hennes avskyvärda white trash family att lägga beslag på varenda öre utan att bry sig det minsta om Maggies rådande hälsa. Den enda som står vid hennes sida är Frankie, vars iskalla hjärta sakta börjat smälta och man riktigt ser smärtan i hans ögon när hon ber honom att göra det förbjudna. Hon har sett världen och hört människor ropa hennes namn, nu vill hon lämna scenen. Kristna Frankie slits mellan hopp och förtvivlan och trots varningar från den lokala prästen stänger han av respiratorn och går därifrån för att aldrig återvända. Frankies personliga utveckling, Maggies oskuldsfulla sårbarhet och människans girighet flyter samman i ett lika smärtfyllt som perfekt filmslut.
Requiem for a Dream (2000)
Det är höst i ett extremt deprimerande Brooklyn och Marion som är torsk på cash beslutar sig för att sälja sin kropp för att kunna köpa heroin. Under tiden kör hennes pojkvän Harry och hans pundarpolare Tyrone till Florida för att köpa ett större parti droger. De drömmer om ett bättre liv och ett tag gick det också hyfsat då de faktiskt sålde knarket vidare snarare än att använda det men förr eller senare tar alltid beroendet överhanden och de har snart skjutit upp alla pengar i sina trasiga vener. Under tiden drömmer Harrys mor, Sara om en svunnen tid och att bli älskad igen. Hon spenderar varje vaken minut framför TV:n och drömmer om att få vara med i direktsändning. Hon skulle vara ung igen, i sin röda klänning och sitt nyfärgade hår. Alla skulle se henne och hon skulle hälsa till sin man och sin son när hela Amerika ser på. Sara inser dock att hon måste gå ner i vikt för att komma i den där klänningen och börjar tugga läkarutskrivet amfetamin som om det vore godis. Det där utlovade brevet från TV-studion kommer dock aldrig och hon börjar snart tappa alla koncept. Hysterisk dyker hon upp i receptionen och blir omgående omhändertagen.
I bilen till Florida upptäcker Tyrone Harrys infekterade arm och kör honom till akuten. I ett plågsamt slutmontage tvingas morsan att genomgå elchocksterapi. Hon skriker ut sin smärta och läkarna ser ingen annan utväg än att amputera Harrys sönderknarkade arm. Marion tvingas in i en lesbisk sexakt framför ett gäng slemmiga snubbar i frack och Tyrone hamnar i finkan. När vi ser Marion igen ligger hon på soffan i lägenheten och kramar två påsar heroin. Saras vänner hälsar på på psyket och gråter över sin utmärglade bleka vän och Harry ligger ensam och enarmad på uppvaket och drömmer om sin älskade Marion som aldrig skulle komma att hälsa på honom igen. I filmens allra sista scen ligger Sara bältad och ”ser” sig själv på TV, vackrare än någonsin. Hennes son är förlovad med Marion och hon viskar ”jag älskar dig min son” framför miljontals tittare. Själv är jag helt utmattad. Det finns få filmer som suger musten ur mig som denna och slutet är nästan omänskligt jobbigt att processa. Det finns inte ett uns av lycka och jag mår verkligen pyton. Ett mästerverk.
The Mist (2007)
Men slutet hade inte varit lika effektfullt utan musiken. The Host of Seraphim av Dead can Dance är det perfekta låtvalet till det här tragiska upplösningen och sedan kommer tankarna. Vad hade man själv gjort i den situationen? Hade jag verkligen kunnat sätta en kula i min egen sons huvud samtidigt som han såg mig i ögonen? Å andra sidan, hade jag kunnat ta den enkla och egoistiska vägen ut och skjutit mig själv när jag visste att min son skulle bli uppslukad av jättespindlar och flygfän stora som shetlandsponnys? Hade jag kanske i bästa Rambostil vrålande sprungit ut beväpnad med fyra kulor och försökt skjuta första bästa best? Ett mästerligt filmslut som förtjänar en bättre film.
Mystic River (2003)
Ännu en film signerad Clintan men det är omöjligt att inte välja Mystic River till en sådan här lista. Förutom att Sean Penn är så vansinnigt bra att jag knappt vet vart jag skall ta vägen så bjuder den på så mycket svärta och ångest att hjärtat är på väg att brisera. Tre barndomsvänner träffas 25 år senare under ytterst jobbiga omständigheter. I de mest nedgångna kvarteren i södra Boston huserar Jimmy Markum och hans anhang. Hans dotter återfinns brutalt mördad och dumpad i en grop och polisen Sean kallas till platsen. Spåren leder till den tredje barndomskamraten Dave, som för att göra allt ännu jävligare dessutom blev sexuellt utnyttjad av två okända pedofiler i sin barndom. Till och med hans fru Celeste tror att han ligger bakom mordet och hon bekräftar i slutet sina misstankar för Jimmy. Dave luras till kajen vid Mystic River där han tvingas erkänna sitt dåd. Han hävdar först att hans skador på högerhanden kommer från en misshandel av en pedofil men Jimmy lovar att inte döda honom om han erkänner. Dave medger då att han mördat Katie för hennes ungdoms skull. Han var avundsjuk på att hon fick något han aldrig fick. Jimmy avrättar Dave och dumpar honom i floden. Han super sig dyngrak på Jack Daniels och morgonen efter berättar Sean att de har hittat mördarna. Det visade sig vara två kids som skjutit henne och sedan slagit ihjäl henne med en hockeyklubba. Motiv? Well, det är som Leif GW Persson brukar säga; motiv är ett njutningsmedel för överklassen. Samtidigt avslöjar han att de hittat en kropp efter en misshandlad pedofil i en baklucka.
Jimmy har alltså kallblodigt mördat sin bästa vän som var oskyldig och detta efter ett tips av Celeste som givetvis mycket väl visste hur det hela skulle sluta. Hon kanske inte medvetet skickade sin man i döden men hon vet trots allt hur gatans lag fungerar. Hade hon väntat i 24 timmar så hade Dave varit i livet men nu miste han både sin barndom och sitt vuxenliv. I båda fallen var han ett oskyldigt offer. Det blir inte mycket mer tragiskt än så. Tyvärr kan inte Clintan hålla sig i slutet utan slänger in en parad med vajande flaggor och marscherande soldater men det får passera den här gången. På ena sidan gatan står Jimmy, på andra står Sean. De tittar bistert på varandra och Sean som förstår vad Jimmy gjort riktar sin tumme och pekfinger i en pistolrörelse, ler och ”trycker av.” Jag hör hans tankar. En vacker dag kommer jag för dig gamle vän. Samtidigt springer Celeste nervöst runt och hoppas hitta sin man i folkmassorna, även om hon innerst inne givetvis förstår att det är ett fruktlöst sökande. Ett lika fruktansvärt som lysande slut i en perfekt exekverad adaption.
Johnny Got His Gun (1971)
Johnny ligger ensam i en sjukhussäng i ett tomt rum och när han är vid medvetande tänker han på sitt förflutna. Natten då hans far dog och natten då han lämnade sin flickvän Karen för att dra ut i krig. Han minns sin ungdom i Colorado, sin moders hemlagade mat och första gången han såg ett flygplan. Han kommer fortfarande ihåg när han förlorade sin första kärlek till sin bästa vän och hur deras band bröts. Nu ligger han här utan armar, ben, ögon, näsa och mun. Han borde givetvis ha dött men ödet ville annorlunda.
Långsamt inser han att han ligger på sjukhus i ett skick man inte önskar sin värsta fiende. Gradvis går det upp för honom att hans armar och ben har blivit amputerade och att han inte längre kan prata, se, höra eller känna lukt. Där hans ansikte en gång varit sitter nu istället en mask. Han undrar varför de försöker hålla honom vid liv. Johnny lever bara inuti sitt huvud där minnen och mardrömmar avlöser varandra. Han kan inte säga om han är vaken eller sover. Han funderar på varför människor som han offrar sina liv i ett krig som inte ens angår honom och de hånfulla orden frihet och demokrati. Han räknar dagarna. 365 dagar. I slutet upptäcker Johnny att han kan känna vibrationerna av människor som kommer och går och undrar om vibrationer också kan fungera för att kommunicera med världen. Han börjar ”sända” morsekod genom att dunka sitt huvud och i filmens sista skälvande minuter hör man Johnnys tankar SOS, help me, SOS, help me… Bilden tonar långsamt ut men rösten ligger kvar i ytterligare en halvminut SOS, help me..SOS, help me.. och känslan är total ångest. Hur länge kommer han att ligga där? Kommer någon barmhärtig själ att göra som Frankie i Million Dollar Baby? Hur länge kan man ligga ensam med sina tankar utan att bli galen? Jag har bara sett filmen en enda gång men jag minns i princip varenda bildruta och ibland dyker minnet av den upp i olika sammanhang. Johnny Got His Gun är minimalistisk och enkel men den lämnar dig aldrig ifred.
Det ambivalenta tragiska slutet
Seven Pounds (2008)
Totalsågad och hånad av kritiker fick Will Smith ändå mängder av tårkanaler att spruta likt sprinklersystem. Seven Pounds innehåller så mycket moralkaka och sliskigt Kristuskomplex att om man svalde rubbet hade man utan problem gått upp seven pounds. Här har vi den gode mannen som dedikerat sitt kvarvarande liv åt att hjälpa medmänniskor med diverse problem. En blind man, en kvinna med hjärtfel och en misshandlad tvåbarnsmamma. Ben utger sig för att vara en skattmas och han dyker ständigt upp hos nämnda klientel för att researcha. Är de verkligen goda människor som förtjänar hans stora offer? Framför allt kvinnan med hjärtfel, Emily ligger honom varmt om hjärtat. Hon åker in och ut från sjukhuset och har inte lång tid kvar om ingen donerar ett hjärta.
Det är på gränsen till stalking när Ben plötsligt dyker upp och rensar hennes rabatter och går ut med hunden men snart spirar ändå någon form av kärlek. Det är dock ingen kärlek som kommer att vara för evigt. Ben är nämligen själv dödligt sjuk och har sedan en tid tillbaka beslutat att ta sitt eget liv med en… kubmanet! A for effort. Han ringer 911 och anmäler ett självmord. Vem är offret undrar kvinnan på andra sidan? Jag svarar han och fyller badkaret med is och tippar i maneten. Han vrider sig i smärta och drar ner duschdraperiet i det dramatiska tumultet. På golvet ligger ett brev till räddningspersonalen där det står att hans ögon skall doneras till den blinda mannen, Ezra och hjärtat skall givetvis öronmärkas med Emily. Sin strandvilla har han redan gett bort till den misshandlade kvinnan och hennes barn. Nu rullar den hemska hemligheten upp. Det visar sig att Ben själv orsakat sju personers död i en bilolycka där han SMS-ade och körde. Ingen bra idé, det vet vi sen gammalt. Nu har han bestämt sig för att betala tillbaka sin skuld i organ. Om man bortser från att det mig veterligen inte är medicinskt möjligt att transplantera hela ögon och ett hjärta fyllt av ett av Jordens starkaste gift och att endast presidenten får går före i donationskön så är det är ett oerhört sentimentalt och tragiskt slut men som ändå blir lyckligt i slutändan på något sätt. En skyldig man dör, tre goda överlever. Bra eller dåligt? Jag är som sagt ambivalent.
Marley & Jag (2008)
Sist men inte minst har vi den ovanliga kombinationen romantisk komedi och sorg. I komedier, framför allt familjekomedier är det nära på lag med ett lyckligt slut men Marley & Jag är undantaget som bekräftar regeln. Här har vi en helylle amerikansk familj med charmtrollen Owen Wilson och Jennifer Aniston i huvudrollerna. Lägg sedan till en supersöt hundvalp i ekvationen. Asså, det är ju bara att slänga ett getöga på filmpostern ovan. Det skiner ju av lycka om de unga tre. John och Jenny har drömmar om att skaffa barn och tycker att en liten jycke vore perfekt att träna på. Det är färgglatt, skratt, glädje, strandhäng, snögubbar och framgång för hela slanten och det är allt ett litet busfrö de har lagt beslag på. Kanske inte så enkel att hantera som de först trodde men oj vad skoj de har. Det är så mysigt och idylliskt att jag vill rita hjärtan i sanden och bygga kylskåpspoesi. Åren går och ungar kommer till världen men Marley börjar bli trött och han mår heller inte helt hundra men man tänker att det ordnar ju den fryntlige veterinären, vi snackar liksom familjekomedi här. Han kommer att ge honom någon form av Super-Pedigree Pal och snart är gamle Marley uppe på benen och hittar på bus igen men nej, han dör och tårarna tar aldrig slut. John gräver ett hål i trädgården som han sänker ner hunden i. Han får sin favoritfilt och Jenny och barnen kommer ut till begravningen. De ritar bilder och skriver dikter som Marley får ta med sig på sin sista resa. John skyfflar jord över graven och bilden tonar ut. Jag vägrar att inse att Marley är död och förbannar hela produktionsteamet och inser samtidigt att det var oundvikligt, en hund är en hund och den kan inte leva för evigt men kom igen, inte Marley! Inte i en komedi!